Reflektioner kring Midvinterblod av Mons Kallentoft

Länge, länge har Mons Kallentofts Sommardöden stått i min bokhylla och för varje gång jag går förbi bokhyllan ropar den ”nu är den min tur”! Då jag, av någon anledning som inte ens jag begriper, hade bestämt mig för att läsa den första boken i serien om Malin Fors först brydde jag mig inte särskilt mycket om bokens nödrop.

Förra veckan lånade jag så äntligen Midvinterblod på biblioteket i ljudboksformat och i dag blev jag äntligen klar med den. Det finns absolut ingenting som jag gillar i boken!

Eller det var kanske inte rättvist ty mordhistorien är ganska intressant även om den är föga innovativ. Jag menar, såväl människor som djur har hittats hängda i träd och dränerade på blod förut…

Men resten då? Malin Fors är frånskild, har en trettonårig dotter som är det vackraste barnet i världen (vems barn är inte det?), hon har en extremt god relation till Tequila (även om de flesta poliser brukar föredra whisky, vin eller öl så faller hon ändå inom ramen för den gängse bilden av hur en litterär polis ska vara), hon har en aning snedvriden relation till Tove (dotterns) far plus med en journalist som gör allt för att lägga näsan i blöt i utredningen.

Malins vapendragare Zeke har en son som är ”femjävlig” på hockey och han är medveten om att han kommer att bli rik på sin sport en vacker dag. Han är dock inte den stöttande och stolte fader som glatt följer med i hur matcherna har gått, hur många mål sonen gjorde, när nästa match ska spelas och så vidare. Det enda han kan tänka på är vilken träsmak han får av att sitta på de orangea stolarna i Cloetta center.

Då har vi kommit in på upprepningarna som det fullständigt dryper av genom hela boken. Värst är det med kylan och jag lovar att orden ”kallt”, ”kyla”, ”vinter” nämns minst 10 000 gånger och det är ungefär 9 998 för många. Boken heter Midvinterblod och då förstår vem som helst att det är kallt.

Värst av allt är ändå följande: jag fullständigt avskyr den kursvierade mördaren och det kursvierade spöket. Här finns ingenting av det, men däremot en död människa som delar med sig av sina tankar och som ofta vänder sig direkt till förövaren, ett offer och/eller självaste Malin Fors. Då jag lyssnade på boken kan jag inte vara säker, men jag ger mig den på att han var ett kursvierat lik och då är mitt mått rågat med råge!

Sommardöden lär få stå och damma på hyllan även i fortsättningen för det har är baske mig bland det sämsta jag någonsin har läst.

Comments

  1. Skönt att höra att det finns andra som inte heller tycker om den!
    Boktokig recently posted..Hittade boken

  2. Haha, ja vi har nog inte samma smak när det gäller deckare:-)
    klok som en bok:-) recently posted..LCHF- husmanskost

  3. Ha ha ha – jag var inte riktigt lika negativ som du, men ganska nära. 🙂

    Och du… säg som det är: Du hoppas på ett mail från Kallentoft va? Det verkar ju vara den nya trenden, att författare hör av sig till negativa recensenter.
    Katarina recently posted..Att transportera sig

  4. Hahaha, fullkomligt älskar att du kan vara irriterad på kursiva passager när du LYSSNAT på boken, hahaha! Då förstår man hur djupt irritationsmomentet är rotat. (Jag är för övrigt likadan.)
    Frida (påhittade nöjen) recently posted..The Help – Kathryn Stockett

    • 🙂 Att läsa en bok har många fördelar, bl.a. den att man helt enkelt kan hoppa över de kursiva avsnitten. Det är svårare med en ljudbok 🙁

      • Eva-Lill Heldeby persson says:

        Jo du!! Jag har faktiskt lyssnat på 3!! av böckerna om Malin. I brist på annat, då jag har lyssnat på ca 500 böcker under ett par år. Och är det nåt som retar mig så är det lik som pratar!! Och när det återkommer i bok efter bok…..Jösses. Skönt ändå att få va lite arg ibland……☺

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge