Paula Hawkins bjuder på en snårig intrig som jag under en tid var rädd för att hon inte skulle kunna knyta ihop. Men med det karaktärsgalleriet, alla toppar och dalar, alla hemligheter, snabba vändningar och ett slut som jag inte såg komma var jag alldeles matt när jag hade läst ut den. Samtidigt kände jag mig glad och tillfreds för Hawkins lyckades baske mig med att knyta en fin rosett av alla ledtrådar och blindspår längs vägen. Imponerande. Och med det sagt så är I djupt vatten en av de bästa böckerna jag har läst på länge.
Alla (nu levande) inblandade karaktärer har förärats med egna kapitel och jag kan inte minnas att jag har sett det förut. Kapitlen är korta och för varje sida kommer man ett eller ett par steg närmare sanningen (eller den förmodade sanningen) sett ur flera synvinklar.
Detta innebär att samtliga berörda karaktärer i stycket ovan innehar huvudrollen i ett ”spel” som går ut på att a) till vilket pris som helst dölja vad som hade hänt och b) ta reda på vad som låg bakom Katie och Nels självmord i en flod som under årens lopp har tagit så många människoliv.
Även Katie och Nel är huvudkaraktärer även om de redan är döda när vi kommer in i bilden. Deras ”andar” är allestädes närvarande och deras fysiska jag är på allas läppar hela boken igenom.
Hela karaktärsregistret, med ett undantag, består av starka personer var och en med en egen agenda. Förståeligt i vissa fall men fruktansvärt frånstötande i andra. Men så har vi Helen, gift med Sean som är en av poliserna som utreder Nels dödsfall. Hon är rektor och därmed borde hon ha en viss pondus. Och det har hon kanske på skolan (men den sidan ser vi aldrig) men privat är hon något av en skamfläck för mänskligheten utan egen vilja. Och hennes ”närhet” till en man är många gånger både oskyldigt och smaklöst på samma gång.
Närmast båda offren står Lena som är Nels dotter och Katies bästa vän. Lena är en arg tonåring och vem kan klandra henne för det? Inte blir det bättre av att hon numera är omringad både av människor som visar sitt medlidande och som erbjuder sin hjälp, men främst av de som kastar ut sina teorier i luften även om de inte ens kände Nel.
En av dem är Louise, Katies mamma. Hon är förlamad av sorg och är fullständigt övertygad om att Nel är skyldig till Katies död och hon tänker göra allt för att bevisa det. Denna kamp leder till att hon helt glömmer bort sin son Josh som av många anledningar skulle behöva stöd i sin egen sorg.
Alla motstridiga agendor leder till enorma klyftor mellan invånarna i Beckford. Men den största klyftan hittar vi mellan Nel och Jules, Nels syster. De har inte pratat med varandra på många år och Jules reaktion på dödsbudet är ett tydligt exempel på hur stor den klyftan faktiskt var: Och när jag fick reda på anledningen till den kan jag hur tragiskt det än är förstå båda sidorna av myntet.
Boken inleds med att Jules återvänder till byn Beckford för att ordna upp det praktiska som följer med ett dödsfall. Men så får hon reda på att Nel höll på att skriva en bok om floden och alla liv den hade tagit. Och när hon inser att långt ifrån alla uppskattade hennes grävande bestämmer hon sig för att följa ledtrådarna som Nel hade lämnat efter sig. Det beslutet och hennes första möte med Nels 15-åriga dotter Lena är de största utmaningarna Jules någonsin har ställts inför.
Samtliga karaktärer tar oss med till det förflutna och låter oss hänga med i nuet, och det var under det förstnämnda som jag kastades tillbaka till min egen barndom då mamma smörjde in mitt bröst med Vicks när jag var förkyld. Och bara tanken fick mina ögon att tåras av två skäl: lukten av Vicks som fortfarande sticker i ögonen bara jag tänker på det och saknaden efter min mamma som dog på tok för ung.
I den här boken finns mängder av cliffhangers som är snyggt placerade på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag älskar sådant men dessa var inte nödvändiga för att hålla intresset uppe. Den delen skötte karaktärerna så bra själva.
Speak Your Mind