Recension:Truth av Peter Temple

Jag hade stora förhoppningar på Truth av Peter Temple då jag föll huvudstupa för Mörk kust där jag lyfte fram språket, huvudkaraktären Joe Cashin och de fantastiska miljöbeskrivningarna.

I Truth saknas allt detta!

I Mörk kust hade Stephen Villani endast en biroll, då som Cashins chef. Här tar Villani klivet upp till nyckelpositionen och Cashin får nöja sig med att bara nämnas lite så där i förbigående.

Vilket inte bara är synd utan det är rent ut sagt tragiskt då Villanis personlighet inte berör mig det minsta. Han är en misslyckad son, misslyckad bror, misslyckad make, en ännu mer misslyckad far och, om man är snäll, en ordinär polis. Enda gången han räddar sin heder är när han väljer att gå emot en direkt order om att vända andra kinden till i samband med ett mord vars tentakler rör sig mot en högt uppsatt minister.

Mordet i fråga rör en tjej som hittas med bruten nacke i ett badrum i en byggnad som ska vara lika ogenomtränglig som Pentagon. Ingenting kunde vara mer fel då hela den högteknologiska tekniken är ur funktion!

Samtidigt hittas tre män brutalt mördade i ett övergivet lager på andra sidan stan.

Som inte det vore nog rasar en skogsbrand i närheten av där hans far bor och det är inte enbart hans välmående som Villani oroar sig för, utan även deras älskade trädodling är i fara.

Sist men inte minst försvinner Villanis yngsta dotter (Lizzie) efter att ha stulit pengar samt några säljbara smycken från sin syster (Corin) för att kunna köpa livets för henne nyfunna krydda. Villani sätter i stort sett hela poliskåren på att hitta henne medan han själv oförtrutet jobbar vidare med sina fall. Ex-frun (Laurie) kopplas in, Lizzie anklagar Villani för sexuella övergrepp, Laurie tar hennes parti och det hela slutar i tragedi.

Jag antar att min besvikelse lyser igenom i allt jag skriver och det stämmer nog. Truth innehåller samtliga byggstenar som jag har så otroligt svårt för:

Det är inte bara huvudpersonen som är inblandad i intrigen utan här pratar vi om en HEL familj (Villani, hans far, hans bröder, hans ex-fru, hans döttrar OCH en trädodling) som fullständigt tar över mördarjakten som kommer först på 9:e plats. Inte okej!

Språket är svårläst även om han får till några underbara fraser emellanåt: ”sluts… dogshit on the shoes of society”, ”A dead girl’s flesh is the colour ”of earliest dawn””, ”Autumn leaves move through the air ”like broken water, yellow and brown and blood”” är exempel som jag hämtade från The Observers recension då jag inte hade gjort några egna markeringar. I övrigt är språket rörigt: det är svårt att hänga med i tankegångarna som växlar mellan Villanis egna tankar, radioreferat eller tillbakablickar på någonting som Villanis chef Singo eller Cashin sagt vid något tillfälle. Inte ens i dialogerna hålls fokus på det pågående samtalet utan de broderas hela tiden ut med oväsentligheter och innan man vet ordet av har man fullständigt kollrat bort sig själv och måste gå tillbaka för att läsa den s.k. dialogen en gång till.

Då Villani har fullt upp både på jobbet och privat så försvinner alla miljöbeskrivningar för  att i stället ersättas av hans tankar kring sitt misslyckade liv vilket gör att intrigen fullständigt stannar upp och varje gång man hamnar här så faller ögonlocken ihop.

Boring!

Om du mot all förmodan bestämmer dig för att läsa Truth trots denna sågning vill jag nu utlysa en:

Det må låta konstigt men den största spänningen ligger i om trädodlingen kommer att klara sig undan eldhärden eller inte. Och ja, det gör den … nästan helt intakt faktiskt!

<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-

Bokfakta:

Författare: Peter Temple
Titel: Truth
Utgivningsår: 2009
Förlag: Quercus
Antal sidor: 406
Källa: Köpt
Intresse: deckare, kriminalroman
Betyg [Rating:1/5]