Baksidestext: Galerie Monier i Paris. Samtidigt som butikerna öppnar för dagen går Anne Forestier mot gallerians toaletter. När hon kliver innanför dörren möts hon av två svartklädda män med vapen och rånarluvor i händerna. Under ett ögonblick stelnar alla till av förvåning, men en av dem går snabbt till attack och Anne misshandlas brutalt. Mer död än levande släpas hon sedan med till juvelerarbutiken som de har kommit för att råna. Medan rånet pågår för fullt lyckas hon med sina sista krafter att ta sig därifrån. Men hennes förövare har inte gett upp på långa vägar och Anne har egentligen bara en sak som talar till hennes fördel en partner som kommer att bryta alla regler för att skydda kvinnan han älskar: kommissarie Camille Verhoeven.
Mina tankar:
Camille av Pierre Lematire är lika dålig som Alex , inte minst med anledning av att upprepningar duggar tätt även här. Ni kommer kanske ihåg att Camille är kort va? Tänkte väl det för det kan inte ha undgått någon, och jag förmodar att ni även kommer ihåg namnet Irène och att Camille föredrar ett vapen vid namn Mossberg?
Jag kommer verkligen inte överens med den här författaren för han tycks utan ansträngning kunna trycka på alla fel knappar hos mig: jag är smått allergisk mot upprepningar och jag gillar verkligen inte när en huvudkaraktär är för personligt inblandad i intrigen. I och med detta är vårt ”förhållande” dömt att misslyckas innan det ens har börjat.
Boken börjar med en rejäl cliffhanger (som jag vanligtvis älskar) och Lamaitre lyckades kollra bort mig av och till så att jag fick ett par överraskningar på vägen, men det är inte tillräckligt för att ge den här boken ett högre betyg.
Jag vet inte om jag ska tolka följande passage som ett rasistiskt uttalande men det gjorde mig onekligen illa till mods: ”[…] det är bara halsen kvar. Resten av kroppen rycker i kramper som på kycklingar som fortsätter att springa runt efter de fått huvudena avhuggna. Turkar verkar fungera på ungefär samma sätt” (s. 43).
Jag som älskar sport uppskattar referenser som ex. ”Gästerna väntade otåligt, håller andan, som om de trodde att klungan i Tour de France skulle susa förbi när som helst”. Fast i det här sammanhanget tror jag att jag är så desperat att hitta åtminstone en sak som är positiv med Lemaitres böcker att jag griper tag i varje halmstrå som kommer min väg.
Lemaitre är även lite väl övertydlig ibland, jag menar vem som helst kan förstå att det gör ohyggligt ont om man blir skjuten med en 9 mm-kula i fotleden, med tanke på hur mycket bara en liten stukning smärtar. Här finns även passager där författaren skriver läsaren på nästan: ”Du kan väl ta dig en titt” betyder: […]. När du har en stund över betyder […] (s. 333), och att författaren tror att läsarna är idioter irriterar mig än mer än tusentals upprepningar.
Med det sagt är jag inte ett stort fan av Lemaitres språk. Det finns gott om taffliga formuleringar som känns mer lämpade för en barnbok: ”Det är roligt att sitta ovanpå honom så här – det kränger, som på ett tivoli eller på rodeo” (s. 226). För sakens skull vill jag understryka att sammanhanget kring denna observation inte lämpar sig för människor under 18 år!
Camille av Pierre Lemaitre är utgiven av Sekwa Förlag i översättning av Sofia Nordin Fischer.
När jag läsar dina recensioner undrar jag ibland om du läsar böckarne på original språk eller i översättning.
En bok bliver aldrig bättre än översättaren’s förmåga.
Tror många fina uttryck och idiomer går förlorat i översättningen. En översättere dom tex inte fatter Shakespeare lämnar ju inte ett bra intryck av Shakespeare’s värkar
Har läst mycket Karen Slaughter och ett fåtal på vad som var tillgängligt, dom danske översätning var lite bättre än den svenska, men inget likebra som originalet.
Med henblick på Pierre Lemaitre är även den engelskspråkiga översättning, som inte är superbra mycket bättre än den svenska.
Kan värd, att fundera på översättningens kvalitet, när du recenserar inte svenskspråkiga böckar.