Recension:Den som vakar i mörkret av Helene Tursten

Författare: Helene Tursten
Titel: Den som vakar i mörkret
Utgivningsår: 2010
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 329
Källa: Förlaget
Intresse: Kriminalroman, deckare, serie
Andra titlar i serien: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte och Det lömska nätet.
Betyg [Rating:2/5]

Två kvinnor hittas mördade med bara några dagars mellanrum. De har blivit strypta, avklädda, rentvättade och omsorgsfullt paketerade i plast innan mördaren likgiltigt har dumpat kropparna på offentliga platser.

Som vanligt är det Irene Huss och hennes kollegor som håller i utredningen och det visar sig att båda offren har fått en blomma och ett kort med ett förmodat bibelcitat samt ett fotografi av dem själva strax innan de mördades. Detta tyder på att mördaren har bevakat sina offer i skydd av mörkret innan han bestämde sig för att slå till. Samtidigt händer en rad märkliga händelser i Irene Huss närhet: ett fotspår i blomrabatten, möbler flyttas och en avbruten kvist tyder på att någon bevakar henne när hon promenerar med den nya familjemedlemmen: Taxen Egon.

I och med Den som vakar i mörkret har jag läst samtliga nio i serien med Irene Huss och jag måste tyvärr säga att Helene Tursten blandar och ger. Tatuerad torso, Glasdjävulen och Den krossade tanghästen är riktigt bra och resterande fem är godkända. Sist men inte minst har vi Den som vakar i mörkret och som inte når upp till ett godkänt betyg. Varför?

Jag brukar bli rasande på människor som klankar ner på deckare när de säger att man behöver bara läsa en för att ha läst alla. Tyvärr måste jag ge dem rätt denna gång för här finns absolut ingenting som jag inte har läst förut. Kerstin Bergman DN sätter huvudet på spiken när hon säger att

I den nya Hussromanen, Den som vakar i mörkret, finns dock ingenting som sticker ut. Istället travas samtidsdeckarens stapelvaror: En man med taskig barndom mördar kvinnor som vill ta för sig av livet, bibelcitat som det egentligen inte görs något av, kvinnor som får kryptiska presenter som förvarnar om morden. Händelseförloppet är därtill mer än lovligt förutsägbart. Inte ens att Huss själv blir utsatt för en stalker förmår engagera.

Jag antar att tanken med två stalkers skulle ge intrigen en extra krydda. Tyvärr så är det ett grepp som faller platt till marken. Inte minst med tanke på att den ena helt plötsligt bara försvinner från jordens yta. Även Turstens oengagerade språk bidrar till det inte helt lyckade resultatet.

På tal om språk. Jo, den kursiverade mördaren finns där men det är inte denne jag stör mig på. Nej, i stället är det utdrag från en blogg som gör mig totalt vansinnig. Det märkligaste av allt är att Irene Huss endast märker EN felaktighet i texten som i själva verket fullständigt kryllar av dem. På ett sätt är det fullständigt logiskt med tanke på tidigare händelser i boken MEN jag klarar inte av när man så totalt slaktar det svenska språket om inte anledningen därtill har framkommit i ett tidigare skede. Ni som har läst boken alternativt har den stående hemma på hyllan kan t.ex. slå upp sidorna 218 – 219 för att bilda er en egen uppfattning och om ni sitter inne med lösningen på detta dilemma får mer än gärna dela med er till mig.

Den som vakar i mörkret är okej, varken mer eller mindre. Kanske beror det på att Tursten har drabbats av idétorka som Kerstin Bergman är inne på. Alternativt kanske hon kände sig stressad och pressad att skyndsamt ”sno ihop” en deckare med tanke på att det är två år sedan som Det lömska nätet kom ut. Oavsett vilket hade jag förväntat mig mycket mer av en sådan etablerad författare som Tursten faktiskt är.

Fakta om Helene Tursten

Den krossade tanghästen är Helene Turstens första bok i serien om Irene Huss. I en intervju i tidningen DAST berättar hon att hon ville göra ett så trovärdigt porträtt som möjligt av en kvinnlig polis som kämpar mot den manliga hierarkin på en polisstation. Enligt Tursten kan de oregelbundna arbetstiderna skapa problem för en kvinna i chefsposition. Ännu svårare blir det om kvinnan dessutom är gift och har barn, då krävs det att partnern kan ställa upp, vilket Irene Huss man Krister gör. Irene Huss utövar kampsport: en egenskap Tursten har ”lånat” från sin man som tränade sådant när han jobbade som polis i Göteborg. Tursten nämner också att det faktiskt finns en kvinnlig polis som har svart bälte i Sverige. Tursten nämner att hon är ordblind vilket hon kompenserar med ett fotografiskt minne. Det var något hon hade stor nytta av när hon gick i skolan: hon memorerade allt hon hade lärt sig. Blev hon dock det minsta tveksam var det kört, säger hon. Det är inte bara dyslexin, ett funktionshinder som enligt Tursten är vanligt bland författare, som har drabbat henne. Hon lider även av en sjukdom som heter Primärt Sjögrens syndrom. När sjukdomen slog till mot händer och leder kunde hon inte längre arbeta som tandläkare. Enligt Tursten var det patientföreningen med 900 medlemmar som fick henne att börja skriva. Hon säger att hon alltid skriver två timmar om dagen, och att allt finns i huvudet. Hon skriver aldrig några lappar för att komma ihåg detaljer i intrigen: hon ser istället alla scener framför sig och hon hör alla repliker. Hon behöver aldrig sitta framför en tom skärm och fundera. Scenen i boken ”Den krossade tanghästen” där ett par MC-killar ställer sig och urinerar på Irene Huss är också taget ur verkligheten. När familjens hund var valp kom en stor labrador och lyfte på benet och kissade på honom, säger Irene.

Comments

  1. ”Det som vakar i mörkret” är definitivt inte Turstens bästa bok.Intet nytt drag så långt ögat kan nå, precis som du skriver. Den fick betyg 2 av 5 hos mig också 🙂

    • Det är så trist när det blir så där framför allt när det handlar om en bok som man verkligen har sett fram emot.

Lämna ett svar till Bokbrus Avbryt svar

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: