Ben Cooper, numera kriminalinspektör, är allt annat än övertygad om vildarnas skuld och han ger sig ut för att prata med grannarna.

Riddle är ett område där villorna utstrålar rikedom och ärelystnad. Här råder dock varken grannsämja eller samarbetsvilja och Cooper får  verkligen arbeta hårt för att vinna människornas förtroende innan nya mord inträffar.

Som vanligt är Stephen Booth en mästare på att bygga upp stämningar och förutsättningar med sina välskrivna miljöbeskrivningar. Landskapet är så att säga ett med brottet, utredningen och brottets/brottens lösning.

Mången information kommer genom den aktuelle betraktarens ögon eller genom konversationer som till en början inte verkar vara viktiga i sammanhanget. Detaljrikedomen gör att utredningen mer eller mindre går på sparlåga och trots att jag gillar böcker med ett högt tempo så brukar jag inte ha några problem med Booths berättarteknik. Snarare brukar jag mentalt förflytta mig till bokens handling för att själv kunna insupa bokens atmosfär. Denna gång lyckades jag inte alls med det och känslan av att något fattades var hela tiden närvarande.

Det är möjligt att lösningen stavas Diane Fry då hon knappt ens innehar en biroll i den här boken. Hon är ivägskickad på ett ledarskapsseminarium och hennes och Coopers vägar korsas blott vid ett par tillfällen. I övrigt är hon mest ett namn som nämns i förbifarten och då ofta följt av en något föraktfull kommentar. Jag har läst samtliga böcker i serien om Cooper och Fry men uppenbarligen har jag missat den avgörande händelsen som försatte Fry på avbytarbänken …

I Dead and Buried, som kommer i juni nästa år, verkar dock ordningen vara återställd. Det känns tryggt!

Bokfakta:

Författare: Stephen Booth
Titel: Djävulsklippan (sponsrad länk)
Originalets titel: The Devil´s Edge (sponsrad länk)
Utgivningsår: 2011
Förlag: Minotaur
Översättare: Carla Wiberg
Antal sidor: 352
Källa: Förlaget
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Ben Cooper & Diane Fry (del 11)
Betyg 3 out of 5 stars

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att bläddra i den och då fick jag syn på någonting tämligen intressant. I samband med presentationen av Stephen Booths Djävulsklippan finns en liten röd julgranskula med följande text: ”Ben Cooper och Diane Fry-deckarna är på väg att bli tv-serie!”

Jag blev nästan till mig i trasorna och började genast jakten på mer information. Det enda jag lyckades komma över var följande textsnutt kopierad från Bookwitch:

However, someone is in the “early stages of developing a TV series. Very early stages.” He thinks it’s very exciting, but realises things can still go wrong. Maybe something will happen “just as I start to write something else”, he says with a laugh. The setting in the Peak District is clearly a very attractive one, and perhaps it’s time for overseas viewers to have a new area to fall in love in. There can’t be many people left to murder in Midsomer, so it could be the turn for the Peak District instead.

Låter inte som att vi kommer att få njuta av denna brittiska tv-serie förrän i en avlägsen framtid

Boktokig ställer frågan om vi har några favoritförfattare och hur vi tänker kring det temat.

Då dessa frågor är starkt knutna till varandra så känns det mest naturligt att svara på båda frågorna i ett och samma inlägg.

Jag har en mängd olika författare som jag ständigt återkommer till. Det är inte nödvändigtvis så att deras böcker alltid går före i läskön men de har en given plats i mitt hjärta och jag skulle aldrig drömma om att inte läsa allt som de har skrivit. Allt inom sinom tid då naturligtvis.

Peter James nya bok Dead Man´s Grip har stått i min bokhylla i några månader nu och den sparar jag medvetet på eftersom jag då inte ska behöva vänta så länge på att han kommer ut med något nytt. Detsamma gäller för Stephen Booths bok Djävulsklippan bara för att på ett ungefär visa hur jag tänker när jag planerar läsningen.

Hur som helst: mina favoritförfattare som jag ständigt tjatar om är följande:

Elly Griffiths
Stephen Booth
Mark Billingham
Dennis Lehane
Janet Evanovich
Diana Gabaldon
Peter James
Val McDermid
Tamara McKinley
Peter Robinson

Har du någon favoritförfattare som du inte kan sluta tjata om?

Som om inte det vore nog fick jag ett recensionsexemplar från Minotaurs förlag i dag: Djävulsklippan av Stephen Booth. Den här har jag varit sugen på ända sedan den kom ut på engelska och den lär inte ligga oläst särskilt länge, det törs jag nästan lova.

En helt okej torsdag med andra ord!

Denna gång är det Annica som ställer frågorna med temat julen.

1. Vilken bok förknippar du med julen?

Det får nog bli böckerna om Djungelboken, Snövit och alla andra vänner som hör julen till.

2. Önskar du dig någon speciell bok i julklapp?
Ja, det gör jag. Jag skulle inte tacka nej till fyra böcker av Domenica de Rosa samt Dennis Lehanes senaste Midnight Mile.

3. Någon speciell bok du ska ge i julklapp, till vem och varför?
Jag brukar aldrig köpa böcker i julklapp om nu inte någon har önskat sig någon specifik bok.

4. Vilken/vilka bokkaraktärer skulle du vilja fira jul med, varför?
Med tanke på att jag precis håller på att läsa bok sex i serien om Stephanie Plum så härmar jag helt enkelt enkätförfattaren och säger Plum och hennes familj. Tänk vilken underbar skrattfest den julen skulle bli!

5. Välj 5 författare som du vill fira jul med och motivera varför.
Elly Griffiths, Diana Gabaldon, Mark Billingham, Stephen Booth och Dennis Lehane. Helt enkelt därför att det är dessa fem som jag beundrar mest just nu.

Glädjande nog läste jag att den 11 boken om Ben Cooper och Diane Fry – med titeln The Devil´s Edge – kommer att släppas i april 2011.

Kort om handlingen:

In their most gripping, relentlessly suspenseful book ever, Detective Constable Ben Cooper and Detective Sergeant Diane Fry investigate a series of terrifying and lethal home invasions in the Peak District. After Cooper’s brother shoots a burglar, Fry takes the reins, and Cooper must watch his rival pursue the case to its bitter end, even as he unearths evidence linking the crimes to the nearby city of Sheffield (Källa: Little Brown).

Ja, den ser jag verkligen fram emot!

Diane Fry åker till Birmingham då det har framkommit nya bevis mot de personer som våldtog henne några år tidigare. Väl där inser hon att polisen har fört henne bakom ljuset: DNA-spåret visade sig vara förorenat och det enda ögonvittnet till händelsen har tagit tillbaka sitt vittnesmål. Birmingham polisen anser att det bästa för Fry vore att hon åkte tillbaka till Derbyshire och forsätta sitt liv som om ingenting hade hänt.
Fry har dock inga planer på att lämna staden innan hon har fått svar på sina frågor. Hon tar hjälp av sin syster Angie och tillsammans tar de upp jakten på sanningen, en sanning som visar sig vara mer dyrköpt än vad hon någonsin hade kunnat oföreställa sig.

Under tiden blir Ben Cooper vittne till när den åttaåriga flickan Emily drunknar. Trots att det ser ut som en tragisk olycka kan han inte göra sig fri känslan av att det är någonting som inte stämmer. Hans chef råder honom att låta familjen Nield vara då Cooper egentligen inte har någonting annat än sin intuition att gå efter. Men Coopers känsla är så stark att han trotsar chefens order och nästlar sig in i Nields hem.
Hans misstankar leder honom till slut till en annan strand vid en annan flod  där han gör en hjärtskärande upptäckt.

Lost River är den första av Booth böcker som jag har läst på engelska innan den ens har kommit ut i svensk översättning, och det var verkligen en märklig känsla. I alla fall i början kändes det som att jag precis hade gått ur fjärde klass eller så eftersom jag inte har läst en engelsk bok på väldigt länge. Som tur var gick ”nybörjar”ångesten över relativt snabbt så att jag i stället kunde njuta av den läsupplevelse som det faktiskt var.

Tempot är lite lojt men konstigt nog passar det bra ihop med det tema som binder de båda historierna samman: brustna familjer. Det är som att Booth medvetet har valt ett lugnare tempo för att läsaren skall hinna ta in alla intryck över sårade själar, brustna familjeförhållanden, svek, raseri … som formligen sveper genom hela boken. Känslan av ett visst vemod är oundviklig när barn far illa, men Frys smärta bör inte heller förringas. Hon har levt i ett mörkt svart hål sedan tiden för våldtäkten och det är därför vi inte heller har fått veta så mycket om vad som har hänt i hennes liv före hon flyttade till Derbyshire. Förrän nu.

Största fokus ligger på Fry som leder oss igenom hennes liv innan hon började om på ny kula med Ben Cooper vid sin sida. Att något fruktansvärt hade hänt henne fick vi veta tidigt, men det är först nu som man får lära känna henne riktigt ordentligt. I början minns jag att jag tyckte att hon var en missunnsam kvinna som inte tålde att någon var populärare än hon. Tanken ”Jag ska minsann visa dem” surrade som en bisvärm i hennes huvud. På ytan tuff, men under ytan väldigt sårbar. Och nu vet i alla fall jag varför…

Språket är som vanligt magiskt: Miljöbeskrivningarna är outstanding, personteckningarna är briljanta och han skriver med ett sådant flyt och ett sådant driv att det aldrig blir ointressant. Det kallar jag gott författarskap!

Handling 4 out of 5 stars
Språk 5 out of 5 stars
Tempo 3 out of 5 stars
Karaktärer 5 out of 5 stars

I dag slog det mig att det egentligen inte finns någon anledning att vänta på den när det går alldeles utmärkt att fraktfritt beställa den från Bookdepository. Sagt och gjort, nu är den beställd och när jag ändå var i farten så slank även Whispers of the Dead av Simon Becket med. Egentligen är jag lite avogt inställd till Becket då varken Dödens kemi eller Skrivet i eld imponerade särskilt mycket på mig. Men Lilla O tipsar om den här boken i hennes pocketguide så jag ger den en chans.Vem vet, den kanske vinner på att läsas på engelska!?

Nu återstår det tråkigaste av allt: den (ofta) alltför långa väntan på att det ska rassla till i brevlådan…

Kul säger jag även om Sista samtalet inte är hans bästa bok. Långt därifrån faktiskt! Men det bästa av allt är ju att Lost River ännu inte har nått Sverige, en bok som jag är oerhört nyfiken på.

Den som väntar på något gott ….

Nu var det egentligen inte boken Lost River som det här inlägget skulle handla om. Tanken var i stället att jag skulle diskutera lite kring alla resor som läsare gör för att följa i sina litterära hjältars spår. Jag har nämnt det förut i samband med Midsomer Murders, Harry Potter och Kommissarie Montalbano.  Nu har turen kommit till Stephen Booth och hans Derbyshire och i och med Lost River även Birmingham. Den här gången har jag inte hittat några guidade resor men Booth skriver i sitt senaste nyhetsbrev (#25) att han är mäkta imponerad över sina läsare som lägger ner stor möda på att besöka platserna som används i böckerna. Som exempel nämner han en offentlig telefon (se bilden) i Wardlow som inte mindre än tre besökare snokade reda på och som sedan tog kontakt med Booth för att redovisa sitt ”fynd”.

Han, liksom många andra författare, ändrar namn på vissa platser och lägger till eller drar ifrån fakta från andra ”all with the aim of protecting the innocent, of course.” Då han är en hyvens kille (eller verkar vara det i alla fall) så har han gjort sig besväret att skapa två olika kartor med hjälp av Google Maps: en över Birmingham och en över hans älskade Derbyshire. Båda innehåller namn, bilder och fakta om platserna som nämns i Lost River. Man kan väl inte annat än beundra honom för att han gör  sig sådant besvär för att underlätta för sina läsare att kunna följa i Ben Cooper och Diane Frys fotspår?

Personligen är jag oerhört nyfiken på Peak District som ständigt dyker upp i hans romaner. Ej heller skulle jag tycka det var tråkigt att ta sig en tur till Midsomer eller till Sicilien (det sistnämnda är en ö jag verkligen rekommenderar oavsett om man gillar Montalbano eller ej). Nu på senare tid har jag även – tack vare Tamara McKinley fått upp ögonen för Australien, men jag har hela tiden sagt att jag vägrar åka dit på grund av de gigantiska spindlarna som finns där, och det är en åsikt som definitivt inte har förändrats i och med hennes böcker. Hugaligen säger jag bara! (Mer om det i recensionen av Matildas sista vals som kommer längre fram i påsk).

Vad säger ni? Kan ni förstå att människor vallfärdar till platser som blir omnämnda i en bok bara för att få ett smak för platsen själv? Är det något som ni själva skulle kunna tänka er att göra?