Boken tar avstamp 1984 med en näst intill obegriplig inledning. Därifrån kastas man direkt in i en förhörsrapport med aktörer som man inte har en aning om vilka de är, och som inte har något som helst sammanhang med det man hittills har läst. Liknande förhörsprotokoll och utskrifter av samtal dyker upp med jämna mellanrum rakt igenom hela boken och de verkar till synes vara utplacerade lite hipp som happ. Exempelvis så får man läsa ett par rader ur en utskrift på en sida för att först ett par sidor senare serveras möjligheten att läsa hela. På andra ställen trycks rapporter/utskrifter in mellan en dialog eller mitt i en beskrivning av någonting. Detta ger ett fullständigt förvirrat intryck och att dessa utskrifter och rapporter inte bidrar med någonting över huvud taget gör inte saken bättre.

Som om inte det vore nog så är boken fullproppad av tidningsartiklar, tidningsrubriker, radio- och tv-reportage, som tack och lov följer en något mer logisk ordning, men som trots det inte tillför särskilt mycket till intrigen i stort.

Intrigen då?

Handlingen går i korthet ut på att Tobela Mpaypheli ställer upp på ett livsfarligt uppdrag för att rädda en nära väns liv. Han kastar sig upp på ett monster till motorcykel för att leverera en hårddisk med känslig information till honom innan det är för sent. Han jagas av den sydafrikanska underrättelsetjänsten som inte har en aning om vem de har att göra med.

Det här hade kunnat bli riktigt spännande men tyvärr så fallet allt platt till marken, och mot slutet har jag helt tappat greppet om varför det var så viktigt att hindra Tobela från att kunna överlämna hårddisken till sin vän och vilken information den egentligen innehöll.

Läs böckerna om Tobela Mpaypheli i rätt ordning

En annan sak som totalt förvirrade mig var att en död person återuppstod tidigt i boken. Jag var beredd på att skriva till Weyler förlag och uttrycka mitt missnöje över att de hade valt att översätta böckerna i fel ordning. Men som tur var sansade jag mig och sökte reda på fakta i stället och då visade det sig att “problemet” inte ligger hos förlaget, utan hos mitt lokala bibliotek som inte har tagit hem boken förrän alldeles nyligen. I normala fall brukar jag inte pusha för att man nödvändigtvis måste läsa alla böcker i en serie i rätt ordning, men i det här fallet är det ett måste. Man ska alltså INTE, som jag gjorde, läsa Devils Peak före Jägarens hjärta!

Ni som är sugen att läsa den här boken ska nog läsa andras åsikter om den då många bloggare är långt mer positiva än vad jag är.

Bokfakta:

Författare: Deon Meyer
Titel: Jägarens hjärta
Originalets titel: Heart of the Hunter
Utgivningsår: 2009
Förlag: Weyler
Format: Inbunden
Översättare: Jesper Högström
Antal sidor: 388
Källa: Bibliotek
Intresse: Thriller
Serie: Tobela Mpaypheli (del 2)
Betyg 2 out of 5 stars

Harry Hole

Han är arrogant, otrovärdig, en typisk schablon över hur kriminalare framställs i deckare (vilket också är en bidragande orsak till genrens oförskämt dåliga rykte), opersonlig, självisk, trångsynt, naiv, nonchalant, ocharmig, okarismatisk, ja i stort sett alla ord man kan sätta ett “o” framför. Att poliserna på hans f.d. avdelning gör allt för att stötta honom späder bara på mitt vad man skulle kunna kalla förakt för hela den norska poliskåren, i litteraturens värld alltså.

Må hända beror min antipati och oförståelse på att jag inte har läst Snömannen som spökar i bakgrunden här liksom den gjorde i Pansarhjärta men jag tror inte att det är så enkelt. Harry Hole har för evigt bränt sina chanser att vinna sympatier hos mig. Simple as that!

Andra negativa aspekter av boken

När jag ändå är inne på bokens negativa sidor så är det väl lika bra att fortsätta på det spåret en stund till. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag fullständigt avskyr kursiva avsnitt som sträcker sig sida upp och sida ner och i Gengångare pågår dessa i en hel evighet, hela tiden. Som vanligt hoppade jag helt enkelt över dessa och som vanligt saknade jag inte alltför mycket information på slutet för att ändå kunna knyta ihop säcken.

Varför ska författare envisas med detta fullständigt onödiga berättartekniska “knep”? Jag vet att de flesta inte har några som helst problem med detta men för mig som har ett ganska gravt brytningsfel så finns det inte en chans att jag ska kunna läsa kursiva avsnitt som sträcker sig längre än högst ett par meningar, det går helt enkelt inte!

Nu tänker nog många att det finns ju faktiskt glasögon och det är jag naturligtvis medveten om. Jag är också medveten om att ett par nya glasögon kostar ca 6000 kr och att jag helt enkelt inte har råd med det, men om det är någon som är villig att donera pengar så är inte jag den som är den!

En sista sak: jag älskar sport men vad i all världen har alla sportreferenser (Arsenal, Fàbregas, Tiger Woods etc) med det hela att göra?

Hur otroligt det än låter så får Gengångare en fyra av mig i betyg

Varför?

Jo, därför att intrigen är smått genialisk och för att det finns karaktärer som är långt mer intressanta än huvudpersonen själv. Så enkelt är det!

Naturligtvis finns det andra som har bloggat om Gengångare och föga förvånande verkar jag vara den enda som INTE tycker om Harry Hole, men det är blott en parantes i sammanhanget!

Bokfakta:

Författare: Jo Nesbø
Titel: Gengångare
Originalets titel: Gjenferd
Utgivningsår: 2011
Förlag: Piratförlaget
Format: Inbunden
Översättare: Per Olaisen
Antal sidor: 561
Källa: Bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Harry Hole (del 9)
Betyg 4 out of 5 stars

Tyvärr ligger den långt ifrån den WOW-upplevelse jag känner när jag bara tänker på serien ovan. Jag har å andra sidan inte läst böckerna som ligger till grund för den så det kan mycket väl vara så att filmmakarna har gjort ett långt bättre jobb än författaren själv …

Nåväl Stilla vatten handlar om en mycket beräknande massmördare som ger sig på äldre kvinnor som är ensamma och som ändå ingen kommer att sakna. Motivet är så klart pengar och även om jag kan tycka att just det är nog så patetiskt, vi pratar inte om några förmögenheter här, så kan jag inte låta bli att förundras och imponeras över hur välorganiserad Violet Chambers är i allt från planerandet till genomförandet av morden. Hon är i mångt och mycket en skrämmande karaktär och jag är definitivt glad över att hon bara finns i bokens värld. Hoppas jag då i alla fall!

Vad jag däremot inte är imponerad över är hur Nigel McCrery hela tiden måste påminna om att Mark Lapslie lider av synestesi. Jag kan mycket väl sätta mig in i hur det är att ha en kronisk sjukdom (jag lider visserligen “bara” av kronisk värk men det kan vara nog så jobbigt) men att vi sida upp och sida ner får upprepat för oss vilka smaker (vilket för övrigt verkar vara författarens egen vinkling av sjukdomen) som Lapslie känner när den och den är i närheten, eller när det och det händer är bara ytterst tröttsamt. Må hända är det därför som Stilla vatten tycks vara den enda i serien som hittills är översatt till svenska?

Mot slutet av boken inträffar något som genast förde tankarna till Journal 64 av Jussi Adler-Olsen. Vad det är kan jag naturligtvis inte avslöja men det var så anmärkningsvärt och oväntat att jag nästan hoppade rätt upp ur soffan. Den första frågan som poppade upp ur tankarna var vem som var först men den fick sitt svar tämligen snabbt. Vad som däremot är oklart är om Adler-Olsen blev inspirerad av McCrery eller om allt handlar om en slump … ?

Bokfakta:

Författare: Nigel McCrery
Titel: Stilla vatten
Originalets titel: Still Waters
Utgivningsår: 2008
Förlag: Minotaur
Format: Inbunden
Översättare: Gunilla Roos
Antal sidor: 271
Källa: bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Mark Lapslie och Emma Bradbury (del 1)
Betyg 2 out of 5 stars

Bokens struktur

Boken är indelad i tre sektioner: i dag, Christine Lucas dagbok och i dag. I den första får vi möta Christine när vaknar hon upp i ett okänt sovrum. I sängen bredvid henne ligger en okänd man som hon tror sig ha haft en tillfällig affär med. Hon smyger sig ut i badrummet och får en chock när hon ser sig i spegeln. Hon känner visserligen igen sina ögon men spegelbilden har åldrats minst 20 år och hon har ingen aning om hur det gick till. På väggen sitter fotografier på henne själv och den man som vaknade upp med. På kortet står det Ben, din man. Hon konfronterar mannen och får då veta att hon 18 år tidigare hade varit med om en allvarlig olycka som orsakade henne en svår minnesförlust.

Den som för in oss i Christine Lucas dagboksanteckningar är Dr. Nash. Även om hon inte minns att hon någonsin har träffat honom förut går hon med på ett möte. Han ger henne en dagbok som hon har skrivit under de senaste veckorna och när hon återvänder till sitt hem börjar hon läsa. Under hennes namn står “LITA INTE PÅ BEN.”

När vi återvänder till nutid är det en och annan överraskning som lurar runt hörnet…

Bokens styrkor

Som jag skrev i inledningen så har Watson lyckats otroligt väl med att gestalta hur ett liv med grav minnesförlust kan te sig. Detta medför att det inte är särskilt svårt att åtminstone delvis kunna sätta sig in i Christines hjälplöshet när enstaka minnen kommer tillbaka till henne under dagtid för att sedan vara tvungen att börja om på ruta ett dagen därpå. Jag orkar inte ens tänka tanken på hur jag skulle må om jag råkade ut för samma sak.

Jag måste även ge Watson cred för bokens väl genomtänkta upplägg och genomförande. I normala fall skulle jag ha lagt ifrån mig en bok där 241 sidor (i det här fallet ca 65%) består av dagboksanteckningar men här var det inget alternativ (läs mer under Bokens svagheter).

Som sig bör får man ledtrådar kastade till sig men det var långt ifrån ett förutsägbart slut och med det sagt måste jag ge Watson Med beröm godkänt på den punkten.

Bokens svagheter

Dagboksanteckningar saktar per automatik ner tempot och att jag gillar när det är fart och fläkt i en bok är knappast någon hemlighet vid det här laget.

DOCK måste jag tillstå att man blir så engarerad i Christine och hennes liv att det är helt omöjligt att inte dras med i hennes historia och att inte läsa vidare för att få veta bakgrunden till vad som hände med henne är helt otänkbart.

Rekommenderas å det varmaste!

PS. I slutet av boken finns det några diskussionsfrågor till läsgrupper. Om man hellre vill diskutera boken på Twitter så kan man göra det under #B4IGTS.

Intressant?

Bokfakta:

Författare: S.J. Watson
Titel: Before I go to sleep
Utgivningsår: 2011
Förlag: Black Swan
Format: Pocket
Antal sidor: 372
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller,
Betyg 4 out of 5 stars

Med besvikelsen relativt färskt i minnet var jag ganska tveksam till om jag skulle läsa Till offer åt Molok men bokälskare som jag är så kunde jag helt enkelt inte låta bli när Emma (bibliotekarie) frågade om hon skulle lägga undan den åt mig.

Imponerad är jag dock inte!

3 detaljer som gör att jag inte hyllar Till offer åt Molok

1) Hundar

Jag älskar djur även om , eller kanske snarare på grund av att, jag är allergisk mot dem. Jag är dock mer kattmänniska än hundmänniska men i det här fallet spelar det ingen roll: djur kan helt enkelt inte inneha en huvudroll i en deckare. När det dessutom handlar om inte bara en utan tre (!) så blir det bara för mycket. I alla fall i min värld.

2) Rebecka Martinsson

Missförstå mig inte nu. Jag gillar Rebecka Martinsson. Jag gör verkligen det men att hon håller fast vid sitt förhållande med Måns gör att hon förlorar mark för mina sympatier.

3) Carl von Post

Jag älskar karaktärer som berör mig på ett eller annat sätt. Carl von Post gör det definitivt för jag blir galen så fort jag läser hans namn. Han är en högst osympatisk människa som bara tar hänsyn till en enda person, sig själv. Vad värre är, är att han har fått “tillåtelse” att vara samma skitstövel bok efter bok. Han har med andra ord fullständigt stannat av i utvecklingen och platta karaktärer har jag svårt för.

Bokens styrka

Åsa Larsson har tagit sitt förnuft till fånga och valt att inte kursivera de kapitel som behandlar händelser i det förflutna och för en gångs skull är det den dåtida historien som intresserar mig mest. Berättarrösten är här lärarinnan Elina Pettersson som flyttar till Kiruna 1914. På resan från Stockholm träffar hon disponent Hjalmar Pettersson som ska bli hennes livs kärlek. Deras kärlek är dock långt ifrån okomplicerad och den som helt raserar Elinas framtid är övergruvfogde Fasth vars “Fröööken Pettersson” kommer att förfölja mig för en lång tid framöver.

Som sig bör flätas den dåtida historien ihop med de mord som Rebecka Martinsson utreder, om än något på sidan av, men det får ni läsa om på andra bloggar.

Bokfakta:

Författare: Åsa Larsson
Titel: Till offer åt Molok
Utgivningsår: 2012
Förlag: Albert Bonniers
Format: inbunden
Antal sidor: 388
Källa: bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman, juridik
Serie: Rebecka Martinsson (del 5)
Betyg 2.5 out of 5 stars

Det han “förlorar” på det makliga tempot tar han igen på andra sätt och som han gör det!

3 anledningar att läsa Den sista safarin

1) Språket

Det finns ingen, eller i alla fall väldigt få, som kan trollbinda mig enbart med språket som Deon Meyer kan. I mångt och mycket blir jag lyrisk över hur väl han komponerar meningarna genom att leka med orden. “Lyssna” bara på det här:

Jag tycker om rödvin. Jag tycker om namnen Shiraz. Cabernet. Merlot. Pinotage. Jag älskar den komplexa doften, och det vilar något nästan mystiskt över smaken. […] Det är som att segla med ett handelsfartyg förbi öar med frukt och kryddor. Man kan aldrig se själva öarna, men genom dofterna som sprids över vattnet kan man gissa sig till hur de ser ut. Exotiska, färgstarka, djupa skogar, vackra människor som dansar vid lägerelden. Jag älskar färgen och hur den skiftar beroende på om det är solljus eller stearinljus. Jag älskar smaken, eftersom den kräver att jag anstränger mig, att jag koncentrerar mig och låter den rulla runt på tungan tills jag känner alla olika inslag. Och jag gillar allt vinet står för – gemytlighet och att umgås med vänner […]

Vin är inte gott. Punkt slut. […]  och det är inte ens hälften så gott som druvjuice. Men druvjuice anses inte fint att dricka, trots att det minsann också ser olika ut i solsken och stearinljus. Det enda undantaget är dessertvin. Men det är det minsann ingen som dricker i tjusiga sammanhang, inte ens en bra ädelröta. Varför inte? För att det inte är samma statussymbol. Och det är precis det som alltihop handlar om. Status […] (s. 136-137)

Citatet är hämtat från en scen där bokens huvudkaraktärer, Lemmer (livvakt) och Emma (den som han ska skydda) sitter och avnjuter en middag och hamnar i diskussion om livets goda. Båda har rätt men jag håller mer med Emma då jag inte har någonting emot ett glas vin vid mer eller mindre festliga tillfällen.

2) Lemmer

Lemmer är ex-förbrytaren som sadlade om och blev livvakt. Inte av egen fri vilja men för att han behövde pengarna. Han är på gränsen till att vara alltför hemlighetsfull om sitt liv och leverne men tillräckligt mycket sipprar ut för att göra honom intressant och trovärdig.

Av citatet ovan framgår att han är vinmotståndare men faktum är att hans motstånd mot alkohol går längre än så. Och nej, han är inte en före detta alkoholist utan hans avoghet kommer från ett djupare plan.

Lemmer har en egen lagbok som han fyller på eftersom. Vem kan motstå något sådant?

3) Miljöbeskrivningarna

I Den sista safarin skildras ett Sydafrika med inre motsättningar och ett hat mellan olika folkgrupper som är allestädes närvarande. Att tillskansa sig mark hör vardagen till och om det inte går med lagliga metoder så finns det andra mer eller mindre brutala knep man kan ta till för att få sin vilja igenom.

Det här är i sig inte unikt, vare sig det gäller temat eller det “brukliga” våldet. Men vad Deon Meyer gör är att han för läsaren in i berättelserna på ett sådant sätt att denne befinner sig på ort och ställe för att själv beskåda det som händer. Och då menar jag inte att man står vid sidan av händelserna utan man befinner sig i centrum av det som händer när det händer. Detta oavsett om det handlar om att bli beskjuten när man kör bil, att fly medan man bär på en skadad person eller att vaka vid någons sida på ett sjukhus.

Meyer lyckas till och med få mig att känna sympati för gamen som jag i normala fall tycker innehar djurens lägsta rang. Bara en sån sak …

Bokfakta:

Författare: Deon Meyer
Titel: Den sista safarin
Originalets titel: Onsigbaar
Utgivningsår: 2012
Förlag: Weyler
Format: inbunden
Översättare: Mia Gahne
Antal sidor: 410
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller
Betyg 4 out of 5 stars

Jussi Adler-Olsen är den författaren som för närvarande sätter Danmark på kartan. Har du inte läst någonting av honom så tycker jag att det är hög tid att du ändrar på detta redan i dag.

4 skäl till varför Journal 64 får högsta betyg

1) Den aggressionshöjande intrigen

Huvudintrigen kretsar kring missanpassade kvinnor som under ca 40 år skickades till ön Sprogø där de bland annat tvångssteriliserades eftersom de inte var fina nog för att få barn. Varje dag tvingades de kämpa för sin överlevnad för att någon gång i en avlägsen framtid kunna ta sig därifrån. Kanske.

Verksamheten lades ned i början av 60-talet men det innebär inte att övergreppen mot “orena” danskar fick ett slut. Tvärtom. När portarna stängdes till ön flyttades verksamhetens ideologi till en hemlig aktionsgrupp och en politisk rörelse, Rena linier.

En dag hamnar ett antal gamla fall hos Avdelning Q där Rose fastnar för Rita Nielsen som försvann spårlöst 1987. Chefen för avdelningen, Carl Mørk, är till en början föga intresserad av att ens sätta sig in i fallet, men när det visar sig att fler personer försvann vid samma tidpunkt och att det finns kopplingar till såväl ön Sprogø som Rena linier förändras allt.

2) De extremt intressanta karaktärerna

Adler-Olsen är en mästare på att gestalta karaktärer på ett sådant sätt att det är helt omöjligt att inte känna någonting alls för dem.

Assad, Carl Mørks, assistent är oerhört förtegen om sitt förflutna och hur mycket Carl än försöker snoka så vägrar Assad att ens avslöja sin hemadress. För varje bok läggs dock ytterligare en pusselbit till hans livspussel och jag är övertygad om att vi till slut kommer att få hela bilden klar för oss och att väntan kommer att vara värd all möda.

Rose, även hon Carls assistent, har multipla personligheter och hon är bara helt underbar!

Nete Hermansen är den som genom analepser guidar oss igenom sitt liv ända från det hon var barn, över till livet på ön, och vad som hände efter att verksamheten lades ner. Jag lovar att du inte för ett ögonblick kommer att vara oberörd av vad hon har att berätta.

Det finns ingenting som jag hatar så mycket som maktmissbruk och det finns ett överflöd av detta i den här boken. Hjärnan bakom “håll Danmark rent”-kampanjen är den aktade läkaren Curt Wad och han gav ordet “avsky” ett nytt ansikte. Huvaligen!

3) Humor kontra allvar

Adler-Olsen tar genomgripande upp allvarliga och viktiga ämnen och offren i hans böcker är utsatta människor som inte kan hävda sig mot “högre makter”. Att bara läsa om det som karaktärerna får utstå i Journal 64 (även om det bara är fiction) är psykiskt påfrestande och då är det underbart befriande att allvaret blandas upp med en stor portion humor.

4) Det oväntade slutet

Ofta har jag åtminstone en viss aning om vad jag kan förvänta mig av slutet. Så är inte fallet här då jag inte alls var beredd på vändningen med stort D.

Här kan ni läsa andras åsikter om Journal 64.

Bokfakta:

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Journal 64
Originalets titel: Journal 64
Utgivningsår: 2012
Förlag: Bra Böcker
Översättare: Leif Jacobsen
Antal sidor: 415
Källa: Biblioteket
Intresse: Deckare, kriminalroman
Serie: Avdelning Q (del 4)
Betyg 5 out of 5 stars

När så manuset till Pojken som slutade gråta av just Ninni Schulman dök upp i min brevlåda så kastade jag mig inte direkt över det, men jag gömde inte heller undan det. Efter att ha kastat en blick på det varje gång jag passerade bokhyllan så högg jag till slut tag i det och började läsa. Och jag blev varken överväldigad eller besviken utan det var snarare en känsla av likgiltighet som infann sig.

Huvudstoryn kretsar kring hus som brinner ner på löpande band när en något mindre välvillig person slänger in Molotovcocktails genom husens fönster. Den enda gemensamma nämnaren är textraden “Du hör inte när jag slutar gråta” som lämnas kvar på varje brottsplats och polisen har inte en aning om var de ska börja leta. Detta skulle ha kunnat bli en angenäm läsning om även allt runtomkring hade legat på samma nivå.

Tyvärr är så inte fallet!

Jag tror att det finns fler karaktärer i den här boken än vad det finns i hela Hagfors där handlingen utspelar sig. I början känns det som att ett nytt namn dyker upp på mer eller mindre varje sida och när även deras respektive, ex och barn presenterar sig är det riktigt rörigt och näst intill omöjligt att hålla i sär vem alla är och i vilket förhållande de står till varandra. Många var de gånger då jag bläddrade tillbaka för att försöka hitta tillbaka till den röda tråden igen innan det blev dags att återupprepa proceduren några sidor senare. Detta är jobbigt, tidskrävande och förtar all form av läsglädje. Den enda karaktären som egentligen gav lite färg i en i övrigt färglös tillställning var Yngve som ingen normal funtat person kan hysa några varma känslor för.

Rörigt blir det också när flera röster får göra sig hörda i samma kapitel. Perspektivet växlar hela tiden från en röst till en annan, från en händelse till en annan, från en schism till en annan och till slut vet man varken ut eller in. Jag förespråkar korta kapitel alternativt att ett kapitel håller sig till en och samma händelse och/eller en och samma karaktär för annars är risken stor att jag tappar intresset då jag nästan måste sitta med papper och penna för att under läsandets gång försöka reda ut kaoset.

Pojken som slutade gråta är till bredden fylld av dialoger vilket blir extremt pratigt. Som om inte det vore nog så får några karaktärer äran att använda sig av så kallade inre monologer. Sådana kan vara helt fantastiska, som i Novecento (1900) skriven av Alessandro Baricco, eller bidra med lite och ingenting som här.

Jag har läst mycket gott om Flickan med snö i håret och kanske läser jag den, kanske inte. Säkert är dock att om jag bestämmer mig för att göra det så kommer jag inte att läsa ut den om jag känner samma antipati som jag gör för den här.

Andra bloggar om Pojken som slutade gråta: Bokhora, Fiktiviteter, Breakfast Book Club & Fru E´s böcker.

Intressant?

Bokfakta:

Författare: Ninni Schulman
Titel: Pojken som slutade gråta
Utgivningsår: 2012
Förlag: Forum
Format: Manus
Antal sidor: 341
Källa: Förlaget
Intresse: Deckare, kriminalroman
Betyg 2 out of 5 stars

En dag när jag gick till kiosken för att inhandla min största last (snus) stannade ögonen på Jo Nesbøs Pansarhjärta vars baksidestext avgjorde Holes öde: han skulle få en chans till. Och visst, det slog väl ut. Inte för att Hole helt plötsligt har intagit en mer förtroendeingivande roll men väl för att intrigen är extremt spännande och hårresande motbjudande.

Harry Hole är specialist på seriemord och Kaja Solness skickas till Hongkong för att övertala honom att leda jakten på den mördare som låter sina offer drunkna i sitt eget blod. Motvilligt låter han sig övertalas och innan han vet ordet av är han insyltad i en serie brott som inte kommer att ta slut förrän alla som befann sig på fjällturen tillsammans med mördaren är döda.

Jag älskar ett högt tempo och även om boken börjar lite trevande så tar det sig vartefter tiden går. Handlingen tar oss med till Oslo, Kongo, Leipzig, Hongkong och de norska fjällen. Det kan lätt bli för hattigt om en intrigs skådeplatser spretar för mycket men här fungerar det väldigt bra då samtliga orter introduceras och rättfärdigas på ett logiskt sätt.

Tortyr på film/tv har jag aldrig gillat och så fort det kommer en scen där någon är på väg att utsättas för denna värsta formen av våld så gömmer jag mig bakom en kudde eller så gör jag mig ett annat ärende tills dess att intrigen har hamnat på tryggare mark igen. Annat är det med böckernas värld. Visst är det fortfarande en fruktansvärd förseelse men jag behöver i alla fall inte beskåda eländet. I Pansarhjärta förekommer ett tortyrredskap som kallas för Leopolds äpple och jag kan inte låta bli att förundras över författarens uppfinnesrikedom, eller finns redskapet på riktigt? Hur som helst så känns det betryggande att jag inte har någonting otalt med någon som kan tänkas ha ett äpple av det här slaget i bakfickan.

För att få ut mesta möjliga av Pansarhjärta har jag förstått att man bör ha läst Snömannen innan eftersom den förstnämnda tar vid där den sistnämnda slutade. Men det är endast i väldigt få fall som jag absolut framhärdar att man bör hålla sig till böckernas tågordning. När det gäller Harry Hole finns det absolut inga hinder att läsa böckerna i den ordning man själv tycker känns bäst.

Bokfakta:

Författare: Jo Nesbø
Titel: Pansarhjärta
Originalets titel: Panserhjerte
Format: pocket
Utgivningsår: 2010
Förlag: Pocketförlaget
Översättare: Per Olaisen
Antal sidor: 647
Källa: Köpt
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Harry Hole (del
Betyg 4 out of 5 stars

Mitt moders hjärta svämmade nästan över av ömhet vid det lyckliga återseendet av Steven Lamb som berörde mig så oerhört mycket i Mörk jord. I Skuggsida har han växt till sig och även om hans framträdanden inte är särskilt frekventa så är de ack så viktiga för intrigen i stort samt för att ge ”karaktärarsenalen” ytterligare en dimension.

Och karaktärer finns det gott om här och det är omöjligt att hålla sig helt nollställd till någon av dem.

Jonas Holly är polis i den lilla byn Shipcott. Han är gift med Lucy som är svårt MS-sjuk och han slits mellan sin yrkesheder och sitt ansvar för att försöka lindra sin frus lidande. Jag är som bekant inte särskilt förtjust i när en huvudkaraktärs privatliv har en alltför framskjuten placering i en bok. Men efter att ha läst ut boken så inser jag att det just i det här fallet var nödvändigt att berätta historien precis på det sätt som Bauer gjorde. Jag menar, hur skulle man annars ha kunnat förmedla känslorna, vansinnet, kärleken, tilliten, misstron och spänningarna som hela tiden ligger och dallrar på ytan? Att Lucys handikapp spelar en helt avgörande roll i hela intrigens upplägg går inte heller att bortse ifrån. Tumme upp där alltså!

När ett mord inträffar på en gammal dam i sitt eget hem känner sig Holly tvungen att kalla in förstärkning från Taunton. Många är de gånger som han ångrar detta beslut. Och jag kan inte säga att jag inte förstår honom!

Kriminalkommissarie Marvel är burdus, gravt alkoholiserad och att kalla honom osympatisk är en klar underdrift. Jag bet ihop tänderna av ren ilska över hans bedrägliga beteende och jag skrattade i mjugg varje gång hans teorier inte visade sig hålla. Tyvärr är det han som avgår med segern men kanske inte på ett sådant sätt som man hade förväntat sig.

Hans kollega Reynolds är trevligare och han har en mjuk sida som han plockar fram emellanåt. Detta hindrar dock honom inte från att vara bakslug och föra en privat agenda mot sin chef.

Jag älskar när karaktärerna berör mig och det gör i sanning nästan alla i den här spännande historien. De enda som jag inte känner något särskilt för är mordoffren (fy mig) men det är egentligen inte så konstigt då de mer bara verkar i periferin.

En stor nackdel, som man på intet sätt ska belasta Belinda Bauer för, är översättningen. Eller kanske snarare korrekturläsningen då Lucy heter både Macy och Lucy på första sidan (ingen bra början med andra ord), det står hus i stället för hur bara några sidor därefter och sedan fortsätter det med några små men ack så irriterande misstag här och var.

Därav blir det en fyra i betyg men vad gör väl det? Bauer har släppt del tre, Finders Keepers, som jag redan har klickat hem från Bokus. Jag vill ha mer, mer, mer…

Till sist en länk som leder till en stor hemlighet om boken. Har du inte läst Skuggsida så ska du INTE klicka på den då den leder till Bauers anteckningar om Skuggsida. Har du däremot läst den så är det fritt fram!

Bokfakta:

Författare: Belinda Bauer
Titel: Skuggsida
Originalets titel: Darkside 
Utgivningsår: 2012
Förlag: Modernista
Översättare: Ulla Danielsson
Antal sidor: 383
Källa: Förlaget
Intresse: Deckare, kriminalroman
Betyg 4 out of 5 stars