Harry Hole

Han är arrogant, otrovärdig, en typisk schablon över hur kriminalare framställs i deckare (vilket också är en bidragande orsak till genrens oförskämt dåliga rykte), opersonlig, självisk, trångsynt, naiv, nonchalant, ocharmig, okarismatisk, ja i stort sett alla ord man kan sätta ett “o” framför. Att poliserna på hans f.d. avdelning gör allt för att stötta honom späder bara på mitt vad man skulle kunna kalla förakt för hela den norska poliskåren, i litteraturens värld alltså.

Må hända beror min antipati och oförståelse på att jag inte har läst Snömannen som spökar i bakgrunden här liksom den gjorde i Pansarhjärta men jag tror inte att det är så enkelt. Harry Hole har för evigt bränt sina chanser att vinna sympatier hos mig. Simple as that!

Andra negativa aspekter av boken

När jag ändå är inne på bokens negativa sidor så är det väl lika bra att fortsätta på det spåret en stund till. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag fullständigt avskyr kursiva avsnitt som sträcker sig sida upp och sida ner och i Gengångare pågår dessa i en hel evighet, hela tiden. Som vanligt hoppade jag helt enkelt över dessa och som vanligt saknade jag inte alltför mycket information på slutet för att ändå kunna knyta ihop säcken.

Varför ska författare envisas med detta fullständigt onödiga berättartekniska “knep”? Jag vet att de flesta inte har några som helst problem med detta men för mig som har ett ganska gravt brytningsfel så finns det inte en chans att jag ska kunna läsa kursiva avsnitt som sträcker sig längre än högst ett par meningar, det går helt enkelt inte!

Nu tänker nog många att det finns ju faktiskt glasögon och det är jag naturligtvis medveten om. Jag är också medveten om att ett par nya glasögon kostar ca 6000 kr och att jag helt enkelt inte har råd med det, men om det är någon som är villig att donera pengar så är inte jag den som är den!

En sista sak: jag älskar sport men vad i all världen har alla sportreferenser (Arsenal, Fàbregas, Tiger Woods etc) med det hela att göra?

Hur otroligt det än låter så får Gengångare en fyra av mig i betyg

Varför?

Jo, därför att intrigen är smått genialisk och för att det finns karaktärer som är långt mer intressanta än huvudpersonen själv. Så enkelt är det!

Naturligtvis finns det andra som har bloggat om Gengångare och föga förvånande verkar jag vara den enda som INTE tycker om Harry Hole, men det är blott en parantes i sammanhanget!

Bokfakta:

Författare: Jo Nesbø
Titel: Gengångare
Originalets titel: Gjenferd
Utgivningsår: 2011
Förlag: Piratförlaget
Format: Inbunden
Översättare: Per Olaisen
Antal sidor: 561
Källa: Bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Harry Hole (del 9)
Betyg 4 out of 5 stars

Tyvärr ligger den långt ifrån den WOW-upplevelse jag känner när jag bara tänker på serien ovan. Jag har å andra sidan inte läst böckerna som ligger till grund för den så det kan mycket väl vara så att filmmakarna har gjort ett långt bättre jobb än författaren själv …

Nåväl Stilla vatten handlar om en mycket beräknande massmördare som ger sig på äldre kvinnor som är ensamma och som ändå ingen kommer att sakna. Motivet är så klart pengar och även om jag kan tycka att just det är nog så patetiskt, vi pratar inte om några förmögenheter här, så kan jag inte låta bli att förundras och imponeras över hur välorganiserad Violet Chambers är i allt från planerandet till genomförandet av morden. Hon är i mångt och mycket en skrämmande karaktär och jag är definitivt glad över att hon bara finns i bokens värld. Hoppas jag då i alla fall!

Vad jag däremot inte är imponerad över är hur Nigel McCrery hela tiden måste påminna om att Mark Lapslie lider av synestesi. Jag kan mycket väl sätta mig in i hur det är att ha en kronisk sjukdom (jag lider visserligen “bara” av kronisk värk men det kan vara nog så jobbigt) men att vi sida upp och sida ner får upprepat för oss vilka smaker (vilket för övrigt verkar vara författarens egen vinkling av sjukdomen) som Lapslie känner när den och den är i närheten, eller när det och det händer är bara ytterst tröttsamt. Må hända är det därför som Stilla vatten tycks vara den enda i serien som hittills är översatt till svenska?

Mot slutet av boken inträffar något som genast förde tankarna till Journal 64 av Jussi Adler-Olsen. Vad det är kan jag naturligtvis inte avslöja men det var så anmärkningsvärt och oväntat att jag nästan hoppade rätt upp ur soffan. Den första frågan som poppade upp ur tankarna var vem som var först men den fick sitt svar tämligen snabbt. Vad som däremot är oklart är om Adler-Olsen blev inspirerad av McCrery eller om allt handlar om en slump … ?

Bokfakta:

Författare: Nigel McCrery
Titel: Stilla vatten
Originalets titel: Still Waters
Utgivningsår: 2008
Förlag: Minotaur
Format: Inbunden
Översättare: Gunilla Roos
Antal sidor: 271
Källa: bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Mark Lapslie och Emma Bradbury (del 1)
Betyg 2 out of 5 stars

Stephen Booth är en stor favorit hos mig och Lost River är riktigt bra. Jag har läst en del av James Ellroy men hans böcker är ganska tunga då det vilar en exceptionell dysterhet över dem. Jag måste komma i rätt stämning innan jag påbörjar L.A. konfidentiellt, frågan är bara när läget kommer att infinna sig. Leka med vuxna av Sophie Dahl har stått en hel evighet i bokhyllan men så är det en självbiografi också…

Jag kan fortfarande känna en viss frustration över att det inte kommer att bli några fler böcker med en av litteraturens starkaste karaktärer Lisbeth Selander. Men som alla vet så dog Stieg Larsson på tok för tidigt och jag får väl helt enkelt vänja mig vid tanken att sagan tog slut med Luftslottet som sprängdes. Lyckohjulet av Ramona Fransson har även den prytt min bokhylla under en väldigt lång tid utan att jag ens nästan har börjat läsa den. Får väl se när/om turen kommer till den.

Men när tillfället ges så skyndar jag mig att hänga på!

Att temat för veckan är 3 norska favoriter ter sig tämligen logiskt då det är den 17:e maj på torsdag.

1. Min absoluta favorit av Anne Holt är Det som tillhör mig. Jag läste den för första gången för flera år sedan och den var så bra så jag läste om den för två år sedan. Boken handlar om Emelie som kidnappas av en farbror och efter en tid får hon sällskap av andra barn som efter en tid åter försvinner. Hon slutar att äta och det enda som håller henne vid liv är hoppet att hennes pappa ska hitta henne innan det är för sent.

2. När djävulen håller ljuset av Karin Fossum handlar om den 60-åriga Irma som en dag blir rånad av den unge killen Andreas. Irma lyckas dock övermanna och knuffa ner honom i källaren. I fallet bryter han nacken och blir liggande i flera dagar. Mamman anmäler honom försvunnen morgonen efter men polisen tar henne inte på allvar. Det är först när kommissarie Sejer pratar med Andreas kompis Zipp som utredningen tar fart på allvar.

3. Egentligen är jag inte särskilt förtjust i Jo Nesbøs böcker om den alkoholiserade f.d. polisen Harry Hole. Eller snarare, det är just Hole som gör att betygen dras ner rätt så rejält. Jag har precis avslutat Gengångare och den har många brister samtidigt som jag ändå håller den för den bästa hittills. Jag har inte hunnit skriva om den ännu men det kommer under den här lite längre ledigheten som börjar i morgon kl. 12,30.

Även om jag hade en viss aning om vad det skulle vara så avslöjade formen på paketet att det inte bara var Mörkt motiv av Louise Penny som fanns däri. Mycket riktigt! Där låg även en tekopp, en tepåse och tre chokladbitar.

Tusen tack Wahlström & Widstrand!

En av dem som kommenterade var Pixie och hon skrev bl.a. så här:

För att en bok skall helt överges krävs att:

1) Jag läser och läser men missar innehållet. Jag tänker helt enkelt på annat. Detta kan ske av andra skäl så det allena är inte en avgörande faktor.
2) Jag har ingen sympati för karaktärerna eller de lockar mig lika mycket som säg Västerås. Bryr man sig inte om personerna bryr man sig inte heller om händelserna runt om dem.
3) Att plocka upp boken känns som en plikt och inte en ynnest. Man ska längta hem till sina böcker.
4) Dödsstöten är när jag börjar skumma.

Den här listan beskriver på pricken vad det är som avgör om jag läser ut en bok eller inte. Om bara en eller ett par punkter stämmer in på boken jag för närvarande läser (som t.ex. Gengångare av Jo Nesbø som jag håller på att läsa just nu) fortsätter jag läsa, men om jag kan bocka av samtliga punkter för en och samma bok så är det tack och adjö.

Känner du igen dig i det här eller fortsätter du läsa fastän en bok uppfyller alla fyra “kriterier”?

PS. Postern går att studera närmare på The Rights of the Reader.

Om bokbloggsjerka

Precis som titeln antyder är bokbloggsjerkan till för att vi ska kunna hoppa (eller jerka om man så vill) runt bland bokbloggar som har anmält sig i kommentarsfältet till respektive jerkainlägg. En del känner vi säkert till sedan tidigare men förhoppningen är att vi kommer att hitta nya bokbloggare som vi annars kanske skulle missa.

Det enda du behöver göra är att skriva ett inlägg om jerkan på din blogg och börja hoppa runt bland alla bloggar som har anmält sitt intresse till att vara med. Glöm inte att lämna ett avtryck i form av en kommentar hos de bloggare ni besöker. Detta gäller naturligtvis också om ni börjar följa någon genom jerkan då det alltid är kul att få veta hur man har blivit ”spårad”.

Jerkan pågår fredag – måndag varje helg!

Det finns med andra ord ingen anledning till panik då du har hela fyra dagar på dig att svara.  Glöm inte att återkomma till det här inlägget för att se alla nya bloggar som har lagts till i listan.

Du måste ha en blogg som delvis handlar om böcker för att få vara med.

Regler

1. Skriv in urlen till ditt inlägg om ”jerkan” i kommentarsfältet så att vi lätt hittar till ditt inlägg. (Det är alltså inte adressen till din bloggs huvudsida som ska skrivas in här).

2.  Besök andra bloggar genom att klicka på deras ”jerka”inlägg. Hitta nya bloggar att följa. Skaffa nya vänner. Prata om böcker. Skryt upp dina favoritförfattare. Ha kul!

3.  Sprid information om jerkan så att så många som möjligt hittar hit och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.

4. Besvara följande fråga i ditt inlägg (det blir en ny fråga varje vecka!):

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Mitt svar: Belinda Bauer var förra årets stora behållning. Hon växte upp i England och Sydafrika och är numera bosatt i Wales. 2010 vann hon The CWA Gold Dagger Award för sin debutroman Blacklands som förra året kom ut i Sverige under namnet Mörk jord. Med den visar hon verkligen vilken skicklig författare hon är. Karaktärerna är exceptionellt bra gestaltade, den dystra stämningen pyser ut genom sidorna och även om det inte är en traditionell deckare så satt jag som klistrad vid boken.

Belinda Bauer dök upp från ingenstans och jag hoppas verkligen att hon kommer att fortsätta att producera böcker under en lång tid framöver!

Bokens struktur

Boken är indelad i tre sektioner: i dag, Christine Lucas dagbok och i dag. I den första får vi möta Christine när vaknar hon upp i ett okänt sovrum. I sängen bredvid henne ligger en okänd man som hon tror sig ha haft en tillfällig affär med. Hon smyger sig ut i badrummet och får en chock när hon ser sig i spegeln. Hon känner visserligen igen sina ögon men spegelbilden har åldrats minst 20 år och hon har ingen aning om hur det gick till. På väggen sitter fotografier på henne själv och den man som vaknade upp med. På kortet står det Ben, din man. Hon konfronterar mannen och får då veta att hon 18 år tidigare hade varit med om en allvarlig olycka som orsakade henne en svår minnesförlust.

Den som för in oss i Christine Lucas dagboksanteckningar är Dr. Nash. Även om hon inte minns att hon någonsin har träffat honom förut går hon med på ett möte. Han ger henne en dagbok som hon har skrivit under de senaste veckorna och när hon återvänder till sitt hem börjar hon läsa. Under hennes namn står “LITA INTE PÅ BEN.”

När vi återvänder till nutid är det en och annan överraskning som lurar runt hörnet…

Bokens styrkor

Som jag skrev i inledningen så har Watson lyckats otroligt väl med att gestalta hur ett liv med grav minnesförlust kan te sig. Detta medför att det inte är särskilt svårt att åtminstone delvis kunna sätta sig in i Christines hjälplöshet när enstaka minnen kommer tillbaka till henne under dagtid för att sedan vara tvungen att börja om på ruta ett dagen därpå. Jag orkar inte ens tänka tanken på hur jag skulle må om jag råkade ut för samma sak.

Jag måste även ge Watson cred för bokens väl genomtänkta upplägg och genomförande. I normala fall skulle jag ha lagt ifrån mig en bok där 241 sidor (i det här fallet ca 65%) består av dagboksanteckningar men här var det inget alternativ (läs mer under Bokens svagheter).

Som sig bör får man ledtrådar kastade till sig men det var långt ifrån ett förutsägbart slut och med det sagt måste jag ge Watson Med beröm godkänt på den punkten.

Bokens svagheter

Dagboksanteckningar saktar per automatik ner tempot och att jag gillar när det är fart och fläkt i en bok är knappast någon hemlighet vid det här laget.

DOCK måste jag tillstå att man blir så engarerad i Christine och hennes liv att det är helt omöjligt att inte dras med i hennes historia och att inte läsa vidare för att få veta bakgrunden till vad som hände med henne är helt otänkbart.

Rekommenderas å det varmaste!

PS. I slutet av boken finns det några diskussionsfrågor till läsgrupper. Om man hellre vill diskutera boken på Twitter så kan man göra det under #B4IGTS.

Intressant?

Bokfakta:

Författare: S.J. Watson
Titel: Before I go to sleep
Utgivningsår: 2011
Förlag: Black Swan
Format: Pocket
Antal sidor: 372
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller,
Betyg 4 out of 5 stars

Kort återkoppling till jerkan för två veckor sedan

För två veckor sedan handlade jerkan om antalet sidor/kapitel som var och en ägnar en bok innan man ger upp och ställer in siktet på något bättre. Denna jerka hade 34 deltagare vilket nog torde vara något av ett rekord. Heja, heja! (En gång i tiden satte jag målet att vi någon vecka skulle nå upp till 200 men det var nog lite väl optimistiskt, eller?)

Rent generellt kan man dela in deltagarna i tre kategorier: de som ger en bok mellan 50 – 100 sidor, de som aldrig lägger ifrån sig en bok som de har påbörjat och de som inte har några som helst problem att sluta läsa en bok som de absolut inte tycker om. Om jag själv skulle ha besvarat frågan skulle jag utan tvekan ha sällat mig till kategori 3. Jag kan när som helst lägga ifrån mig en bok som jag absolut inte tycker om, men till skillnad från många andra så lägger jag inte tillbaka den i min att-läsa-hög för att eventuellt läsa den vid ett senare tillfälle. Har jag ratat den så har jag!

När är det OKEJ att ge upp en bok?

Många av svaren var riktigt intressanta och det finns all anledning att återkomma till några av dem i separata inlägg framöver. Denna gång är det Lottens svar som jag vill belysa lite extra:

När är det OK att ge upp en bok? Om den är min egen som jag köpt, ja då är det kanske sorgligt men helt OK att ge upp. En biblioteksbok definitivt. Men om någon lånat ut den åt mig? Eller om den är en del av en utmaning eller gemensam bokcirkel? Eller allra värst – om det är ett recensionsexemplar?

Det här är intressant tycker jag. Varför? Jo, därför att Lotten avslutar sitt svar med att ställa frågor som förblir obesvarade. Detta gör i alla fall mig väldigt nyfiken på hur såväl Lottens som dina tankegångar går kring detta.

Jag har som sagt var inga problem att ge upp en bok och då spelar det ingen roll om jag har köpt, fått eller lånat den. Ej heller läser jag ut recensionsexemplar om det är en bok som jag känner att jag aldrig kommer att ta mig igenom. Möjligen kan jag ge den några sidor extra men det förändrar inte min ståndpunkt i sak: det finns ingen anledning att tvinga sig att läsa en bok man inte tycker om.

Hur går dina tankar kring detta?

Jag älskar dig inte av Christina Stielli vann jag på en utlottning för ett tag sedan men än har jag inte kommit på för att läsa den. The Janus Stone av favoriten Elly Griffiths är en pärla som jag tycker att alla bör läsa. Jägarens hjärta av Deon Meyer ser jag verkligen fram emot att läsa då jag helt enkelt älskar hans böcker. Judaskyssen av Anna Grue har stått i min bokhylla hur länge som helst och den är inte inplanerad i mitt lässchema ännu på ett tag.