Kursen är i Naturmetodens regi och nypriset ligger på en bra bit över 1000-lappen men jag säljer den för endast 500 kr + frakt.

Intresserad? Skicka då ett mejl till mig på a[punkt]abrahamsson[at]alkb[punkt]se och anmäl ditt intresse. Observera att du måste ha tillgång till en kassettbandspelare för att få ut mesta möjliga av kursen.

I vilket fall som helst läser jag aldrig det jag vet att det ska stå utan jag läser det som faktiskt står. När jag och en arbetskollega besökte en butik för rätt så många år sedan stannade jag till, pekade på en skylt och sa till henne: ”Men, ser du vad det står där”. Hon tittade på skylten och sa ”Ja, det står krukor”. Jag blängde på henne och sa ”är du riktigt säker på det?” Hon tittade en gång till och brast sedan ut i skratt för på där stod det KURKOR och ingenting annat.

Ett annat exempel är när jag gick till en annan butik för att hämta ut ett paket. Medan jag väntade på att bli expedierad fastnade min blick på skylten som sa ”Peppkakor” och närmast bredvid fanns en annan skylt som sa ”Peppdeg”. När expediten väl kom fram till mig kunde jag inte låta bli att peka på skyltarna och fråga vem som hade skrivit dem. Han svarade att det var han som hade gjort det och de såg ut som de gjorde då ”hela namnet inte fick plats. Hmmm!

Med anledning av dessa få exempel är det extra roligt att presentera Paperback Writers inlägg för ni kan ju bara gissa vad jag ”läste” innan jag insåg att jag läste en blogg skriven på engelska: Facebookless.

No further comments needed!

Pirat

Yngar Stubøs och Inger Johanne Viks dotter Kristiane har en relativt stor roll i den här boken och det gläder mig. Hon är en mycket speciell personlighet och trots att man kan förstå föräldrarnas frustration över den situation de befinner sig i så kan man inte undgå att älska denna flicka. Hon är otroligt smart, har lätt för att lära sig vissa saker, otroligt svårt med andra, blir hon pressad dyker hon in i sig själv och upprepar frasen Dam-di-rum-ram med sin något monotona stämma, hon är extremt uppmärksam och när man minst anar det kastar hon fram ett budskap som får omvärlden att tveka om det är synonymt med sanningen eller om det bara är hennes fantasi som spökar. Mycket fascinerande!

Och det är också mot Kristiane som blickarna riktas mot redan under de inledande sidorna i boken. När hon säger Tanten var död är det ingen som egentligen reflekterar över vad hon egentligen menar. Inte förrän det uppdagas att en kvinna som blivit anmäld försvunnen hittas mördad på samma hotell som familjen Stubø/Vik befann sig på i samband med en fest.

Detta är bara ett mord utav många och det är Inger Johanne Viks forskning som finner den gemensamma nämnaren som binder morden samman.

Detta är på intet sätt en unik deckare men det finns några ljusglimtar: Jag gillar verkligen karaktärerna och då i synnerhet Kristiane. Holt lägger ut många trådar och sidohistorier som skickligt vävs samman på slutet. Då jag är analytisk av mig får jag en sugande längtan efter någon ”forskning” att sätta tänderna i då Inger Johanne vik gör det samma. Jag riktigt känner spänningen i att sitta omringad av tusentals papper för att – efter många timmars kämpande – äntligen hitta den ledtråd man så länge har letat efter.

Språket i en bok är oerhört viktigt och är det något jag stör mig på så är det inkonsekvenser. I Holts fall gäller det växlingen mellan engelska och svenska. På sidorna 126 – 128 mailar Inger Johanne Vik med Karen Ann Winslow som hon studerade med i Boston för ex antal år sedan. Konversationen sker på engelska från båda håll vilket är helt okej. (Eller, det är det kanske inte med tanke på att boken förväntas vara översatt till svenska och alla svenskar har faktiskt inte haft förmånen att lära sig detta världsspråk).

Då Karen kommer till Norge innebär naturligtvis att de båda träffas och det är där det brister: ”To you, sa hon och log.” (s.223) ”Hon är verkligen helt adorable [...]” (ibid), ”Barn är Guds allra största gåva, sa Karen. Dom är alltid, alltid en välsignelse oavsett var dom kommer ifrån, vem dom kommer till och hur dom är. They should be treated, loved and respected accordingly” (s. 224).

Det här är bara några exempel av många och jag retar nästan ihjäl mig på sådana här tilltag. Vad har ni att säga om saken?

Till sist måste jag till Holts försvar (?) säga att det kanske är översättarna som har valt att hantera Holts text på detta sätt (!?).

Sist jag hörde det sistnämnda var under fotbolls-VM där coacher som t.ex. Sven-Göran Eriksson, som med anledning av sin tid i England, verkligen borde kunna prata åtminstone något så när flytande engelska. Ett annat skrämmande exempel är hans kollega eller kanske snarare hans konkurrent Lars Lagerbäck som med sin rutin inom fotbollsvärlden borde kunna uttrycka sig bättre än att säga "we had a talk"… åh, jag ryser bara vid tanken på denna oerhört pinsamma mening och den var ändå bara en bland väldigt många …

Kristian Ekenberg på arbetarbladet slår huvudet på spiken när han skrivet att "dålig engelska är en av våra få dödssynder" och den som står i fokus för det resonemanget är ingen mindre än "BP-chefen Carl-Henric Svanberg [som] pratade engelska med med Barack Obama som om han var en karaktär ur ”Sällskapsresan””. Vilken sagolik tur att jag inte ser på nyheterna för jag hade förmodligen fallit död ner på marken om jag hade hört "Stig-Helmer" i en nyhetssändning.

Räddningen för de som inte har vuxit ur skoluniformen ännu är globish som enligt Robert McCrum är ”den världsomspännande dialekten för det tredje millenniet”. Det hela går kort sagt ut på att "man ska nöja “sig […] med en basal nivå, med eget uttal, som räcker för att göra sig förstådd och skaka hand på en affärsuppgörelse.” Hemska tanke!

Jag vet inte vad ni anser om det hela, men jag ställer i alla fall något högre krav än så, i alla fall på mig själv. Jag pratar inte flytande engelska (jag är så primitiv att jag anser att man inte kan prata ett språk flytande i ordets rätta bemärkelse om man inte har bott i ett land i ex antal år) men jag skulle aldrig komma på tanken att i dag uttrycka mig så som jag gjorde när jag för första gången kom i kontakt med en engelska bok.

I artikeln nämner Ekenberg även Lena som vann Eurovision Song Contest, och jag kan inte för mitt liv begripa hur hon kunde lyckas med det konststycket… kan ni?

Häromdagen hänvisade jag till en artikel där Maj Sjöwall skriver att hon inte läser böcker av dagens svenska deckarförfattare då hon anser att deras språk kan jämföras med en elev som går i tredje klass.

Jag hoppas för hennes skull att hon undviker att läsa dagstidningarna för är det en yrkesgrupp som skulle behöva en eller flera lektioner i det svenska språket så är det journalisterna runt om i Sverige. Eller vad säger ni om nedanstående minst sagt pinsamma rubriker?

Är språket dåligt slutar jag läsa direkt. Det kan handla om en manual, en tidningsartikel, en bok eller undertexter till en film. Jag blir fullständigt rabiat av folk som inte kan skriva. Vad som gör mig än mer förbannad är när textförfattaren får betalt för sina misstag. Jag vet inte hur många gånger jag har läst artiklar i tidningarna som innehåller så många felaktigheter att jag tycker att artikelförfattaren och den ansvariga utgivaren ska skämmas.

I ett kommande inlägg kommer jag att ge konkreta exempel på vad jag menar. Tidningarna fullkomligt kryllar av vedervärdiga rubriker och ännu extremare felstavningar. För att inte säga helt snedvridna ordföljder…

I tal är det dock en helt annan historia. Jag vet inte om det beror på att jag själv pratar en dialekt där vi verkligen bryter mot alla grammatiska regler som finns, eller om det bottnar i något annat. Djupare. Men med det talade språket har jag en extremt hög toleransnivå vilket torde klargöras genom följande meningar på min dialekt: ”Vi går hem till du”,  ”Hä ha ja int´gjort” eller ”Ja har köpt en present åt han”. I tal fungerar det, men definitivt inte i skrift.

Jag läste en bok av Reginald Hill en gång där översättaren hade valt att skriva på dialekt. Det är bland det värsta jag har läst och frustrationen och irritationen var stor. Men det kanske bara är jag som är känslig!?

Så här i efterhand kan jag inte riktigt begripa hur jag kunde tycka att Alan Daniels var någonting att vila ögonen på. Det enda försvar jag har är att han inte visade sitt rätta jag förrän alldeles mot slutet av serien. Hugaligen!

Inte nog med att de brittiska kriminalserierna är flera snäpp bättre än de som produceras i andra länder (gäller även Sverige!). De har även språket på sin sida. Jag vet att jag nog är tämligen ensam om att gilla den brittiska engelskan, men jag älskar den. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

Föga förvånande blev det vårt eget som gick segrande ur striden med 50%. På en hedervärd andra plats kom engelskan med sina 38%. Tyskan och italienskan gick inte heller lottlös ur striden. De lyckades skrapa ihop 8, respektive 4% av rösterna. Böcker på franska verkar ingen vilja läsa då de slutade ohjälpligt sist utan en enda röst.

Jag var själv inte med och röstade men om jag hade gjort det så skulle jag ha valt böcker på svenska i första hand. Mest av lathet i ärlighetens namn. Om jag skulle ha valt ett utländskt språk så skulle jag ha lagt min röst på italienska. Jag har som jag har nämnt tidigare fem italienska böcker i min bokhylla (och en som en fil på nätet) varav två är skrivna av Andrea Camilleri. Det stör mig något att han har valt att skriva på dialekt men jag har gett mig sjutton på att jag ska lyckas dechiffrera sicilianskan, även om det kommer att ta tid.

Då dessa frågor inte fick några omedelbara svar började jag i stället fundera över vad det egentligen är som gör att man läser en bok och upplever den som bra. Låter kanske som tvära kast, men för mig är det fullt naturligt att åtminstone en tanke per timme går i litteraturens tecken. Bokberoende? Oh ja!

Byggstenar i samverkan

Går det att plocka ut en byggsten som är mer värd än någon annan och som kan utgöra grunden i en bok? Blir en bok automatiskt bra om karaktärerna är intressanta men intrigen är intetsägande och fantasilös? Eller uppväger ett snabbt tempo ett mediokert språk? Jag svarar ett blankt nej på dessa frågor. För mig är det oerhört viktigt med en bra och intressant intrig. Karaktärerna ska vara intressanta och om jag läser böcker där karaktärerna återkommer så måste de utvecklas åt något håll. De får inte bli platta personligheter som hela tiden gör och säger samma saker. Tempot ska vara högt, eller historien ska åtminstone gå framåt utan en massa flashbacks eller flashforwads som antingen bromsar upp hastigheten eller avslöjar för mycket om vad som ska hända. Cliffhangers är dock helt okej.

En perfekt läsupplevelse för mig är en bok som har en spännande eller intressant intrig, intressanta karaktärer – gärna som man kan identifiera sig med på ett eller annat sätt, högt (eller åtminstone relativt högt) tempo, rappa dialoger, och sist men inte minst ett bra språk. Tyvärr är det inte ofta jag lyckas hitta en bok som uppfyller alla ovanstående kriterier, men om författaren lyckas fånga mig med sitt språk så kan jag stå ut med det mesta vad gäller allting annat. Det räcker dock inte för att utgöra grunden som ska hålla uppe ett helt höghus, men en bok med ett bra språk brukar oftast få ett godkänt betyg av mig. Det omvända gäller dock för ett sämre språk men med en bra intrig och intressanta karaktärer. Finns inte språket där då faller hela boken som en korthus.

Språket är oerhört viktigt

En bok måste vara måste vara skriven på ett språk som tilltalar mig. Jag vill kunna känna mig delaktig i det jag läser så till vida att jag ska kunna förflytta mig till de platser som beskrivs i en bok. Jag vill kunna känna doften och smaken av maten de äter. (Skriver författaren om illaluktande platser vill jag kunna känna doften av det också även om det inte är lika tilltalande.) Jag vill kunna känna den smärta, glädje, sorg som karaktärerna upplever. Jag vill bli berörd och vad kan åstadkomma det bättre än en bok där författaren har lagt ned stor möda (eller så kommer det alldeles naturligt) på att hitta de rätta formuleringarna som gör läsaren (alltså jag) stum av beundran?

Här nedan följer exempel från två olika författare: den ena är en ren och skär katastrof, medan den andra får mig att bli fullkomligt lyrisk.

”Katastrofen” står Cody McFadyen för och citaten är hämtade från boken Dödens ansikte:

”Jag kramar hennes hand. ”Det är säkert. Du kan få hela rummet.”
Hon skakar på huvudet. Nej tack, betyder det.”

”Jag sätter mig så att jag har ryggen åt sovrumsdörren, fortfarande utan att tappa ögonkontakten. Jag är här, jag ser dig, du har min fulla uppmärksamhet, vill jag säga med det.”

””My Little Pony!” ropade hon.
”My Little Pony”, var en leksak för barn, ett slags mellanting mellan älva och ponny, vilket resulterade i osannolika ljusblåa ponnyer med rosa manar. Sarah hade en dockversion som hon sov med.”

Ärligt talat skulle jag vilja veta hur författaren tänkte här. Den omedelbara känslan är att han tar sina läsare för idioter. Ett annat alternativ (och troligen det som kommer närmast sanningen) är att han helt enkelt inte har lärt sig skillnaden mellan showing vs telling.

På den andra sidan hittar vi Stephen Booth som har gett mig oerhört mycket glädje och skrivtips. Exemplen är hämtade ur Ett sista andetag, Dödens plats, och en bok till som jag tyvärr inte har skrivit upp namnet på.

””Ibland uttalade han [Page] bokstaven ”t” på ett speciellt sätt med tungan mot tänderna. Det hördes tydligt i ord som ”stund” och ”tålamod”. Cooper fann det distraherande och började lyssna noggrannare för att försöka upptäcka ett mönster. Han märkte snart att ljudet bara kom om ordet avslutade en mening. Resultatet blev en extra betoning, som om han uttalade punkten efter meningens slut. Varje gång han hörde det föreställde han sig hur Page spottade ut ett utropstecken, som en bit äppelskal som fastnat mellan tänderna” (Ett sista andetag, s.131)

”I boken visar Coopers katt Randy stolt upp sitt byte i form av en mus. Cooper lånar sig en bibel och sedan följer följande avsnitt: ”Han [Cooper] suckade och ställde ifrån sig ölen. Randy blev nyfiken på detta ovanliga beteende och kom och lade sig på mattan. ”Det är Bibeln”, sa Cooper. ”Den borde du läsa. Då kanske du lär dig något. ´Du skall icke döda` till att börja med.” (Dödens plats, s. 331)

”Det kliade i ansiktet och Cooper tvättade kinder och panna eftersom det kändes som en massa småflugor satt fast i svetten. Det verkade alltid vara en vecka om året, i mitten av juli, när flugorna lämnade fälten och i stora svärmar invaderade städerna. Att gå nedför Clappergate och High Street blev en prövning; det var oklokt att lämna någon del av kroppen bar utomhus. Man var inte fri från flugorna ens inne på kontoret. De satte sig gärna på datorskärmarna och han såg dem ofta bland bokstäverna när han skrev, som vilsna kommatecken. Det spelade ingen roll hur många han mosade med tummen, en ny dök genast upp i någon annan del av texten.”

Jag vet inte vad ni tycker, men jag vet vem jag kommer att läsa fler böcker av och vem jag kommer låta bli att slösa tid och energi på.

Trots att jag inte har hunnit särskilt långt finns det en del tänkvärda saker att ta till sig, frågeställningar som kräver ett ärligt svar, funderingar som sätter bollen i rullning, och en massa tips och idéer om hur man får bättre självförtroende och bättre självkänsla. Bland annat!

Jag kommer att skriva mer om boken när den är utläst även om det inte kommer att bli en regelrätt recension.

I en annan bok om självförtroende – Bättre självförtroende. Lär dig kommunicera klart och entydigt av Beverley Hare – läste jag att man blir stärkt som människa om man själv kan ta aktiva val i situationer som man annars bara har blivit frustrerad och irriterad över. I det här steget gäller det också att fundera över om vem som äger det aktuella problemet. Är det jag, kan jag göra någonting åt det. Är det någon annan så kan man lugnt släppa det och gå vidare med sitt eget liv.

Trots att det kan låta väldigt enfaldigt och löjligt så har jag försökt att följa rådet och det FUNGERAR! Tidigare kunde jag inte köra bil utan att INTE bli flyförbannad på mina medtrafikanter som antingen körde för sakta, inte blinkade när de skulle svänga etc. Efter att ha läst boken om självförtroende började jag tänka att jag kan inte påverka hur han med hatten kör sin bil. Problemet är alltså mitt och nu måste jag välja hur jag ska reagera. Jag valde att inte reagera alls utan i stället tog jag tillfället i akt att planera middagen, satte upp planer inför helgen eller någonting liknande. Jag blev oerhört förvånad över att det gick så lätt att ändra ett beteende som jag har dragits med så länge. Nu blir jag aldrig arg i trafiken längre vilket innebär att jag inte heller tar till idiotiska åtgärder om någon t.ex. skulle köra 70 där det är 90.

En annan sak jag bestämde mig för att jobba med är att INTE bli galen över alla stavfel, grammatiska fel, syftningsfel etc jag hittar i skrivna texter. Det här har varit mycket svårare att jobba med, men jag är på god väg. Jag SER fortfarande dessa fel, men jag reagerar INTE som jag brukar. Vilket är en bra egenskap när man ska läsa Nilssons bok. Den är full av meningar som är uppbyggda fel, ordföljden är på många ställen helt galen, i vissa meningar fattas det ord (framför allt prepositioner) och i vissa meningar är det för många ord (det vill säga att vissa ord t.ex. upprepas eller har blivit kvar efter ett försök till redigering. Skillnaden nu är att jag inte blir arg och frustrerad av författarens ”inkompetens” utan jag läser meningen som den ska vara (visserligen efter andra eller tredje försöket) utan att hetsa upp mig. Jag är på god väg till något stort och det är jag stolt över!