Recension: Fjällgraven av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Fjällgraven inleds med en mystisk kvinna vid namn Patricia Wellton som kommer att ha en stor roll i det som utspelar sig på fjället. Hon är självsäker, övermodig och har en imponerande övertro på sig själv. Att hon är utsänd på uppdrag står utom allt rimligt tvivel redan från början. Men när hon når sin destination och ska ta itu med sitt uppdrag ställs hon inför ett val som hon inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig.

När Riksmord skickas till fjällen har sex kroppar, varav två barn, hittats och det är många som hoppas på att brottet aldrig ska få sitt uppklarande. Samtidigt utreder en tv-journalist försvinnandet av två afghanska flyktingar. Denne träffar frun till en av dem och i samband med detta träder vardagen (?) för kvinnor från denna del av världen fram, och om det ligger ett uns sanning i detta är jag ännu mer övertygad om att vi svenskar inte vet hur bra vi egentligen har det.

Lärjungen slutade med en bang där Ellinor, en av Sebastian Bergmans alla kvinnor, visade sina rätta färger. Och det var med skräckblandad förtjusning som jag insåg vad hon hade i tankarna. I den här boken får vi veta efterverkningarna av den händelsen och den är rätt otäck. är dock, till synes i alla fall, helt oberörd, men när 25-öringen väl trillar ner agerar han på ett för honom okaraktäristiskt sätt.

Ellinor är en som har allt. Hon är trevlig, artig, ser inte så pjåkig ut och kan föra sig i olika situationer. Samtidigt är hon slug och hon sitter på ett register som jag aldrig har upplevt tidigare. Cliffhangern som vi lämnas med i Lärjungen är ingenting mot den som möter oss här. Gör dig själv en tjänst och ha Den stumma flickan inom räckhåll för tro mig, det vill du ha.

Sebastian gör som han brukar när han träffar nya kvinnor, han skannar av dem uppifrån och ner för att avgöra om det skulle vara värt att försöka få dem i säng. Jag vet, det här är ett fruktansvärt beteende men efter att ha tillbringat så här mycket tid med honom tycker jag mer synd om honom än vad jag blir ”avtänd” för att använda ett rätt så starkt ord i sammanhanget. Dessutom är det bara att inse, om han skulle bli botad från denna sjukdom skulle han inte längre vara den karaktär som vi trots hans missbruk har lärt oss att tycka om.

Vanja Lithner är en utmärkt polis vars privatliv har slagits i spillror. Gång på gång upptäcker hon att personer i hennes närhet ljuger och att vissa har gjort det under en lång tid. Vanjas reaktion  på en av dem är så stark att jag känner efterverkningarna av dem i min egen säng. Damn vad hon tar i men visst kan jag förstå henne. 

Billy då? Jodå han dejtar My och det är utan tvekan hon som bestämmer takterna i den relationen, vilket speglar hans ställning i teamet. Eller det är i alla fall vad man kan luras att tro för bilden av honom som skrämde skiten ur mig i förra boken är inte ens i närheten av att överensstämma med sanningen. Wow!

Nyfiken? Min favoritlåt av kan vara en liten, liten ledtråd – i alla fall om du har lika livlig fantasi som jag. Om inte annat så är Here I go again några minuters ren njutning av 80-tals rock.

Jag är ledsen att säga det men två så viktiga huvudkaraktärer som Ursula Andersson och Torkel Höglund är urtråkiga! Det händer ingenting kring dem som är det minsta intressant utan när de är i farten handlar det till nästan 100 % om deras relation till varandra och relationen med resten av världen. Boring!

Ordningen i vilken böckerna måste läsas finns här.

Speak Your Mind

*