Assar Anderssons filmraket – del 14

Sommarraketen som gör dig glad

Medan vi förra veckan presenterade en rulle med feel good-känsla har vi denna vecka ett drama med inslag av gotik, i alla fall i det avseendet att en del av handlingen är förlagd till ett förfallet slott och att berättelsen är kryddad med mystik.

Regissören till detta drama är känd för sina fantasyfilmer, antingen skräckromantiska eller med konstellationen skräck och mystik, eller med samtliga tre beståndsdelar i en och samma film.

Filmen hade premiär i USA den 6 december 1990 och i Sverige den 9 augusti 1991. Efter premiären blev det en rejäl omställning för huvudrollsinnehavaren som gick från kändis till megakändis. I dag tjänar han över en kvarts miljard om året i de filmer han medverkar i. Dessutom klär han ypperligt i hatt.

De flesta filmkunniga har säkert räknat ut att det är Tim Burtons mästerverk Edward Scissorhands där huvudrollsinnehavaren är alla, nåja de flesta, kvinnors dröm-man. Numera nyskilde Johnny Deep. Femtiofyra år gammal men ser fortfarande ut som trettioett.

Manus står Tim Burton och Caroline Thompson för.

Den fantastiska musiken är komponerad av Danny Elfman, och en stor eloge till Victoria Thomas för castingen. Kostym, Colleen Atwood. Specialeffekter, Stan Winston. Produktion, Denise Di Novi och Tim Burton. Och regissör är Tim Burton himself. Att inte förglömma sminkös Ve Neill som vi alla lärt känna som en av de kritiska jurymedlemmarna från teveprogrammet Face Off.

Edward Scissorhands blev 1991 Oscarsnominerad för bästa smink. Och vid 48th Golden Globe Awards nominerades Johnny Deep för bästa huvudroll.

Kuriosa:

Vem är då denne eftertraktade skådis med det fullständiga namnet John Christopher Deep?

Johnny har tre syskon och började sin konstnärliga bana med att spela gitarr. En gitarr han fick av sin mamma när han var tolv år gammal. Han hoppade av skolan när han var femton för att satsa fullt ut på musiken. The Kids, bandet han spelade i, nådde så långt att de under en spelning var förband till Iggy Pop.

Men ödet ville annorlunda..

1983, året då Johnny fyllde tjugo, gifte han sig med den sex år äldre makeup-artisten Lori Anne Allison. Hans nyblivna hustru visade sig ha en vän som var skådespelare. Hon presenterade sin make för vännen och året därefter debuterade Johnny som skådespelare i Terror på Elm Street. Några år senare, när skilsmässan var ett faktum, slog Johnny igenom som officer Tom Hanson i teve-serien 21 Jump Street och blev stor tonårsidol. Resten är historia.

Johnny Deep har exhustruns vän att tacka som såg storheten i honom.

På kärleksfronten har Johnny hunnit med en del. Han har dejtat massor av kvinnor, inte minst supermodellen Kate Moss, men också Sherilyn Fenn, Jennifer Grey (Dirty Dancing) och hans motspelerska i Edward Scissorhands, Winona Ryder. Johnny var förlovad med Sherilyn, Jennifer och Winona. Dock inte samtidigt.

Det var för snart tjugo år sedan han lärde känna Vanessa Paradis (vem minns inte hennes Joe le taxi). Det skedde under inspelningen av The Ninth Gate.

Johnny och Vanessa slog ner sina bopålar i Frankrike men bodde också periodvis i Los Angeles. De hade även en egen ö på Bahamas. Ön har använts som inspelningsplats i en av Pirates of the Caribbean-filmerna (undrar om Johnny tog ut någon hyra från produktionsbolaget).

Johnny Deep gifte sig aldrig med Vanessa Paradis men de var ihop i närmare femton år och fick två barn.

Däremot gifte han sig med Amber Heard men äktenskapet varade bara i två år (2015–2017). Vid separationen tidigare i år anklagade hon honom för att vara en hustrumisshandlare.

I dag spelar Johnny gitarr i bandet P. Och den där vännen till Lori Anne Allison som fick in Johnny vid filmen är i dag mer känd under namnet Nicolas Cage. Och Johnny är en av de personer som inte glömmer.

För några år sedan när Nicolas guldgruva började sina och hans skådespelarlåga började falna rykte Johnny in. Han gav sin vän 100 miljoner och Nicolas kom på grön kvist igen.

Winona Ryders föräldrar, Michael och Cynthia Horowitz, var hippies och reste runt och gav sin nyfödda dotter namnet Winona eftersom hon föddes på orten Winona i Minnesota.

Vid tolv års ålder började Winona spela teater vid American Conservatory Theater i San Francisco. Sin debut kom redan 1986 i filmen Lucas.

Winona har vattenskräck och lider av insomnia, sömnlöshet. Vattenskräcken fick hon efter att ha varit nära på att drunkna vid tolv års ålder.

Under de tidiga skolåren älskade Winona filmen Bugsy Malone, inte minst Scott Baio som spelar Bugsy, och klippte därför av sitt långa hår. I den korta frisyren påminde hon om en pojke så det tog inte många dagar förrän mobbningen startade.

Michael och Cynthia Horowitz bestämde sig för att själv undervisa sin dotter och det var då Winonas betagenhet till film blommade ut. Winona har inte själv svarat eller kommenterat vad som verkligen hände där hemma men vi läsare och filmälskare misstänker att det blev mindre av skolstudierna och mer av det konstnärliga. När Winonas karriär tog fart bytte hon namn till Ryder.

Winona har haft ett förhållande med Matt Damon och är i dags datum tillsammans med Scott Mackinlay Hahn.

På senare år har Winonas filmkarriär falnat och vi kan numera se henne i teve-serien Stranger Things där hon spelar Joyce Byers.

Vi avslutar med några rader om Timothy Walter Burton. Tim är född den 25 augusti 1958 i Burbank och har som auteurregissör ofantliga succéer bakom sig.

Ett litet axplock ur hans CV: Batman, Batman Returns, Beetlejuice, Ed Wood, Sleepy Hollow, Alice in Wonderland, Sweeney Todd: Demon Barber of Fleet Street och äventyrskomedin Pee-Wee’s Big Adventure.

Handling:

I det lilla samhället med pastellfärgade hus och bilar bor Peg, spelad av Dianne West, tillsammans med sin make och två barn.

Via hemförsäljning saluför Peg kosmetika och skönhetsprodukter för Avon. Försäljningen går mindre bra så en dag bestämmer Peg sig för att besöka det förfallna slottet som ligger uppe på kullens krön. En plats där ingen tidigare vågat sig upp eftersom det sägs spöka där.

Rollista:

Johnny Deep (Terror på Elm Street, Gilbert Grape, Plutonen, Chocolat, Finding Neverland, Pirates of the Carribean och teve-serien 21 Jump Street, samt de flesta av Tim Burtons filmer), Winona Ryder (Höst i New York, Andarnas hus, Great Balls of Fire, Black Swan, Beetlejiuce), Vincent Price (Laura, Alice Cooper: Welcome to My Nightmare, Skriet vid midnatt, The Last Man on Earth, inte att förväxla med teve-serien), Kathy Baker (Ciderhusreglerna, Rätta virket, Mad Dog och Glory, teve-serien Småstadsliv), Dianne West (Hannah och hennes systrar, Mannen som kunde tala med hästar, Kulregn över Broadway, I Am Sam), Robert Oliveri (Älskling, jag sänker barnen, Älskling, jag blåste upp barnet), Anthony Michael Hall (Ett päron till farsa, Johnny Be Good, Breakfast Club, teve-serien CSI: Miami), Caroline Aaron (Bounce, Grilled, 22 Jump Street, Love Comes Lately), Dick Anthony Williams (Supernollan, Den inre cirkeln, Det sista slagfältet), O-Lan Jones (America Virgin, The Truman Show, Natural Born Killers), Alan Arkin (Kommissarie Clouseau, Get Smart, Ursäkta, här kommer snuten!). Och så kvinnan vi alla känner igen, Conchata Ferrell, Berta från teve-serien 2 1/2 män. Conchata har även medverkat i filmer som Erin Brockovich, True Romance och i teve-serien Vänner.

Varför blev då Edward Scissorhands en sådan succé?

Det finns säkert lika många förklaringar till varför som det finns konnässörer av film. Och jag tar mig på rollen som en av dem – i alla fall gör ett försök att finna receptet till denna films storhet.

Det första som slog mig när jag för två år sedan tittade en tredje gång på Edward Scissorhands var ”aha” det är härifrån Roy Andersson har fått sina kameravinklar. Inte minst i filmatiseringarna av Sånger från andra våningen, Du levande och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Men det är inte Roy vi ska diskutera.

Tim Burtons bildkompositioner är talande. Hans kärlek till bildkonsten är uppenbar för oss tittare. Det är enkelt och avskalat. Inte heller några yviga manér från skådespelarna och överflödiga dialoger.

Med enkla medel, genom att måla bilar och hus i pastellfärger (inte greenscreen), har Tim fått fram ett fantasieggande och disneyaktigt samhälle (kvarter) samtidigt som autenticiteten finns kvar. Det är inga disneyfigurer som bor här utan människor av kött och blod som du och jag.

Dessutom har Tim (vilket naturligtvis vi ska tacka Danny Elfman för eftersom filmen inte hade blivit den succé den blivit utan den fantastiska musiken) lyckats få fram den där krypande obehagskänslan som sätter sin prägel på renodlade skräckfilmer samtidigt som filmen ger oss tittare en feel goodkänsla. Detta blir mer påtagligt i andra delen av filmen när situationen förändras för Edward, den så kallade katalysatorn inträder: Samhällets invånare börjar tröttna på Edward och situationen får honom att göra mindre förnuftiga saker.

I filmen får Tim Burton också fram de ingredienser som är ett måste för att vi tittare ska ta berättelsen till oss. De så kallade spegelneuronerna som får oss tittare att känna empati för de olika karaktärerna. Och just förståelsen för karaktärernas agerande är fundamentet för filmberättandet.

Det finns massor med kärlek och godhet i berättelsen men också en hel del ovilja och främlingskap.

Edward Scissorhands åskådliggör människors intolerans för det som är annorlunda och för de personer som avviker allt för mycket från de gängse normerna. Det är inte konstigare och annorlunda än vad som försiggår i verkliga livet – som många gånger vår egen fördomsfullhet mot andra nationaliteter, eller personer med avvikande beteende, och något så simpelt som hur de klär sig.

Filmen påvisar också på ett trovärdigt och realistiskt vis hur vi ställer oss till våra medmänniskor i olika situationer. Inte minst när någon har lycktas bättre än vad vi har. Det kan gälla inom kärlek eller i yrkeslivet. Missunnsamhet, avundsjuka, skvaller, lögner och hycklande är vanliga beteenden även om det i de flesta fall döljs skickligt med artigt floskler.

Trots att Edward inte är en riktig människa kan vi identifiera oss med honom. Hans drullighet, osäkerhet och bristande sociala förmåga är något vi själv också upplevt. Den kan ha varit när vi var yngre eller i nya människors sällskap.

Skådespeleriet är bra filmen igenom och många av karaktärerna är flerdimensionella. Visserligen är Johnny Depps tolkning som skygge Edward tacksam. Ändå tycker jag att det är skådespeleri ur den högre skolan. Minspelet, rörelseschemat och hans sparsamma repliker är skickligt utförda, gripande och trovärdiga. Och tillbakablickarna ihop med Danny Elfmans musikaliska ackompanjemang, hur Edward kom till, är både spännande, vackert och sorgset.

Men även om jag älskar filmen, det är konstnärligt, vackert och med starka inslag av melodramatiska effekter, når inte Tim Burton ända fram. Den där artistiska visionen och expressionistiska förhöjningen som de flesta filmskapare och alla auteurregissörer strävar efter och som Ingmar Bergman gång på gång uppnådde i sina filmer infinner sig inte riktigt i Edward Scissorhands.

Dessutom känns berättelsens slut lite som en nödlösning, ett deus ex machina-avslut. Att de nyfikna och trägna byborna ska nöja sig med Kims (Winona Ryder) svar när de ser Jim ligga död genomborrad av Edwards saxar till händer. Snällt vänder de på klacken och går hem.

Filmens premiss är jag inte helt överens med mig själv om. Jag tänkte först på något med olycklig kärlek, att Kim och Edward inte fick varandra. Minuten efter ändrade jag mig. Premissen måste vara något i stil med att världen är ond, speciellt för de människor som är avvikande. De ska tillbaka där de hör hemma. Helst under en sten. Och i så fall har berättelsen bevisat premissen.

Vad tycker du om filmen? Skriv gärna till oss på alkb och berätta.

Assar Anderssons filmraket – del 13

 

Sommarraketen som gör dig glad

Detta är en film för alla åldrar. En familjefilm med inslag av action och komedi. I USA hade den premiär den 22 december 2006. Filmen har en budget på 110 miljoner dollar.

Huvudrollsinnehavaren har haft cancer och en annan skådespelare i en av de mer betydande rollerna tog sitt liv för tre år sedan.

Rollistan är diger och man kan lugnt säga att castingen var lyckad. Alla gör sitt arbete förträffligt i samtliga av de tre filmerna som är gjorda.

Filmen jag valt att presentera denna vecka är en Natt på museet.

I regissörsstolen ser vi Shawn Levy (En galen natt). Shawn delar producentuppdraget med Michael Barnathan och Chris Columbus – den senare Hollywoods kanske största och mest framgångsrika med otaliga succéer bakom sig, både som regissör, manusförfattare och producent. Med filmer som Gremlins, Ensam Hemma, Harry Potter, Fantasic Four, Tempelmysteriet, Välkommen Mrs. Doutfire är han en av tidernas största filmmakare.

Originalmusik av Alan Silvestri (Tillbaka till framtiden). Manus Thomas Lennon (bland annat Herbie: Fulltankad) och Ben Garant (Reno 911!: Miami, Herbie: Fulltankad).

Kuriosa:

Vem är då dessa fantastiska skådisar i denna familjefilm?

Ben Stiller känner de flesta till. Komikern som för två år sedan blev diagnostiserad med prostatacancer. Ben är gift med skådespelerskan Christine Taylor och tillsammans har de barnen Ella 15 och Quinlin 12 (fyller det den 10 juli).

I dag florerar dock ryktet om att Ben och Christine ska skiljas efter sjutton års äktenskap. En tråkig nyhet. Den positiva är att han är fri från cancern.

Bens ständiga följeslagare, den oemotståndlige och karismatiske samt spexaren Owen Wilson har också en roll i filmen.

Owen fyller femtio nästa år och har två barn.

Tillsammans med Jade Duell har han sexårige Robert Ford Wilson, och med den personliga tränaren och före detta modellen och balettdansösen, svenskan Caroline Lindqvist, har han lille Finn.

För drygt tjugo år sedan flyttade Caroline tillsammans med sin pojkvän Nicklas Söderblom, denne välkänd för sitt förhållande med Nicollette Sheridan från Desperate Housewives, till USA. De separerade och Caroline gifte sig med en plastkirurg. I samma veva lärde hon känna Owen och de blev vänner. Året var 2007. Och det var just i samband med Owens separation från Kate Hudson som han träffade Caroline. Uppbrottet från Goldie Hawns dotter tog Owen väldigt hårt. Han ville inte leva längre och försökte ta sitt liv.

Svenska Caroline hjälpte Owen att ta sig ur depressionen. Under ett tag dejtade de, men det där lilla extra infann sig aldrig så de övergick till att vara bara vänner. Och fastän de inte var i ett förhållande bestämde de sig för att skaffa barn.

I rollen som Theodore Roosevelt ser vi det komiska geniet Robin Williams som så tragiskt lämnade oss den 11 augusti 2014 genom att hänga sig. Men Robin var sjuk. Mycket sjuk. Under en tid hade han lidit av svår depression och tidiga stadier av Lewykroppsdemens, ett tillstånd som påminner om Parkinsons och Alzheimers.

Lewykroppsdemens leder till gradvis försämring av motorik och kognitiva förmågor och är livshotande. Sjukdomen, i samband med stigande ålder och att karriären hade avstannat, förstärkte Robin lust att leva. Robin lämnade tre barn och en hustru efter sig.

Carla Gugino, den lilla mörka kvinnan med den djupa blicken, spelar Rebecca – Ben Stillers exhustru i filmen.

Första rollen var i TV-serien Vem är Boss. Carla Gugino har också varit med i Spin City. Hon började som modell men utan någon vidare framgång. Med 164 cm i strumplästen var hon tio centimeter för kort.

Ricky Gervais är, förutom skådis, ståupp-komiker, manusförfattare, producent och regissör, känd för sin kärlek till djur och sitt oförtröttliga engagemang i djurrättsfrågor och blev 2013 utsedd till djurrättsorganisationen PETA:s Person of the Year.

Ricky Gervais gästade Skavlan så sent som i mars i år.

Dick Van Dyke, mannen med det glada anletet och breda leendet, är fortfarande i livet och ska fylla nittiotvå, detta trots att han fortfarande ser ut att vara sextio. De flesta känner till hans show The Dick Van Dyke Show från 60-talet (61–66), en show som återupptogs under första halvan av 70-talet (71–74). Med The Dick Van Dyke Show vann mister Dyke tre Emmys.

Och sist men inte (jo) minst har vi den lille charmören (enligt ganska säkra källor 155 cm, sorry Wikipedia, inte 157 cm) Mickey Rooney som knöt hymens band hela åtta gånger (Liz Taylor, du har mött din överman). Dessutom att lägga beslag på självaste Ava Gardner, men också Marta MacVicar, är bedrifter att lyfta på hatten för. Virile Rooney dog den 6 april 2014. Han blev 93 år.

Handling:

Larry Daley, spelade av Ben Stiller, är en frånskild förälder som har svårt att behålla sina arbeten. Han avgudar sin son Nick, spelade av Jake Cherry, och vill vinna tillbaka sin sons förtroende eftersom han befarar att grabben börjar se upp mer till sin styvpappa Don, gestaltad av Paul Rudd.

Efter att ha fått sluffen från ännu ett arbete söker Larry jobb som nattvakt på det naturhistoriska museet och får det.

Ett lagom arbete, lugnt och stillsamt, eller?

Rollista:

Ben Stiller (Zoolander, Little Fockers, Dodgeball, Den där Mary), Carla Gugino (American Gangster, Match, Spy Kids, Snake Eyes), Owen Wilson (Zoolander, Wedding Crashers, You, Me and Dupree, Armageddon), Robin Williams (Good Morning, Vietnam, Döda poeters sällskap, Will Hunting, 200-årsmannen, och många fler), Mickey Rooney (En ding, ding, ding, ding värld, Svarta hingsten, Vi jazzkungar), Ricky Gervais (The Office, Ghost Town, The Invention of Lying), Dick Van Dyke (Mary Poppins, Bye Bye Birdie, Chitty Chitty Bang bang, Dick Tracy), Jake Cherry (Transit, The Rebound), Bill Cobbs (Mupparna, En kvinnas hämnd, Vägen till frihet, Oz: The Great and Powerful, Demolition Man), Kim Raver (TV-serierna Tredje skiftet, 24, Lipstick Jungle och Dr. Teddy Altman i Grey’s Anatomy), Patrick Gallagher (Final Destination 3, True Blood) och Rami Malek (Mr. Robot, TV-serie, Battleship, The Pacific).

Varför blev då Natt på museet en sådan succé?

Utmärkta skådespelarprestationer, men än viktigare i den tid vi lever nu, starka varumärken.

Filmer med starka varumärken spelar in ofantligt mycket pengar oavsett om filmen är bra eller dålig. Men detta gäller inte bara inom film och teve utan allt inom konstnärssfären. En halvtaskig film eller bok med ett starkt varumärke säljer betydligt bättre än en bra film eller bok med ett okänt varumärke.

Men boven i dramat är medierna. De styr det mesta. Förfor oss med sin upplysningsverksamhet. Ändå är de lika bortkollrade som oss andra. De försvarar sig med att de presenterar det som läsarna vill ha.

Starka varumärken får spaltvis i tidningar och på nätet, vilket naturligtvis väcker tittarnas nyfikenhet oavsett om kulturskribenten och bloggaren gett filmen ett mindre bra betyg.

Fenomenet är, att oavsett bra eller dåligt betyg så kommer tittarna att vallfärda till biograferna om filmen har starka varumärken (Brad Pitt, Tom Cruise, Scarlett Johansson mfl). Det räcker inte att din vän, arbetskamrat eller granne berättat att hen inte tyckte om filmen för du vill ändå se den eftersom du vill bilda dig din egen uppfattning. Och bakom varje köpt biobiljett (eller köpt bok) finns en person, en tittare. En tittare som kommer göra ytterligare reklam, ringar på vattnet-effekten, för filmen genom att skriva om den på sociala medier. Vad sedan hen skriver är mindre intressant eftersom det är den virala spridningen, skådespelaren och filmtiteln, som är intressant.

Natt på museet har en mycket stark rollista som ger filmen ytterligare ett uppsving. Dessutom var premiären av filmen väl tajmad.

Detta är en film man ska se juletid och i USA hade filmen premiär två dagar före julafton. Och fastän jag själv gillade den skarpt så är produktionen inget mästerverk. Storyn är förutsägbar och de flesta av karaktärerna är endimensionella.

Men berättelsen är något nytt: Utdöda ryggradsdjur börjar leva nattetid på ett museum. Och det är just på museet vi befinner oss större delen av filmen. Samtidigt har Thomas Lennon (manus) kryddat filmen med en sidoberättelse för att försäkra sig om att de mer vuxna biobesökarna inte ska tröttna. Kommer Larry Daley (Ben Stiller) att vinna tillbaka sin exhustru, spelade av Carla Gugino?

Spänningen vad som kan hända inne på museet är nästintill olidlig, i alla fall för de yngre biobesökarna. Bra vändpunkter och andhämtningar, när tittaren får återhämta sig, de kommer ut från museet, ut i ljuset och får möta mer alldagliga människor och djur.

Jag rekommenderar den skarpt. Men vänta med att se den till några dagar före julafton.

Bokbloggsjerka 7 – 10 juli

Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som jag kallar för … [Continue reading]

Assar Anderssons filmraket – del 12

Sommarraketen som gör dig glad I princip alla världen över mellan fem och sextio har sett detta prisbelönta science fiction med inslag av drama. Med nio Oscarsnomineringar knep denna blockbusterfilm fyra Oscars, för bästa filmmusik, ljud, … [Continue reading]

Bokbloggsjerka 30 juni – 3 juli

Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som jag kallar för … [Continue reading]

Assar Anderssons filmraket – del 11

Sommarraketen som gör dig glad Denna film räknas som en av de bästa inom sin genre och ses som ett mästerverk av konnässörer. Filmen innehåller all slags humorteknik – verbala- och icke verbala troper, samt verbal- och icke verbal … [Continue reading]

Bokbloggsjerka 23 – 26 juni

Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som jag kallar för … [Continue reading]

Assar Anderssons filmraket – del 10

Sommarraketen som gör dig glad Detta är en film från 1987 som många sjuttiotalister har starka minnen till. Filmen hade en låg budget och ingen i orkestreringen förväntade sig att den skulle bli den succé den blev. Ja, de var till och med … [Continue reading]

Bokbloggsjerka 16 – 19 juni

Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som jag kallar för … [Continue reading]

Assar Anderssons filmraket – del 9

Sommarraketen som gör dig glad Detta är en film som säkert de flesta av oss sett. Och vi älskar den banala storyn. Men det är så prosaiska vi tittare är. Vi män kan drömma oss bort för en stund att det finns en rimlighet att vi stöter ihop med … [Continue reading]