Ben Cooper, numera kriminalinspektör, är allt annat än övertygad om vildarnas skuld och han ger sig ut för att prata med grannarna.

Riddle är ett område där villorna utstrålar rikedom och ärelystnad. Här råder dock varken grannsämja eller samarbetsvilja och Cooper får  verkligen arbeta hårt för att vinna människornas förtroende innan nya mord inträffar.

Som vanligt är Stephen Booth en mästare på att bygga upp stämningar och förutsättningar med sina välskrivna miljöbeskrivningar. Landskapet är så att säga ett med brottet, utredningen och brottets/brottens lösning.

Mången information kommer genom den aktuelle betraktarens ögon eller genom konversationer som till en början inte verkar vara viktiga i sammanhanget. Detaljrikedomen gör att utredningen mer eller mindre går på sparlåga och trots att jag gillar böcker med ett högt tempo så brukar jag inte ha några problem med Booths berättarteknik. Snarare brukar jag mentalt förflytta mig till bokens handling för att själv kunna insupa bokens atmosfär. Denna gång lyckades jag inte alls med det och känslan av att något fattades var hela tiden närvarande.

Det är möjligt att lösningen stavas Diane Fry då hon knappt ens innehar en biroll i den här boken. Hon är ivägskickad på ett ledarskapsseminarium och hennes och Coopers vägar korsas blott vid ett par tillfällen. I övrigt är hon mest ett namn som nämns i förbifarten och då ofta följt av en något föraktfull kommentar. Jag har läst samtliga böcker i serien om Cooper och Fry men uppenbarligen har jag missat den avgörande händelsen som försatte Fry på avbytarbänken …

I Dead and Buried, som kommer i juni nästa år, verkar dock ordningen vara återställd. Det känns tryggt!

Bokfakta:

Författare: Stephen Booth
Titel: Djävulsklippan (sponsrad länk)
Originalets titel: The Devil´s Edge (sponsrad länk)
Utgivningsår: 2011
Förlag: Minotaur
Översättare: Carla Wiberg
Antal sidor: 352
Källa: Förlaget
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Ben Cooper & Diane Fry (del 11)
Betyg 3 out of 5 stars

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att bläddra i den och då fick jag syn på någonting tämligen intressant. I samband med presentationen av Stephen Booths Djävulsklippan finns en liten röd julgranskula med följande text: ”Ben Cooper och Diane Fry-deckarna är på väg att bli tv-serie!”

Jag blev nästan till mig i trasorna och började genast jakten på mer information. Det enda jag lyckades komma över var följande textsnutt kopierad från Bookwitch:

However, someone is in the “early stages of developing a TV series. Very early stages.” He thinks it’s very exciting, but realises things can still go wrong. Maybe something will happen “just as I start to write something else”, he says with a laugh. The setting in the Peak District is clearly a very attractive one, and perhaps it’s time for overseas viewers to have a new area to fall in love in. There can’t be many people left to murder in Midsomer, so it could be the turn for the Peak District instead.

Låter inte som att vi kommer att få njuta av denna brittiska tv-serie förrän i en avlägsen framtid

Som om inte det vore nog fick jag ett recensionsexemplar från Minotaurs förlag i dag: Djävulsklippan av Stephen Booth. Den här har jag varit sugen på ända sedan den kom ut på engelska och den lär inte ligga oläst särskilt länge, det törs jag nästan lova.

En helt okej torsdag med andra ord!

Glädjande nog läste jag att den 11 boken om Ben Cooper och Diane Fry – med titeln The Devil´s Edge – kommer att släppas i april 2011.

Kort om handlingen:

In their most gripping, relentlessly suspenseful book ever, Detective Constable Ben Cooper and Detective Sergeant Diane Fry investigate a series of terrifying and lethal home invasions in the Peak District. After Cooper’s brother shoots a burglar, Fry takes the reins, and Cooper must watch his rival pursue the case to its bitter end, even as he unearths evidence linking the crimes to the nearby city of Sheffield (Källa: Little Brown).

Ja, den ser jag verkligen fram emot!

Diane Fry åker till Birmingham då det har framkommit nya bevis mot de personer som våldtog henne några år tidigare. Väl där inser hon att polisen har fört henne bakom ljuset: DNA-spåret visade sig vara förorenat och det enda ögonvittnet till händelsen har tagit tillbaka sitt vittnesmål. Birmingham polisen anser att det bästa för Fry vore att hon åkte tillbaka till Derbyshire och forsätta sitt liv som om ingenting hade hänt.
Fry har dock inga planer på att lämna staden innan hon har fått svar på sina frågor. Hon tar hjälp av sin syster Angie och tillsammans tar de upp jakten på sanningen, en sanning som visar sig vara mer dyrköpt än vad hon någonsin hade kunnat oföreställa sig.

Under tiden blir Ben Cooper vittne till när den åttaåriga flickan Emily drunknar. Trots att det ser ut som en tragisk olycka kan han inte göra sig fri känslan av att det är någonting som inte stämmer. Hans chef råder honom att låta familjen Nield vara då Cooper egentligen inte har någonting annat än sin intuition att gå efter. Men Coopers känsla är så stark att han trotsar chefens order och nästlar sig in i Nields hem.
Hans misstankar leder honom till slut till en annan strand vid en annan flod  där han gör en hjärtskärande upptäckt.

Lost River är den första av Booth böcker som jag har läst på engelska innan den ens har kommit ut i svensk översättning, och det var verkligen en märklig känsla. I alla fall i början kändes det som att jag precis hade gått ur fjärde klass eller så eftersom jag inte har läst en engelsk bok på väldigt länge. Som tur var gick ”nybörjar”ångesten över relativt snabbt så att jag i stället kunde njuta av den läsupplevelse som det faktiskt var.

Tempot är lite lojt men konstigt nog passar det bra ihop med det tema som binder de båda historierna samman: brustna familjer. Det är som att Booth medvetet har valt ett lugnare tempo för att läsaren skall hinna ta in alla intryck över sårade själar, brustna familjeförhållanden, svek, raseri … som formligen sveper genom hela boken. Känslan av ett visst vemod är oundviklig när barn far illa, men Frys smärta bör inte heller förringas. Hon har levt i ett mörkt svart hål sedan tiden för våldtäkten och det är därför vi inte heller har fått veta så mycket om vad som har hänt i hennes liv före hon flyttade till Derbyshire. Förrän nu.

Största fokus ligger på Fry som leder oss igenom hennes liv innan hon började om på ny kula med Ben Cooper vid sin sida. Att något fruktansvärt hade hänt henne fick vi veta tidigt, men det är först nu som man får lära känna henne riktigt ordentligt. I början minns jag att jag tyckte att hon var en missunnsam kvinna som inte tålde att någon var populärare än hon. Tanken ”Jag ska minsann visa dem” surrade som en bisvärm i hennes huvud. På ytan tuff, men under ytan väldigt sårbar. Och nu vet i alla fall jag varför…

Språket är som vanligt magiskt: Miljöbeskrivningarna är outstanding, personteckningarna är briljanta och han skriver med ett sådant flyt och ett sådant driv att det aldrig blir ointressant. Det kallar jag gott författarskap!

Handling 4 out of 5 stars
Språk 5 out of 5 stars
Tempo 3 out of 5 stars
Karaktärer 5 out of 5 stars

I dag slog det mig att det egentligen inte finns någon anledning att vänta på den när det går alldeles utmärkt att fraktfritt beställa den från Bookdepository. Sagt och gjort, nu är den beställd och när jag ändå var i farten så slank även Whispers of the Dead av Simon Becket med. Egentligen är jag lite avogt inställd till Becket då varken Dödens kemi eller Skrivet i eld imponerade särskilt mycket på mig. Men Lilla O tipsar om den här boken i hennes pocketguide så jag ger den en chans.Vem vet, den kanske vinner på att läsas på engelska!?

Nu återstår det tråkigaste av allt: den (ofta) alltför långa väntan på att det ska rassla till i brevlådan…

Kul säger jag även om Sista samtalet inte är hans bästa bok. Långt därifrån faktiskt! Men det bästa av allt är ju att Lost River ännu inte har nått Sverige, en bok som jag är oerhört nyfiken på.

Den som väntar på något gott ….

Nu var det egentligen inte boken Lost River som det här inlägget skulle handla om. Tanken var i stället att jag skulle diskutera lite kring alla resor som läsare gör för att följa i sina litterära hjältars spår. Jag har nämnt det förut i samband med Midsomer Murders, Harry Potter och Kommissarie Montalbano.  Nu har turen kommit till Stephen Booth och hans Derbyshire och i och med Lost River även Birmingham. Den här gången har jag inte hittat några guidade resor men Booth skriver i sitt senaste nyhetsbrev (#25) att han är mäkta imponerad över sina läsare som lägger ner stor möda på att besöka platserna som används i böckerna. Som exempel nämner han en offentlig telefon (se bilden) i Wardlow som inte mindre än tre besökare snokade reda på och som sedan tog kontakt med Booth för att redovisa sitt ”fynd”.

Han, liksom många andra författare, ändrar namn på vissa platser och lägger till eller drar ifrån fakta från andra ”all with the aim of protecting the innocent, of course.” Då han är en hyvens kille (eller verkar vara det i alla fall) så har han gjort sig besväret att skapa två olika kartor med hjälp av Google Maps: en över Birmingham och en över hans älskade Derbyshire. Båda innehåller namn, bilder och fakta om platserna som nämns i Lost River. Man kan väl inte annat än beundra honom för att han gör  sig sådant besvär för att underlätta för sina läsare att kunna följa i Ben Cooper och Diane Frys fotspår?

Personligen är jag oerhört nyfiken på Peak District som ständigt dyker upp i hans romaner. Ej heller skulle jag tycka det var tråkigt att ta sig en tur till Midsomer eller till Sicilien (det sistnämnda är en ö jag verkligen rekommenderar oavsett om man gillar Montalbano eller ej). Nu på senare tid har jag även – tack vare Tamara McKinley fått upp ögonen för Australien, men jag har hela tiden sagt att jag vägrar åka dit på grund av de gigantiska spindlarna som finns där, och det är en åsikt som definitivt inte har förändrats i och med hennes böcker. Hugaligen säger jag bara! (Mer om det i recensionen av Matildas sista vals som kommer längre fram i påsk).

Vad säger ni? Kan ni förstå att människor vallfärdar till platser som blir omnämnda i en bok bara för att få ett smak för platsen själv? Är det något som ni själva skulle kunna tänka er att göra?

Då dessa frågor inte fick några omedelbara svar började jag i stället fundera över vad det egentligen är som gör att man läser en bok och upplever den som bra. Låter kanske som tvära kast, men för mig är det fullt naturligt att åtminstone en tanke per timme går i litteraturens tecken. Bokberoende? Oh ja!

Byggstenar i samverkan

Går det att plocka ut en byggsten som är mer värd än någon annan och som kan utgöra grunden i en bok? Blir en bok automatiskt bra om karaktärerna är intressanta men intrigen är intetsägande och fantasilös? Eller uppväger ett snabbt tempo ett mediokert språk? Jag svarar ett blankt nej på dessa frågor. För mig är det oerhört viktigt med en bra och intressant intrig. Karaktärerna ska vara intressanta och om jag läser böcker där karaktärerna återkommer så måste de utvecklas åt något håll. De får inte bli platta personligheter som hela tiden gör och säger samma saker. Tempot ska vara högt, eller historien ska åtminstone gå framåt utan en massa flashbacks eller flashforwads som antingen bromsar upp hastigheten eller avslöjar för mycket om vad som ska hända. Cliffhangers är dock helt okej.

En perfekt läsupplevelse för mig är en bok som har en spännande eller intressant intrig, intressanta karaktärer – gärna som man kan identifiera sig med på ett eller annat sätt, högt (eller åtminstone relativt högt) tempo, rappa dialoger, och sist men inte minst ett bra språk. Tyvärr är det inte ofta jag lyckas hitta en bok som uppfyller alla ovanstående kriterier, men om författaren lyckas fånga mig med sitt språk så kan jag stå ut med det mesta vad gäller allting annat. Det räcker dock inte för att utgöra grunden som ska hålla uppe ett helt höghus, men en bok med ett bra språk brukar oftast få ett godkänt betyg av mig. Det omvända gäller dock för ett sämre språk men med en bra intrig och intressanta karaktärer. Finns inte språket där då faller hela boken som en korthus.

Språket är oerhört viktigt

En bok måste vara måste vara skriven på ett språk som tilltalar mig. Jag vill kunna känna mig delaktig i det jag läser så till vida att jag ska kunna förflytta mig till de platser som beskrivs i en bok. Jag vill kunna känna doften och smaken av maten de äter. (Skriver författaren om illaluktande platser vill jag kunna känna doften av det också även om det inte är lika tilltalande.) Jag vill kunna känna den smärta, glädje, sorg som karaktärerna upplever. Jag vill bli berörd och vad kan åstadkomma det bättre än en bok där författaren har lagt ned stor möda (eller så kommer det alldeles naturligt) på att hitta de rätta formuleringarna som gör läsaren (alltså jag) stum av beundran?

Här nedan följer exempel från två olika författare: den ena är en ren och skär katastrof, medan den andra får mig att bli fullkomligt lyrisk.

”Katastrofen” står Cody McFadyen för och citaten är hämtade från boken Dödens ansikte:

”Jag kramar hennes hand. ”Det är säkert. Du kan få hela rummet.”
Hon skakar på huvudet. Nej tack, betyder det.”

”Jag sätter mig så att jag har ryggen åt sovrumsdörren, fortfarande utan att tappa ögonkontakten. Jag är här, jag ser dig, du har min fulla uppmärksamhet, vill jag säga med det.”

””My Little Pony!” ropade hon.
”My Little Pony”, var en leksak för barn, ett slags mellanting mellan älva och ponny, vilket resulterade i osannolika ljusblåa ponnyer med rosa manar. Sarah hade en dockversion som hon sov med.”

Ärligt talat skulle jag vilja veta hur författaren tänkte här. Den omedelbara känslan är att han tar sina läsare för idioter. Ett annat alternativ (och troligen det som kommer närmast sanningen) är att han helt enkelt inte har lärt sig skillnaden mellan showing vs telling.

På den andra sidan hittar vi Stephen Booth som har gett mig oerhört mycket glädje och skrivtips. Exemplen är hämtade ur Ett sista andetag, Dödens plats, och en bok till som jag tyvärr inte har skrivit upp namnet på.

””Ibland uttalade han [Page] bokstaven ”t” på ett speciellt sätt med tungan mot tänderna. Det hördes tydligt i ord som ”stund” och ”tålamod”. Cooper fann det distraherande och började lyssna noggrannare för att försöka upptäcka ett mönster. Han märkte snart att ljudet bara kom om ordet avslutade en mening. Resultatet blev en extra betoning, som om han uttalade punkten efter meningens slut. Varje gång han hörde det föreställde han sig hur Page spottade ut ett utropstecken, som en bit äppelskal som fastnat mellan tänderna” (Ett sista andetag, s.131)

”I boken visar Coopers katt Randy stolt upp sitt byte i form av en mus. Cooper lånar sig en bibel och sedan följer följande avsnitt: ”Han [Cooper] suckade och ställde ifrån sig ölen. Randy blev nyfiken på detta ovanliga beteende och kom och lade sig på mattan. ”Det är Bibeln”, sa Cooper. ”Den borde du läsa. Då kanske du lär dig något. ´Du skall icke döda` till att börja med.” (Dödens plats, s. 331)

”Det kliade i ansiktet och Cooper tvättade kinder och panna eftersom det kändes som en massa småflugor satt fast i svetten. Det verkade alltid vara en vecka om året, i mitten av juli, när flugorna lämnade fälten och i stora svärmar invaderade städerna. Att gå nedför Clappergate och High Street blev en prövning; det var oklokt att lämna någon del av kroppen bar utomhus. Man var inte fri från flugorna ens inne på kontoret. De satte sig gärna på datorskärmarna och han såg dem ofta bland bokstäverna när han skrev, som vilsna kommatecken. Det spelade ingen roll hur många han mosade med tummen, en ny dök genast upp i någon annan del av texten.”

Jag vet inte vad ni tycker, men jag vet vem jag kommer att läsa fler böcker av och vem jag kommer låta bli att slösa tid och energi på.

Har man inte tid att vänta kan man alltid köpa boken Lost River via t.ex. The Book Depository som otroligt nog har fri frakt ända till våra breddgrader.

Lite ur innehållet taget från Stephen Booth nyhetsbrev #24:

A May Bank Holiday in the Peak District is ruined by the tragic drowning of an eight-year-old girl among crowds of visitors in the tourist hotspot of Dovedale.

For Detective Constable Ben Cooper, a helpless witness to the tragedy, the incident is not only traumatic, but leads him to become involved in the tangled lives of the Nields, the dead girl’s family. As he gets to know them, Cooper begins to suspect that one of them is harbouring a secret – a secret that the whole family might be willing to cover up.

Meanwhile, Detective Sergeant Diane Fry has a journey of her own to make – a journey back to her roots. As she finds herself drawn into an investigation of her own among the inner city streets of Birmingham, Fry realises there is only one person she can rely on to provide the help she needs.

But that man is Ben Cooper, and he’s back in Derbyshire, where his suspicions are leading him towards a shocking discovery on the banks of another Peak District river.

Precis som många andra författare har Booth´s böcker en stark koppling till musik och därför har han skapat en unik Cooper & Fry spellista (Spotify) som han gärna delar med sig av. Motiveringen till låtvalen lyder så här:

The playlist starts with the Led Zeppelin track ‘Black Dog’ (*) and goes right through to ‘Lost River’ by David M. Bailey. Along the way, it takes in two other book titles – ‘One Last Breath’ by Creed and ‘Scared to Live’ by Del Amitri – and lots of songs and artists mentioned throughout the series.

Jag tycker det är ganska fascinerande att musik betyder så mycket för de flesta människor. Jag är mest kreativ när jag lyssnar på Eros Ramazzottis senaste skiva Ali e radici. Det är den skiva som spelas absolut mest på Spotify i mitt hem. Mina barn är nog säkert less den, men det är inte jag. Inte än i alla fall. Har ni någon favoritmusik ni helst spelar när ni bloggar eller är kreativ på andra sätt?