För en tid sedan läste jag ett inlägg som Tankar om text hade skrivit. Det var inte inlägget i sig, utan namnet på bloggen som fick mina tankar att vandra iväg till en kurs i Populärlitteratur som jag påbörjade, men som jag tyvärr inte kunde avsluta. Där fick jag nämligen veta att till och med en maträtt kan vara en slags text. Befängt tyckte jag då och det tycker jag till stor del än i dag.
För mig har en text alltid varit, och är fortfarande, det skrivna ordet: en novell, en roman, en artikel, en dikt, en textannons eller liknande. Simon Lindgren, författare till boken Populärkultur som för övrigt var huvudbok i ovan nämnda kurs, är dock av en helt annan åsikt. Han definierar begreppet text på följande vis:
Den musik som kommer ur radion, de skrivna texter vi läser, de bilder vi ser, de plagg vi har på oss och alla andra populärkulturella yttringar kommer emot oss i form av texter. Texter åsyftar alltså i detta sammanhang inte bara text i form av bokstäver utan en rad olika yttringar (ljud, bilder, saker etc.) som är betydelsebärande och således i någon mening kan ”läsas”. (s.14)
I mina öron låter det helt befängt att precis allt kan vara en text. Om man tittar lite närmare, och verkligen lyckas bryta ner Lindgrens argument så klarnar det … i alla fall en liten liten smula. Han menar på att om vi ser ett nytt klädesplagg, blir serverad en ny maträtt eller varför inte ser en fiktiv person på tv så ställer sig betraktaren frågan: Hur skapas mening här? För att få svar på detta måste man avkoda den betydelse som företeelserna förmedlar. För att kunna göra det måste man analysera vilka ord och formuleringar som tillämpas i det aktuella sammanhanget samt ta del av den historia som berättas om dem och sedan följer fler mer eller mindre obegripliga förklaringar. Visst ord och formulering i skrivna texter är enligt mig förenligt med själva begreppet text, men se då?
Lindgrens bok är extrem svår och för att man helt och fullt ska förstå hans resonemang så krävs det att man läser boken flera flera gånger och för anteckningar och ”aha-noteringar” allt eftersom. Det kan vara på grund av hans, i mitt tycke, otydliga resonemang som gör att jag helt och håller blåvägrar att acceptera det han skriver. Därmed vidhåller jag att en text är det skrivna ordet och jag är den första att skriva under på att jag inte ställer frågan Hur skapas mening här när jag får syn på ett nytt klädesplagg i skyltfönstret. Tills jag har träffat på någon som kan övertyga mig om Lindgrens resonemang håller så vidhåller jag mitt tes ovan.
Vad tycker ni? Är det jag som är helt ute och cyklar? Förstår ni Lindgrens resonemang och kan ni i så fall avkoda det för mig så att jag också kanske begriper vad han pratar om?
Speak Your Mind