Recension: Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Morden i Lärjungen av och Michael Hjort är en fruktansvärd historia som har direkta kopplingar till . Han är expert på seriemördare, men det är inte där den yttersta kopplingen ligger. Nej, det är helt enkelt en maktkamp mellan Sebastian Bergman och Edward Hinde – som Bergman för övrigt satte i fängelse för 15 år sedan. Snart visar det sig att brotten är direkt knutna till Bergman på fler än ett sätt.

Deckarduon sätter tonen direkt med en taxiresa som slutar i en fruktansvärd katastrof. Det är fel att säga att det kom utan förvarning – för jag hade ju som vanligt läst baksidestexten – men trots att jag visste vad som skulle möta Richard Granlund när han återvände hem efter en resa med idel förseningar ilade det i hela kroppen av spänning. Och när kommer på mig själv med att ligga och vrida mig av obehag så vet jag att jag håller på att läsa om något exceptionellt – oavsett vad det beror på.

Dagens skämskudde går i vanlig ordning till Thomas Haraldsson, numera anstaltschef (hur nu det gick till). Helt ärligt tror jag att han är den mest korkade polisen jag någonsin har läst om, och det både irriterar mig och skänker mig en viss glädje.

En annan smått patetisk figur är Sebastian Bergman själv som gör skäl för begreppet stalker. Och när svartsjukan mot offrets närstående tär i honom som mest anlitar han en gammal kollega för att gräva fram så mycket skit som möjligt om den som står i vägen för hans egen lycka. Obehagligt och beräknande.

Med tanke på hans ihärdiga spaningsarbete är det under att han ens orkar tänka på kvinnor, men icke desto mindre hittade han en lucka av och till för att sätta klorna i ett lämpligt offer. Ellinor Bergkvist var en av kvinnorna som fällan slog igen för, och jag höll nästan på att svimma när jag insåg vad hon egentligen var kapabel till. Inte sällan skrek jag ut min frustration, eller generades, slog mig för pannan, skakade på huvudet etc. Därmed blev hon snabbt en som vida överglänser intresset för de fruktansvärda morden som faktiskt ägde rum.

Jag tycker fortfarande att Bergmans mardrömmar och tankar om Thailand 2004 ältas för mycket. I stället för att upprepa allt som hände den där morgonen när tsunamin svepte över Thailand 2004, skulle det gott och väl räcka med en gång. Det är fullt tillräckligt för att påminna gamla läsare om Bergmans förflutna, och skulle dessutom göra nya läsare nyfikna nog för att börja läsa serien från början. En så kallad win-win med andra ord.

Mannen som inte är en mördare  har här bytts ut mot Den långe mannen men då som nu är det ett berättarknep som inte får mig att vilja sluta läsa denna deckarduos böcker.

Förutom Bergman så blir jag mer och mer ”kär i” och nyfiken på Vanja Lithner och Billy Rosén. Dessa tre sticker ut mest och det händer saker i deras liv hela tiden som tar andan ur mig. Mot slutet av boken har en helt ny bild av Billy målats fram och den skrämmer helt krasst skiten ur mig, och jag fasar för vad det kommer att leda till.

Torkel Höglund och Ursula Andersson har dock inte utvecklats ett dugg sedan sist och är därmed tämligen ointressanta i sammanhanget. Men en sak som avslöjas om henne slog ner som en bomb, så än finns det hopp om henne.

När jag var ung, eller snarare väldigt liten, dansade vi ringdans typ hela tiden. Här omnämns Prostens lilla kråka och Så går vi runt ett enerisesnår. Texterna sitter något så när fortfarande men danserna har jag glömt sedan länge. Ändå är det så kul att snabbt kastas tillbaka till barndomen för att lika snabbt återgå till det som sker i karaktärernas nutid.

Rosenfeldts och Hjorts böcker om Sebastian Bergman måste absolut läsas i rätt ordningsföljd:

Det fördolda (2010)

Lärjungen (2011)

Fjällgraven (2012)

Den stumma flickan (2014)

De underkända (2015)

En högre rättvisa (2018)

Speak Your Mind

*