Recension: Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood är på många sätt en dyster historia, inte minst med tanke på att små barn far illa. Dysterheten späds på av att det fullkomligt kryllar av vuxna människor som beter sig som idioter som var och en förtjänar en käftsmäll och en fängelsecell!

Tyvärr tror jag inte att Marwood har plockat fram alla komponenter till den här boken ur sin egen fantasi, utan jag är fullständigt övertygad om att i stort sett allt som utspelar sig här faktiskt skulle kunna pågå hos vår närmaste granne utan att vi är medvetna om det. Jag menar, olika former av ”barnvakter” finns det gott om. Hemska tanke!

Sedan tidigare har jag läst Onda flickor och Granne med döden och därmed hade jag höga förväntningar även på den här boken. Tyvärr är den också hennes klart svagaste kort. Detta beror främst på att Marwood slänger in samtliga karaktärer på en gång och jag, som har ett obefintligt namnminne, har stora problem att hänga med i vem som är vem och vem som gjorde vad. Inte blir det bättre av att handlingen utspelar sig under två helger: helgen då Coco försvann (ett litet barn) och helgen då sanningen ska komma fram i ljuset. Som grädden på moset heter Coco ibland Ruby (tvillingsystern) och vice versa för att de vill skoja med alla som inte kan se skillnad på dem.

När jag väl hade fått något så när ordning på alla karaktärer så hade dessvärre inga större problem att lista ut vad som egentligen hade hänt med lilla Coco, och där försvann även det sista lilla hoppet om åtminstone en gnutta spänning.

Nej, bättre kan du Marwood!

Den mörkaste hemligheten är ett recensionsexemplar från Modernista och på omslaget har jag min första blurb (som jag har sett i alla fall), kul!