Vad jag inte kunde skriva var att jag redan hade köpt den och att den bara låg och bidade sin tid tills julafton skulle stå för dörren.

Desirée sken som en sol när hon satt i soffan med boken i handen och direkt när samtliga julklappar var utdelade till rätt adress började vi att titta i den. Precis som Håkan Hellström är unik i sin yrkesutövning är biografin unik i all sin enkelhet. Boken inleds med en mängd bilder som sträcker sig sida upp och sida ner. Precis när man tror sig ha köpt en bilderbok så kommer den, den efterlängtade texten som med stöd av bilderna berättar sagan om Håkan Hellström. Och så börjar det om igen: Bilder och text, bilder och text och när sista sidan är läst så förstår man vilken fantastisk resa som denna underbara man har gjort.

Många olyckskorpar kraxar om att han inte kan sjunga (en gång var jag själv en av dem) och det är inte bara en musikrecensent som har fått frågan om de är tondöva som kan höja Hellströms nya platta 2 steg från Paradise till skyarna. Detta bekommer honom inte särskilt även om han i boken erkänner att han sjunger väldigt bra ibland och mindre bra vid andra tillfällen men det kompenserar han  – enligt mig i alla fall – med sin charm och sitt oerhört härliga scenspråk.

En av låtarna som snurrar mest på min Spotify för närvarande är den här:

Några år senare följde jag med Desirée och Nathalie (min yngre dotter) till Piteå för det årets upplaga av Piteå dansar och ler (PDOL) och då hände något märkligt. Desirée stod och trängdes i evigheter för att få en sådan bra plats som möjligt på Håkans konsert. Jag och Nathalie satt och frös och led i ett matstånd i närheten av där han skulle uppträda. Efter att han hade äntrat scenen och fått publiken minst sagt i extas blev jag lite nyfiken på honom som artist. Jag rådfrågade Nathalie och efter ca fem sekunder var vi längst fram (hur detta gick till är dock en helt annat historia), vinkade till Desirée och … döm om min förvåning så njöt jag av hela tillställningen: Det var helt magiskt. Han är en sångare vars röst inte är hans främsta vapen, men där hans röst inte räcker till tar han till andra medel för att visa sin storhet och jag fullständigt älskar hans professionalism, charm och kunnande inom det han gör. Sedan den dagen är jag såld. Och när jag för en tid sedan såg Skavlan förstärktes denna kärlek ytterligare:

Jag har sett honom live två gånger och jag skulle utan tvekan kunna se honom minst lika många gånger till: Han är en fantastiskt liveartist. Har du missat det så gör för guds skull allt för att ändra detta. Du lär inte ångra dig!

Jag hoppas verkligen att Desirée får Håkan Hellströms bok Ps Lycka till ikväll i julklapp för då har jag också en läsning att verkligen se fram emot!

Den som leder skrivarkurserna heter Kjell Dahlin med en fil kand i retorik men som även kan skriva föreläsare och författare på sitt CV. Jag har aldrig hört talas om honom förut men det jag har läst honom verkar vara idel positivt.

Det var kursen Biografi&Memoarer som fångade mitt intresse, men som så många gånger förr så är det priset som stoppar mig från att skicka in en anmälan. Var i all världen skulle jag kunna gräva upp det ”nätta” beloppet om  2700:-?!

Eftersom Stieg Larsson dog innan hans böcker ens hade publicerats kände jag en  obeskrivlig tomhet då jag hade läst ut sista boken i serien då jag visste att det var  oåterkalleligt slut. Jag hade gärna velat läsa de resterande sju böckerna som han hade planerat i serien om Blomqvist och Salander.

Den mediehysteri som skapades i samband med de enorma framgångarna med Millenniumtriologin gjorde att jag blev oerhört nyfiken på mannen bakom böckerna. Vem var egentligen Stieg Larsson? Jag hade hoppats att Kurdo Baksi och hans biografi Min vän Stieg Larsson skulle ge mig en del svar. Jag hann inte ens läsa den innan de minst sagt svala recensionerna började ramla in i tidningsartiklar och blogginlägg. Åsa Linderborg tycker att det var ett “magert porträtt av vännen Stieg Larsson”. Kjell E. Grenberg på Dast Magazine ställer sig frågande till om “Baksi och Larsson verkligen var så såta vänner som Kurdo Baksi gör gällande” eftersom han berättar mer om Larssons “maniska kamp mot rasism och kvinnoförtryck” i stället för att berätta om personen Larsson. En full bokhylla är en rikedom tycker å sin sida att det är svårt att inte “beröras av Kurdo Baksis uppenbara kärlek och respekt för sin vän Stieg Larsson.” Samtidigt kan hon inte låta bli att ställa sig frågan om Baksi ville skapa rubriker och uppmärksamhet lika mycket som han vill hedra sin vän. Efter att ha läst VI, Nr 2, 2010 så är jag beredd att skriva under på att det förstnämnda var hans huvudsakliga motiv till att över huvud taget skriva biografin. Artikeln om Baksi har rubriken “ Hej Kurdo, vad gör du på torsdagar klockan 14?” Han svarar att:
- Jag tar emot utländska journalister på ett hotellrum för att intervjuas om min vän deckarförfattaren Stieg Larsson. När han dog förlorade jag en storebror. Nu går 75 % av min arbetstid åt till honom. Han är större än någon annan svensk författare.

Vidare berättar han i artikeln att han, varje torsdag tar hand om internationell press och guidar dem genom den s.k. Millenniumvandringen. Måndagar är det den svenska pressen som gäller och två dagar i veckan reser han ut i världen för att antingen gå på Millenniumpremiärer eller för att prata om böckerna. Föreläsningar, som till dags dato uppgår till ca 50 stycken, och som han inte tar någonting betalt för. Eh, tillåt mig att tvivla!

Sist men inte minst tackar han Stieg Larsson för att han numera har kompisar i 40 länder och det är inte vilka vänner som helst: författare, hotellreceptionister, filmregissörer, förläggare . . . .

Nja, jag köper helt enkelt inte att han inte har några som helst avsikter att göra några ekonomiska förtjänster på Stieg. En sak är då säker, han ska inte tjäna några pengar på mig. Jag fylls av avsmak när jag ser hur någon kan baktala och i vissa fall smutskasta någon som han kallar för sin “vän”. Det som gör det än mer osmakligt är att han gör det mot någon som är död och som inte kan försvara sig. Däremot tänker jag läsa Eva Gabrielssons egen bok som hon skriver tillsammans med den franska journalisten Francoise Colombine. En bok som ges ut nästa år. Dessutom är Barry Forshaw aktuell med en bok som kommer att fokusera på böckerna och hela Larsson-fenomenet. Låter mer som böcker i min smak!

En efter en stod på nästan i den till synes livsfarliga backen. När Anja låg på silverplats efter sista mellantiden tändes hoppet. Vilken start det skulle bli! Tanken hade inte mer än tagit form i mitt huvud när det ofattbara hände. Jag höll andan och skrek NEJ, NEJ, NEJ när Anja tappade balansen över sista hoppet, flög 60 meter med en utgångshastighet av dryga 100 km i timmen för att sedan kraschlanda i den stenhårda snön. ”Hon slog ihjäl sig” tänkte jag och vågade knappt titta. När jag ändå kikade fram mellan fingrarna som täckte mina ögon fick jag se det ofattbara: Hon rörde på sig och efter en stunds återhämtning var hon på benen igen. Mörbultad med vid liv!

När sådana här krascher inträffar förväntar i alla fall jag mig att åkaren ska slås halvt om halvt medvetslös och därefter transporteras bort i en pulka. Precis det som hände med Patrik Järbyn i OS-Super G:n.
    Dagen efter händer det ofattbara: Anja fanns med på startlistan inför damernas ”Superkombination”. Ingen, absolut ingen, hade förväntat sig att se henne där. Ingen utom Anja förstås. För att hålla alla på halster så meddelar hon att hon kommer att bestämma sig för om hon ska köra eller inte först när hon står på startlinjen. Några åkare in i tävlingen släpper hon dock bomben: hon kommer att starta och hon kommer att köra för medalj. Och som hon gjorde det. Dagen efter den vådliga kraschen ställer hon alltså upp i ”Superkombinationen”, en tävling som bär henne ända fram till ett OS-brons. Jag skakar fortfarande på huvudet när jag tänker på detta. Jag kan för mitt liv inte begripa hur det gick till. Men det är nog som Pernilla Wiberg sa: Det föds en sådan här vinnarskalle vart hundrade år, Stenmark var en och Pärson är en annan.

Kanske, kanske kan man få svar på några av gåtorna som rör Anja Pärson genom att läsa biografin Anja och Pärson som enligt Johanna på Bokhora är ”en bok för grinollen”. Då passar den mig alldeles utmärkt. Jag vet inte vad ni gjorde, men nog hade jag en tår eller tre i ögat när Anja Pärson klev upp på pallen i blomsterceremonin.

I kväll kör hon för guld. Missa för allt i världen inte damernas Super G klockan 19.00.

I oktober 2004 tog han steget över från Barcelonas B-lag till A-laget och sedan dess är han givet i lagets startelva. Han är en fröjd att skåda på planen och inte oväntat fick han guldbollen i år. Det finns egentligen inga ord att beskriva honom som fotbollsspelare: man måste se honom!

Jag är ett hängivet Barcelona fan och jag följer slaviskt deras matcher i La Liga (samt alla andra turneringar där de deltar) där de för närvarande ligger etta. En liga som de för övrigt vann förra säsongen. Dessutom vann de spanska cupen samt Champions League. Allt under en och samma säsong. Det var mäktigt och Messi var, inte helt oväntat, en av nyckelfigurerna till framgångarna.

Enligt Simon Redfern, The Indipendent, innehåller biografin några klumpiga översättningar men jag tänker läsa den ändå. Messi regerar i fotbollsvärlden!

Jag kommer ihåg att jag höll på att titta på en musikvideo med Beatles när min mamma kom in och berättade den tragiska nyheten att John Lennon hade dött. Till en början var det helt omöjligt för mig att ta in. När den första chocken hade lagt sig kom tårarna, och de ville aldrig ta slut. Samtidigt som jag var ledsen var jag så fruktansvärt arg på Mark Chapman för att han hade berövat mig på min största idol. Det påstås att han var sinnesförvirrad när han sköt Lennon till döds. En del rykten gör också gällande att han utförde dådet som en följd av att han hade läst boken Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) av J.D. Salinger. Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte. Sant är dock att Chapman fick livstids fängelse och att Yoko Ono har nekat samtliga ansökningar om benådning som han har lämnat in. Det tycker jag att hon gör rätt i.

En biografi om John Lennon utkommer i oktober

Philip Norman har skrivit en diger biografi om John Lennon där vi får följa honom hela vägen genom hans barndom, den hysteriska tiden under Beatlesepoken och ända fram till de mer stillsamma åren före hans död. Yoko Ono är en av de personer som Norman har intervjuat inför arbetet med den här boken. Trots att det är 29 år sedan John Lennon dog fortsätter han att charma, hänföra och provocera folk världen över. Jag kan inte annat än tycka att det är mäktigt.

Jag brukar sällan eller aldrig läsa biografier och det är tveksamt om jag kommer att läsa den här heller. Det är inte så att jag förkastar genren men jag har svårt för att bibehålla intresset och att förbli fokuserad på det jag läser när jag har en biografi i händerna. Det kanske helt enkelt är så att sanna historier och levnadsöden berör mig för mycket? Jag vet inte. En sak vet jag dock och det är att John Lennon (och även de andra killarna) alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta.

Kan ni på de billiga sätena klappa? Och för er andra räcker det att bara skramla med era juveler.

John Lennon (1940 – 1980)