Recension: The Stone Circle av Elly Griffiths

 

SPOILER ALERT!

Baksidestext: DCI Nelson has been receiving threatening letters telling him to ‘go to the stone circle and rescue the innocent who is buried there’. He is shaken, not only because children are very much on his mind, with Michelle’s baby due to be born, but because although the letters are anonymous, they are somehow familiar. They read like the letters that first drew him into the case of The Crossing Places, and to Ruth. But the author of those letters is dead. Or are they?

Meanwhile Ruth is working on a dig in the Saltmarsh – another henge, known by the archaeologists as the stone circle – trying not to think about the baby. Then bones are found on the site, and identified as those of Margaret Lacey, a twelve-year-old girl who disappeared thirty years ago.

As the Margaret Lacey case progresses, more and more aspects of it begin to hark back to that first case of The Crossing Places, and to Scarlett Henderson, the girl Nelson couldn’t save. The past is reaching out for Ruth and Nelson, and its grip is deadly.

Mina tankar:

The Stone Circle drar oss redan från början in i intrigen genom brev som Nelson har fått. Dessa brev tar oss även tillbaka till den tid då Ruth och Harry träffades för första gången. Jag kan inte gå så långt som att säga att cirkeln sluts, för slutet lovar att mycket mer ska komma, men å andra sidan skulle en tolkning kunna vara att detta ger Harry och Ruth chansen att ändra på ödet som var bound to happen. Men vänta nu, Harrys fru ska precis föda parets tredje barn och Ruth dejtar en annan. Nej, det är kanske helt enkelt så att tajmingen aldrig kommer att vara den rätta för två av mina bästa vänner.

En annan kär vän som jag gärna återser om och om igen är Cathbad även om han nu för tiden nästan är fullständigt normal; sambo, barn och en fullständigt normal bostad. Men Cathbad skulle inte vara Cathbad om hans druidiska egenskaper inte skulle dyka upp av och till.

Med sina blott sju år har även Ruths dotter Kate snubblat in i mitt liv på riktigt. Herregud vilken härlig unge!

Många olika känslor flyger omkring här och är du det minsta känslosam så kommer du att bli berörd både en och två gånger. Är du extra känslig kan det nog vara klokt att ladda upp med ett par näsdukar.

Michelle har en något mer framträdande roll här och hennes desperation avspeglar sig särskilt tydligt vid hennes val av en ny vän. Det är inte något fel på Star per se, men lite märkligt är det allt.

Harry Nelson avslöjar inte bara en utan två hemligheter, och herreminje så befriande det var att läsa det, och starkt att veta vilken uppoffring det var för honom.

Det är märkligt men Elly Griffiths böcker borde egentligen inte tilltala mig, men det känns som att hennes röst talar direkt till mig och bara mig och därför kommer jag att vara henne trogen så länge som hon fortsätter att skriva böcker.

Serien om Ruth Galloway i rätt ordning:

2009: Flickan under jorden (The Crossing Places, 2009)
2010: Janusstenen (The Janus Stone, 2010)
2011: Huset vid havets slut (The House at Sea’s End, 2010)
2012: Känslan av död (A Room Full of Bones, 2012)
2013: En orolig grav (Dying Fall, 2012)
2014: De utstötta (The Outcast Dead, 2014)
2015: De öde fälten (The Ghost Fields, 2015)
2016: En kvinna i blått (The Woman in Blue, 2015)
2017: Dolt i mörker (The Chalk Pit, 2017)
2018: Den mörka ängeln (The Dark Angel, 2018)
2019: The Stone Circle
2020: The Lantern Men (februari)

Nostalgi deluxe!

Jag är oerhört nostalgisk på alla möjliga sätt och filmklippen etc. nedan avslöjar vilken ”nörd” jag faktiskt är!

HUR ALLT BÖRJADE

Mitt läsintresse väcktes redan innan jag kunde läsa och jag har bokserien nedan att tacka för det! Jag blir varm om hjärtat fortfarande bara jag tänker på den.

 

MUSIK

Musik har alltid varit viktigt för mig och även om jag har fastnat för några enstaka nya låtar så återvänder jag nästan varje dag till favorirartister från förr.


Låtarna jag fortfarande lyssnar på mest finns här:

Och det går ju inte att prata musik utan att nämna musikalen Chess som jag såg i London i slutet av 80-talet. Jag får fortfarande gåshud bara jag tänker på den, och en låt som stack ut lite extra var Anthem med Tommy Körberg. Magiskt!

I slutet av 90-talet var jag åter i London och då var det dags för musikalen Miss Saigon. Den håller inte Chess-klass men jag återgår till den i tankarna ändå av och till.

Jag har träffat en del svenska kändisar genom åren varav några är Marika Lagercrantz, Ulf Elfving, Annica Jankell, Iggesundsgänget, Pernilla Wahlgren, Kicki Danielsson, dåvarande ägarinnan av Monza-banan m.fl. men den jag minns mest är Micke Dubois, och det är inte för att jag var ett fan av hans musik (för det var jag verkligen inte), utan för att han var en av de roligaste personerna jag någonsin har träffat.

Jag ser inte Idol men året då Erik Grönwall deltog gjorde jag ett undantag och ett av hans starkaste uppträdanden är Iron Maidens Run to the Hills. Så j-la bra!

Och på tal om alla superlativ som finns: Håkan Hellström och Miriam BryantUllevi 2016:

Joakim Thåström och Håkan Hellström på Ullevi 2016:

Och inte blev det sämre av att jag var med när Hellström slog nordiskt rekord med 70 144 åskådare. Jag ryser, mäktigt var det!

Enda gången jag NÅGONSIN har hejat på Norge var i Melodifestivalen 2009 när Alexander Rybak gjorde processen kort med övrigt motstånd:

Året dessförinnan vann Ryssland med låten ”Believe” men det jag kommer ihåg mest är konståkaren Jevgenij Viktorovitj Plusjenko som gjorde ett gästspel i showen. Fantastiskt!

 

SPORT

På tal om konståkning så finns det INGEN som slår Philippe Candeloro på fingrarna när han åkte till ”The Three Musketeers”. Jag finner inga ord för hans stegsekvens!

Och från en skridskosport till en annan: ögonblicket när det stod klart att Tre Kronor blev världsmästare i ishockey 2017 är redan en klassiker:

Vi håller oss kvar på is och snö ett litet tag till: Markus Hellners VM-guld 2011. Jag saknar ord för hur mäktigt det var!

Och vad ska man säga om Johan Ohlssons femmil 2013?

Och sist men inte minst Charlotte Kalla! Jag har sett det säkert 100 gånger redan och jag får fortfarande gåshud varje gång.

TV

Jag älskar Familjen Macahan och tycker fortfarande att den signaturmelodin är den bästa ever!

 

 

Andra tv-serier jag minns finns i molnet nedan.

ITALIEN

Mitt första minne från Italien var faktiskt inte Eros Ramazzotti  utan min resa till Maderno som ligger vid Gardasjön. Sedan dess har jag återvänt till detta helt otroliga land flera gånger. Nedan visas några av mina absoluta höjdpunkter när det gäller detta land.

 

BUBBLARE

Klippen nedan har inte har så lång tid på nacken men de kommer utan tvekan att finnas kvar på näthinnan åtminstone hos mig under en lång tid framöver.

Först ut hittar vi Katelyn Ohashi som är en gymnast helt i en egen klass!

Det här klippet med Sofie Dossi är något av det mäktigaste jag någonsin har sett. Hon har på allvar inte en led eller muskel på fel ställe i sin kropp:

Recension: With your blessing av Jo Spain

SPOILER ALERT!!    Någon är ute på ett hämnduppdrag och det är kyrkliga tjänare som attackeras på ett fullständigt hänsynslöst sätt. Övervåld är ett milt sätt att beskriva det på. Kriminalkommissarie Tom Reynolds och hans team spårar orsaken … [Continue reading]

Recension: How the light gets in av Louise Penny

SPOILER ALERT!!    How the light gets in är den 9:e boken i serien om Armand Gamache. Den kretsar till stor del om femlingarna som en gång i tiden var bland de mest berömdaste personerna i världen. Nu har en av dem försvunnit och sökandet … [Continue reading]

Recension: Love you dead av Peter James

SPOILER ALERT!    Love you dead är den 12:e boken av Peter James om kriminalkommissarie Roy Grace. En hänsynslös mördare går lös och hennes mål är att locka till sig rika män, gifta sig med dem för att sedan mörda dem på ett sätt som inte kan … [Continue reading]

Recension: The killing habit av Mark Billingham

Baksidestext: We all know the signs. Cruelty, lack of empathy, the killing of animals. Now, pets on suburban London streets are being stalked by a shadow, and it could just be the start. DI Tom Thorne knows the psychological profile of such … [Continue reading]

Det snyggaste bokomslaget jag sett!

Jag bryr mig vanligtvis inte ett dugg om bokomslag men omslaget till Hanna Hellquists bok En tryckare på Blue Moon Bar: samlade krönikor är baske mig det snyggaste bokomslaget jag någonsin sett. Eller hela boken är så snygg att jag inte ens vill läsa … [Continue reading]

Recension: Love like blood av Mark Billingham

Baksidestext: As DI Nicola Tanner investigates what appears to be a series of organised killings, her partner Susan is brutally murdered, leaving the detective bereft, and vengeful. A POWERFUL ALLY Taken off the case, Tanner enlists the help of DI … [Continue reading]

Andrea Camilleri – Kommissarie Montalbanos grundare – är död

  Mannen bakom succén Kommissarie Montalbano är död. Andrea Camilleri blev 93 år. New York Times har skrivit en lång artikel om honom så jag tänker inte upprepa vad som står där, utan jag nöjer mig med att säga att filmatiseringen av … [Continue reading]

Recension: Fall down dead av Stephen Booth

Bokens titel Fall down dead härrör sig till ett gäng vandrare som ger sig ut för att bestiga berget Kinder Scout i Peak District. Under vandringens gång, som utgör en rätt stor del av boken, drar en tät dimma in. Den blir en utmärkt sköld för en av … [Continue reading]