Recension: Hon tackade gudarna av Jussi Adler Olsen

Jag kämpade verkligen med den här boken men efter drygt 400 sidor var jag tvungen att ge upp. Det händer absolut ingenting och min besvikelse vet inga gränser.

Jag har läst allt och gillat allt (eller så gott som i alla fall) som Jussi Adler-Olsen har skrivit, i synnerhet hans serie om Avdelning Q håller hög klass.

Hon tackade gudarna är klassad som en thriller och det ger mig på förhand vissa signaler om vad som komma skall: ett högt tempo med olidlig spänning. Men inte ens det faktum att huvudkaraktären Peter De Boers yrke, som går ut på att stycka och krossa företag på beställning, kan rädda den här boken från ett med Jussis mått mätt uruselt betyg från min sida.

På den positiva sidan finns det faktum att en stor del av handlingen utspelar sig i Amsterdam, en stad jag besökte så sent som i maj i år och som snabbt seglade upp till en stad som jag absolut tänker besöka igen, snart.

Jag läste den här boken flera månader innan jag skulle åka dit och det är anspelningarna till denna fantastiska stad som gjorde att jag tvingade mig att kämpa på. Det var kittlande att veta att snart skulle även jag få traska runt i Red light District, även om det gjorde mig en aning illa till mods när jag väl var där,  och se fasader som lutade sig mot varandra. Jag trodde att detta var en överdrift från Adler-Olsens sida men icke sa nicke. 

En av huvudkaraktärerna heter Nicky Landsaat och jag är ledsen att säga att hon är långt ifrån unik. Hon bodde med sina föräldrar och småsykon i en skabbig lägenhet och hon kunde inte vänta tills hon skulle kunna bryta sig fri. Sedan åkte hennes pappa fast för stöld och fick sparken och därefter tog förfallet sin början. Under åren som följde tvingades Nicky höra på när hennes pappa förgrep sig på sina småsyskon på andra sidan väggen.

I stort sett var och en av sidorna dryper av självförakt på ett eller annat sätt. Nicky tänker tillbaka på sin barndom fylld av övergrepp, Nickys mamma som lät övergreppen på sina egna döttrar fortgå utan styrka att sätta stopp för dem, Peter De Boer får samvetskval över det liv han lever där han så gott som dagligen skickar ut människor på gatan utan någon större betänklighet osv. osv.

Efter ett tag blir detta rent patetiskt och tröttsamt. Plattityd efter plattityd löper från en sida till en annan och helt krasst tycker jag att du ska läsa något annat än att slösa bort tid på det här skräpet.

Prologen utlovar en tät, intressant och händelserik intrig men jag har aldrig somnat så tidigt som jag gjorde med den här boken i mina händer.

Den 5 november 2019 kommer tack och lov Adler-Olsens nästa bok om Avdelning Q ut i Sverige.