Jag verkar ha hamnat i ett stim av högst mediokra deckare. Sist ut i raden är Gränsen av Knut Faldbakken som tar upp tunga ämnen som trafficking, knark och smuggling i största allmänhet men min spontana reaktion på allt detta blev ”än sen då”.
Arne Vatne är en godtrogen, naiv och vilseledd snickare och far som lyder sin chefs minsta vink och som har en bortförklaring till allt. Inklusive till sin dotters miserabla situation som hon har hamnat i.
Kommissarie Valmann är huvudstupa förälskad i sin kollega Anita som jobbar i Sverige och han har stora problem med att hålla sig fokuserad på en ung kvinna som hittas död vid en skogsväg och en last med frysta kycklingar som hittas övergiven i ett dike.
Och det är väl egentligen det som är värt att nämnas: intrigen lyfter aldrig och det blir aldrig det minsta spännande, karaktärerna är platta och tråkiga, språket är okej men några översättningsmisstag har smugit sig in här och där.
Det enda som är en aning intressant är att författaren åtminstone har försökt utnyttja bristen av bevakning vid den norska och svenska gränsen men det gör varken till eller från för den här boken kommer jag med all säkerhet att ha glömt bort i morgon.
Bokfakta:
Författare: Knut Faldbakken
Titel: Gränsen
Originalets titel: Grensen
Utgivningsår: 2008
Förlag: Damm
Översättare: Bo Rydén
Antal sidor: 357
Källa: Bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Valmann (del 1)
Betyg [Rating: 1/5]
Det här var ju trist. Har precis upptäckt att Faldbakken skriver deckare också. Läste hans Oår för… ja, en massa år sedan och älskade den. Men detta låter ju inget vidare.