Recension: Fjällgraven av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Fjällgraven inleds med en mystisk kvinna vid namn Patricia Wellton som kommer att ha en stor roll i det som utspelar sig på fjället. Hon är självsäker, övermodig och har en imponerande övertro på sig själv. Att hon är utsänd på uppdrag står utom allt rimligt tvivel redan från början. Men när hon når sin destination och ska ta itu med sitt uppdrag ställs hon inför ett val som hon inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig.

När Riksmord skickas till fjällen har sex kroppar, varav två barn, hittats och det är många som hoppas på att brottet aldrig ska få sitt uppklarande. Samtidigt utreder en tv-journalist försvinnandet av två afghanska flyktingar. Denne träffar frun till en av dem och i samband med detta träder vardagen (?) för kvinnor från denna del av världen fram, och om det ligger ett uns sanning i detta är jag ännu mer övertygad om att vi svenskar inte vet hur bra vi egentligen har det.

Lärjungen slutade med en bang där Ellinor, en av Sebastian Bergmans alla kvinnor, visade sina rätta färger. Och det var med skräckblandad förtjusning som jag insåg vad hon hade i tankarna. I den här boken får vi veta efterverkningarna av den händelsen och den är rätt otäck. Sebastian Bergman är dock, till synes i alla fall, helt oberörd, men när 25-öringen väl trillar ner agerar han på ett för honom okaraktäristiskt sätt.

Ellinor är en karaktär som har allt. Hon är trevlig, artig, ser inte så pjåkig ut och kan föra sig i olika situationer. Samtidigt är hon slug och hon sitter på ett register som jag aldrig har upplevt tidigare. Cliffhangern som vi lämnas med i Lärjungen är ingenting mot den som möter oss här. Gör dig själv en tjänst och ha Den stumma flickan inom räckhåll för tro mig, det vill du ha.

Sebastian gör som han brukar när han träffar nya kvinnor, han skannar av dem uppifrån och ner för att avgöra om det skulle vara värt att försöka få dem i säng. Jag vet, det här är ett fruktansvärt beteende men efter att ha tillbringat så här mycket tid med honom tycker jag mer synd om honom än vad jag blir ”avtänd” för att använda ett rätt så starkt ord i sammanhanget. Dessutom är det bara att inse, om han skulle bli botad från denna sjukdom skulle han inte längre vara den karaktär som vi trots hans missbruk har lärt oss att tycka om.

Vanja Lithner är en utmärkt polis vars privatliv har slagits i spillror. Gång på gång upptäcker hon att personer i hennes närhet ljuger och att vissa har gjort det under en lång tid. Vanjas reaktion  på en av dem är så stark att jag känner efterverkningarna av dem i min egen säng. Damn vad hon tar i men visst kan jag förstå henne. 

Billy då? Jodå han dejtar My och det är utan tvekan hon som bestämmer takterna i den relationen, vilket speglar hans ställning i teamet. Eller det är i alla fall vad man kan luras att tro för bilden av honom som skrämde skiten ur mig i förra boken är inte ens i närheten av att överensstämma med sanningen. Wow!

Nyfiken? Min favoritlåt av Whitesnake kan vara en liten, liten ledtråd – i alla fall om du har lika livlig fantasi som jag. Om inte annat så är Here I go again några minuters ren njutning av 80-tals rock.

Jag är ledsen att säga det men två så viktiga huvudkaraktärer som Ursula Andersson och Torkel Höglund är urtråkiga! Det händer ingenting kring dem som är det minsta intressant utan när de är i farten handlar det till nästan 100 % om deras relation till varandra och relationen med resten av världen. Boring!

Ordningen i vilken böckerna måste läsas finns här.

Recension: Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Morden i Lärjungen av Hans Rosenfeldt och Michael Hjort är en fruktansvärd historia som har direkta kopplingar till Sebastian Bergman. Han är expert på seriemördare, men det är inte där den yttersta kopplingen ligger. Nej, det är helt enkelt en maktkamp mellan Sebastian Bergman och Edward Hinde – som Bergman för övrigt satte i fängelse för 15 år sedan. Snart visar det sig att brotten är direkt knutna till Bergman på fler än ett sätt.

Deckarduon sätter tonen direkt med en taxiresa som slutar i en fruktansvärd katastrof. Det är fel att säga att det kom utan förvarning – för jag hade ju som vanligt läst baksidestexten – men trots att jag visste vad som skulle möta Richard Granlund när han återvände hem efter en resa med idel förseningar ilade det i hela kroppen av spänning. Och när kommer på mig själv med att ligga och vrida mig av obehag så vet jag att jag håller på att läsa om något exceptionellt – oavsett vad det beror på.

Dagens skämskudde går i vanlig ordning till Thomas Haraldsson, numera anstaltschef (hur nu det gick till). Helt ärligt tror jag att han är den mest korkade polisen jag någonsin har läst om, och det både irriterar mig och skänker mig en viss glädje.

En annan smått patetisk figur är Sebastian Bergman själv som gör skäl för begreppet stalker. Och när svartsjukan mot offrets närstående tär i honom som mest anlitar han en gammal kollega för att gräva fram så mycket skit som möjligt om den som står i vägen för hans egen lycka. Obehagligt och beräknande.

Med tanke på hans ihärdiga spaningsarbete är det under att han ens orkar tänka på kvinnor, men icke desto mindre hittade han en lucka av och till för att sätta klorna i ett lämpligt offer. Ellinor Bergkvist var en av kvinnorna som fällan slog igen för, och jag höll nästan på att svimma när jag insåg vad hon egentligen var kapabel till. Inte sällan skrek jag ut min frustration, eller generades, slog mig för pannan, skakade på huvudet etc. Därmed blev hon snabbt en karaktär som vida överglänser intresset för de fruktansvärda morden som faktiskt ägde rum.

Jag tycker fortfarande att Bergmans mardrömmar och tankar om Thailand 2004 ältas för mycket. I stället för att upprepa allt som hände den där morgonen när tsunamin svepte över Thailand 2004, skulle det gott och väl räcka med en gång. Det är fullt tillräckligt för att påminna gamla läsare om Bergmans förflutna, och skulle dessutom göra nya läsare nyfikna nog för att börja läsa serien från början. En så kallad win-win med andra ord.

Mannen som inte är en mördare  har här bytts ut mot Den långe mannen men då som nu är det ett berättarknep som inte får mig att vilja sluta läsa denna deckarduos böcker.

Förutom Bergman så blir jag mer och mer ”kär i” och nyfiken på Vanja Lithner och Billy Rosén. Dessa tre sticker ut mest och det händer saker i deras liv hela tiden som tar andan ur mig. Mot slutet av boken har en helt ny bild av Billy målats fram och den skrämmer helt krasst skiten ur mig, och jag fasar för vad det kommer att leda till.

Torkel Höglund och Ursula Andersson har dock inte utvecklats ett dugg sedan sist och är därmed tämligen ointressanta i sammanhanget. Men en sak som avslöjas om henne slog ner som en bomb, så än finns det hopp om henne.

När jag var ung, eller snarare väldigt liten, dansade vi ringdans typ hela tiden. Här omnämns Prostens lilla kråka och Så går vi runt ett enerisesnår. Texterna sitter något så när fortfarande men danserna har jag glömt sedan länge. Ändå är det så kul att snabbt kastas tillbaka till barndomen för att lika snabbt återgå till det som sker i karaktärernas nutid.

Rosenfeldts och Hjorts böcker om Sebastian Bergman måste absolut läsas i rätt ordningsföljd:

Det fördolda (2010)

Lärjungen (2011)

Fjällgraven (2012)

Den stumma flickan (2014)

De underkända (2015)

En högre rättvisa (2018)

Recension: Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

För några år sedan läste jag Fjällgraven och då stod jag inte ut med vare sig Sebastian Bergman eller intrigen. Flera år senare följde jag upp det med att se tv-serien Den fördömde på SVT Play, och jag gillade vad jag såg. Därmed bestämde jag mig … [Continue reading]

Recension: Flickoffret av James Oswald

James Oswald har mig veterligen gett ut tre böcker om Kommissarie McLean: Flickoffret, Själarnas bok och Bödelns sång. Jag gjorde bort mig och började med den sistnämnda som jag recenserade här. Innan jag började skriva ner mina tankar om … [Continue reading]

Recension: Bestraffaren av Pia Kask

I början hade jag väldigt stora problem att ta till mig Bestraffaren av Pia Kask på grund av den udda, säregna berättarstilen. Men när jag väl hade fått kläm på den flöt det på bra. Det finns goda skäl till att redan från början bli tillika delar … [Continue reading]

Recension: Blinka lilla stjärna av Gunilla Bergstrand

Blinka lilla stjärna  av Gunilla Bergstrand är del 1 i serien Morden i Dalarna om Hannah Järnerud. Det är en mycket blodig historia med ett mycket udda och smärtsamt tillvägagångssätt. Här handlar det inte så mycket om mord utan snarare om en … [Continue reading]

Recension: Advokaten av Cormac McCarthy

Baksidestexten utlovar en riktigt smaskig historia som jag trodde att jag skulle sluka med hull och hår. Men icke! Faktum är att jag aldrig någonsin har blivit så besviken på en bok som den här. Jag fick inget sammanhang och när boken var utläst hade … [Continue reading]

Recension: I djupt vatten av Paula Hawkins

Paula Hawkins bjuder på en snårig intrig som jag under en tid var rädd för att hon inte skulle kunna knyta ihop. Men med det karaktärsgalleriet, alla toppar och dalar, alla hemligheter, snabba vändningar och ett slut som jag inte såg komma var jag … [Continue reading]

Recension: Lustjakt av Annika och Vera Ahlverström

Lustjakt av Annika och Vera Ahlverström inleds med en ”jobbresa” till Riga där Linda får stå ut med våld, förödmjukelser, sadism etc. Linda sitter fast i en värld där våldtäkter, slag etc. följer med henne vart hon än går och jag blir galen av ilska … [Continue reading]

Recension: Ögats mörka labyrinter av Johan Fundin

Jag ska ärligt erkänna att jag var oerhört skeptisk till den här boken redan efter att efter en viss möda ha läst baksidestexten*. Att fysikdoktorn och thrillerförfattaren Kennet Sorin skulle kunna ta reda på vem det är som mördar kvinnliga studenter … [Continue reading]