Recension: Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

För några år sedan läste jag Fjällgraven och då stod jag inte ut med vare sig eller intrigen. Flera år senare följde jag upp det med att se tv-serien Den fördömde på SVT Play, och jag gillade vad jag såg.

Därmed bestämde jag mig för att hänga med från början den här gången och det har jag inte ångrat. Jag sträckläste i det närmaste Det fördolda och jag har redan börjat läsa del 2, Lärjungen.

Det fördolda är alltså den första boken i serien om Sebastian Bergman och han är i sanning den största skitstöveln jag någonsin har stött på i böckernas värld. Men samtidigt är han så intressant, stundtals rolig, smått patetiskt, onödigt elak, åtminstone en aning mänsklig, egoistisk etc. att jag bara måste få veta mer om honom och hans illa, dolda sexmissbruk. Trots det stör jag mig en aning på att han sätter sig själv på någon slags piedestal och ser ner på alla som enligt honom inte håller måttet. Han är med andra ord en karaktär helt i min smak för jag lovar att känslor släpps loss hos mig under läsningens gång.

När han håller på att röja i sin bortgångna mammas hus hittar han brev som får honom att tvinga sig in i utredningen av mordet på den 16-årige Roger Eriksson, som leds av hans gamle kollega och vän Torkel Höglund från Riksmordkommissionen. Det enda Bergman är ute efter är en adress och när han har fått den tänker han fasa ut sig själv från teamet för att åter gå sin egen väg. Det går dock inte riktigt som han hade tänkt sig och mot sin vilja börjar han intressera sig för fallet mer och mer.

På minussidan finns de oändliga upprepningarna om vad som utspelades i Thailand 2004. Visst, det var en fruktansvärd händelse som med all säkerhet inte har lämnat någon oberörd, men jag personligen tappar snabbt tålamodet när saker ska ”nötas” in trots att det inte behövs.

Av och till har jag problem med att en mördare ska vara anonym, och då främst om dennes plats i intrigen ska markeras med kursiv stil. Som tur är valde Michael Hjorth och bort detta berättarknep för att i stället skriva ”Mannen var ingen mördare” när det var dennes tur att kliva in i handlingarna. Bara den ”benämningen” kittlar fantasin lite extra eller vad säger du?

”Mannen var ingen mördare” är även den första meningen i boken och då kan man tala om att startskottet går redan från början.

Inkompetenta poliser är både roligt och pinsamt att läsa om. Dagens skämskudde går till poliskommissarie Thomas Haraldsson vars inkompetens och naiva förväntningar om att stiga i graderna inom polisyrket saknar motstycke.

Han har huvudansvaret för utredningen av det fruktansvärda mordet på den 16-årige Roger Eriksson. Han är gift med Jenny och de försöker förtvivlat att få barn, och det vill sig inte bättre att frun har ägglossning samtidigt han ska leda sina mannar i jakten på mannen (som inte är någon mördare). Han är nog den naivaste karaktären jag hittills har stött på och jag är oerhört glad att Riksmord, ett team som består av Torkel, Ursula Andersson, Vanja Lithner och Billy Rosén, kallades in så att jag äntligen fick se hur proffs arbetar.

Rosenfeldt och Hjorth är verkligen fantastiskt skickliga på att bygga upp en spänning som håller nästan hela vägen. Men med det sagt är det dock snarare den utmärkta gestaltningen som håller mitt intresse vid liv allra mest. Jag vill veta ALLT om Sebastian, Vanja Lithner och Billy Rosén och då är det ju en evig tur att jag har resten av serien hemma. Detta är ännu sannare eftersom cliffhangern i slutet är brutal!

Här hittar du i vilken ordning böckerna bör läsas.

Speak Your Mind

*