Recension: Slakthuset av Stuart MacBride

Författare: Stuart MacBride
Titel: Slakthuset
Originalets titel: Flesh House
Utgivningsår: 2009
Förlag: Minotaur
Översättare: Göran Grip
Antal sidor: 457
Källa: Bibliotek
Intresse: Thriller, Kriminalroman, serie och en stor portion “horror”
Andra titlar i serien: Kall som granit, De dödas ljus, Den brustna huden, Sawbones, Dark Blood
Betyg [Rating:3/5]

Innan vi kommer in i handlingen ordentligt tvingas vi gå tillbaka tjugo år i tiden då Slaktaren gick lös och nästan utplånade en hel familj. Efter en lång jakt greps till slut Ken Wiseman och han dömdes också för morden. Han släpptes sedan emellertid på grund av brister i polisutredningen som då leddes av kriminalöverkommissarie Brooks som vid sin sida hade den ettrige, osympatiske och fetlagde kommissarie Insch.

I nutid är Ken frigiven och styckmorden tar ny fart vilket upptäcks när delar av en människa hittas i en container i Aberdeens hamn. I sin själ och sitt hjärta känner kommissarie Insch att Ken Wiseman är den skyldige och nu gäller det bara för honom själv, kommissarie Steel samt kriminalinspektör Logan McRae att hitta och gripa honom, binda honom vid brottsplatserna för att sedan se till att han aldrig mer kommer at se dagsljus i frihet igen.

Lätt som en plätt? Icke det! Hetsjakten på Ken ger visserligen resultat men det är långt ifrån det som polisen hade räknat med: Morden trappas upp och efter sig lämnar Slaktaren endast en enorm mängd blod samt ett litet stycke människokött i frysen. Ken drabbas av ett enormt hämndbegär vilket leder honom ut på ett korståg för att rentvå sitt namn och som en del i det kontaktar han BBC för att hävda sin oskuld.

Det här börjar kännas som en vana men innan jag över huvud taget tänker skriva ner en enda tanke om Slakthuset så vill jag varna känsliga läsare: Det här är verkligen ingen bok för dig som inte tål att se/läsa om blod, knivar, köttkvarnar, trånga utrymmen, obduktionsscener (modell värre), slakt (i ordets rätta bemärkelse) samt spyor och allt annat äckligt du kan tänka dig.

Jag antar att jag redan här har förlorat en del läsare men det är bättre att vara ärlig än att slå blå dunster i människor, eller hur?

Först och främst måste jag säga att Stuart MacBrice till min stora glädje har skippat allt, eller i alla fall nästan allt, som innehar världens fulaste färg, nämligen orange. På plussidan finns även de helt sagolika karaktärerna: Insch skulle jag undvika så långt det bara gick, Steel likaså, fast hon är dock den “blidare” av dem båda, och McRae skulle jag kunna tänka mig att ta en fylla med. Dels för att han är värd en drink eller tre med tanke på vilka han tvingas jobba under och dels därför att han verkar vara en hygglig prick som så förtvivlat kämpar för att vara alla till lags utan att få någonting annat än ett blåöga som tack för hjälpen.

I samband med recensionen av Den brustna huden ondgjorde jag mig över han alltid riktade in sig på sårbara kvinnor som alltid blir våldtagna eller mördade och det av ett sällan skådat vansinne som aldrig får sin förklaring. I Slakthuset finns det inget stereotypiskt offer men vansinnet är fortfarande högst närvarande: Även om MacBride ofta bara ger antydningar om vad Slaktaren gör med sina offer så finns där även scener som mer än detaljerat beskriver hur han gör när han “tar ur sina offer som ett djur”.  Man får visserligen veta hur mördaren valde ut sina offer, men varför får man fortsätta gissa sig till och det gillar inte jag.

Plussidan tar ut minussidan vilket gör att boken trots allt når upp till ett godkänt betyg.

Långt innan jag läste Slakthuset gav Katarina mig följande cliffhanger: “Om du bestämmer dig för att läsa Slakthuset (Flesh House) tycker jag att du ska vara extra uppmärksam på beskrivningen av karaktärerna. Det kan hända att någon verkar välbekant.”

Och jag kan säga att jag verkligen var, eller försökte i alla fall vara väldigt, uppmärksam på karaktärerna men där fanns ingenting som klingade det minsta bekant?! Katarina upplys mig gärna!

Så här tycker Katarina om Flesh House

Stuart MacBrides hemsida och blogg

Comments

  1. Hejsan! Kommer tillbaka och kollar läget.

    Nu har jag just avslutat Dark blood, sjätte boken om Logan McRae.

    Jag är vekrligen fast för MacBride. Blev det Halfhead? Vad tyckte du?
    Feuerzeug recently posted..Han tar deras ögon, men inte deras liv

  2. Intressant recension men kanske i blodigaste laget för min del. Men om det är välskrivet så kanske jag ska ge den en chans i alla fall.
    Gunnar recently posted..Kontraster

    • Om du bestämmer dig för att läsa MacBrides böcker bör du börja från början, det har till och med jag gjort för en gångs skull 🙂

  3. Det var säkert mer uppenbart för mig eftersom jag träffat personen i fråga i verkligheten. (Ledtråd 1)
    Personen är en författare som både du och jag tycker om. (Ledtråd 2)
    I boken dyker det upp en kollega från en annan ort, samma ort som den verklige personen ursprungligen kommer ifrån. (Ledtråd 3)
    Både karaktären och den verkligen personen har örhänge i ett öra. (Ledtråd 4)
    Stuart MacBride var (är?) väldigt aktiv på det läsarforum som den verkligen personen har på sin hemsida. (Ledtråd 5)

    Fast du kanske inte vill ha ledtrådar, utan få veta vem det var? Både i boken och i verkligheten… 😉

    Jag håller helt med om att den här nästan var i äckligaste laget. Men dialogen och Logans relation till sina kollegor är humoristisk på ett sätt som är helt i min smak. Och handlingen är onekligen spännande.
    Katarina recently posted..De ensamma av Håkan Nesser

    • Den enda jag kommer att tänka på är M.B. även om det inte är särskilt uppenbart för mig. Men han har örhänge, MacBrides namn förekommer på hans forum och så är han ju en författare som vi båda tycker om 🙂
      Har jag rätt eller är jag fullständigt ute och cyklar?

      • Hipp hipp hurra – Helt korrekt. 🙂

        Det måste vara för att jag träffat honom, eller för att jag tyckte att de inlägg MacB gjorde på hans forum var roliga som jag direkt när kommissarien från Birmingham dök upp och blev beskriven tänkte att det var MB.

        Så när jag mailade honom om någonting passade jag på att fråga och det var det. Så nu håller jag utkik efter MacB i alla MB’s böcker.
        Katarina recently posted..De ensamma av Håkan Nesser

  4. Okej, jag har inte vågat läsa så mycket av recensionen, för jag ska precis börja läsa Stuart MacBrides deckare. Men jag vill passa på att å det starkaste rekommendera hans sci-fideckare Halfhead.

    http://feuerzeug.wordpress.com/2011/01/27/halfhead-ar-helt-fantastisk/

    Den var verkligen fantastisk och det som fick mig att skaffa resten av hans produktion.
    Feuerzeug recently posted..Böcker bortskänkes

    • Jag är inte särskilt förtjust i sci-fi böcker men då du pratar så varmt om Halfhead är jag beredd på att åtminstone ge den en chans. Tack så mycket för tipset!

Lämna ett svar till Katarina Avbryt svar

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: