En hyllning till Sons of Anarchy [tv-serie]

Fiktiva ”vänner”

Ända sedan jag var liten har jag ”knutit an” till tv-karaktärer. Allt började med Luke Macahan (när jag var typ 10 år), men han var bara startskottet för något som skulle komma att förfölja mig hela livet.

Jag har dock aldrig pratat öppet om det här eftersom jag har känt mig dum eftersom jag hela tiden blir sjukligt fäst vid karaktärer som bara är ”representations or amalgams of real people, but they themselves do not possess any actual solitary identity in life. They are not flesh and blood. We cannot engage with them on that touchable level we could with, say a friend who we are comforting” (Abby Norman –The Psychology of Fandon: Why We Get Attached to Fictional Characters).

Och visst är det så men en karaktär i en bok, film eller tv-serie kan vara så oändligt mycket mer än bara en figur på en sida/skärm. I alla fall för mig.
Som ni vet har jag under året (eller egentligen åren) som gått varit extremt plågad av värk och att ständigt bli misstrodd av både läkare och närstående tär inte bara på den allmänna hälsan, utan även psyket får sig en rejäl törn. Att sedan vänner och familj ”drar” sig undan eftersom de inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till och/eller bete sig mot en människa som inte mår riktigt bra gör inte direkt saken bättre. Som om inte det vore nog kunde jag under den här tiden varken läsa böcker eller blogga, vilket även tog ifrån mig den virtuella, sociala miljön.

Allt sammantaget växte en ensamhet fram som i det stora hela var olidlig, och därför började jag spendera en enorm tid tillsammans med nya och gamla ”vänner” på tv-skärmen, och under en lång tid var de de enda vännerna jag faktiskt hade: de misstrodde mig inte, de ifrågasatte mig inte, de baktalade mig inte, de vände mig inte ryggen utan de fanns där för mig närhelst jag behövde dem och de gav mig inte minst möjligheten att åtminstone för en stund få mig att känna mig delaktig i en slags gemenskap som i slutändan gav en enorm glädje och tillfredsställelse.

Utan karaktärer som Michael Scofield, T-Bag, Lincoln Burrows (Prison Break), Tony Almeida, Jack Bauer, Chloe O´Brian (24), Lucas North (Spooks), Damian Scott, Michael Stonebridge (Strike Back), Steve McGarrett, Daniel ”Danno” Williams (Hawaii five-o) vet jag ärligt talat inte hur jag skulle ha mått i dag.

Jag älskar alla karaktärer ovan, men ett visst motorcykelgäng (förlåt, MC-klubb) som har mig fast i ett järnhårt grepp. Det går inte en dag utan att jag inte tänker på SAMCRO, scener ur serien, något roligt som en av karaktärerna har sagt/gjort, etc., och nu när jag har sett serien för tredje gången känner jag ett enormt behov av att få skrika ut min kärlek till dem i ett inlägg. Sedan kan jag kanske, kanske, lägga serien till handlingarna.

Men jag antar att en liten varning på sin plats: det är fullt möjligt att en eller annan spoiler(s) kommer att smyga sig in i texten så vill du undvika att få din egen upplevelse förstörd bör du sluta läsa nu!

Sons of Anarchy – hur vår kärlekssaga tog sin början
Under en lång tid tjatade min dotter Nathalie på mig att jag borde börja se SoA, eftersom hon var helt övertygad om att jag skulle bli lika förälskad i serien som hon var. Min respons var att ”gangsters som åker omkring på motorcyklar låter knappast som någonting för mig.”
Men så en dag bestämde jag mig för att ge serien en chans. Jag fastnade inte direkt och om det inte hade varit för Gemma Teller (Katey Segal) och Jackson ”Jax” Teller (Charlie Hunnam) skulle jag ha lagt den till handlingarna redan efter ett avsnitt ett.

Gemma har en aura omkring sig som gör att man verkligen lägger märke till henne, och redan i första avsnittet spelar hon ut ett så varierat register att jag från den ena sekunden till nästa älskade och/eller hatade och/eller beundrade henne. Detta skulle komma att visa sig vara ett bestående intryck och jag kan inte annat än att hålla med Christian Eklöw när han skriver att ”Katey Segal är helt fantastisk. Jag tror på vartenda andetag hon tar och hennes karaktär är riktigt bra skriven.”

Jax fastnade jag för av den enda anledningen att han var snygg, riktigt snygg, till och med (vilket är anmärkningsvärt i sig eftersom jag normalt faller för mörka killar à la Richard Armitage). Hans något introverta personlighet kontra sin roll som VP var dock en så pass spännande mix att jag snabbt började koncentrera mig på hans inre kvaliteter i stället för de yttre.

Och eftersom mor och son hade fått mig på kroken kämpade jag på i några avsnitt till och sakta men säkert växte ett intresse fram för hela konceptet som till slut landade i att jag ”fell in love with a band of rogues”, som Melissa Locker uttrycker sig. Och där är vi nu, jag älskar allt som har med Sons of Anarchy att göra!.

Vad är det som gör Sons of Anarchy så bra?
Tveklöst karaktärerna!

Om vi roar oss med att plocka bort karaktärerna en stund och bara koncentrerar oss på handlingen så får vi: motorcykelgäng som skjuter på varandra, bedrar varandra, hatar/älskar varandra, säljer knark/vapen åt varandra. Därtill flödar det av sex, sprit och porr. En aning enformigt, eller hur?

MEN om vi slänger in karaktärerna så blir det en helt annan historia. Här har vi Clay vs. Jax, Clay vs. Gemma, Gemma vs. Wendy, Gemma vs. Tara, Gemma vs. Wayne, Gemma vs. Jax, Jax vs. Tara, Jax vs. Juice, Tig vs. Jax, Juice vs. Chibs, Opie vs. Clay, Opie vs. Jax, Bobby och Tara vs. hela klubben. Ja, jag skulle kunna hålla på i stort sett hur länge som helst.

Här finns så många skiftningar i kamratskapen, kärleken, hatet, avundsjukan, osäkerheten, svartsjukan, lömskheten, framfusigheten, etc. att jag blir alldeles salig och yr i huvudet bara jag tänker på det. Jag skulle sannerligen inte vilja ha någon av dem som vänner i mitt riktiga liv, men jag skulle utan tvekan kunna spendera hur mycket tid med dem som helst på TV.

När en kärlekssaga tar slut
Det finns inte en enda karaktär som inte berör mig på ett eller annat sätt i SoA, men när jag var tvungen att säga hej då till Gemma & Jax Teller, Juice Ortiz (Theo Rossi), Tig Trager (Kim Coates) och Opie Winston (Ryan Hurst) uppstod en förtvivlan som nästan höll på att ta knäcken på mig. Innerst inne visste jag att det var oundvikligt (jag menar, jag hade ju sett serien två gånger innan dess och visste precis när sagan med var och en av dem skulle ta slut).

Ett tag trodde jag att jag berodde på att jag höll på att bli mentalt sjuk, eller att det var mina diagnoser ASD och ADD som hade fått mig att gräva ner mig extra mycket i detaljer, men som tur var är det inte bara jag som har svårt för att säga hej då.

Så här reagerade Charlie Hunnam när han fick veta vad som väntade Jax i sista avsnittet: ”I fucking read the final script at eleven o ´clock at night, and I had to be at work at ten o ´clock in the morning. I read it slowly and savored it. I put it down at one o ´clock and at five in the morning I was still crying and pacing around my house” Sons of Anarchy – The official collector´s edition, s. 195 (mer om den nedan).

I Sons of Anarchy – Afterword berättar han mer om sina känslor angående detta, om hur han fick kämpa med att lämna sin brittiska dialekt bakom sig under inspelningen av hela första säsongen, om det vakuum som uppstod efter att serien var slut och mycket mer. Missa inte detta (men se serien först)!

Sons of Anarchy – The official collectors edition

Direkt jag hörde talas om att den här boken skulle komma ut slängde jag iväg en beställning via Amazon. Jag drog ut på läsningen så länge det bara gick eftersom jag tyckte att den var en perfekt förlängning av en serie som helt enkelt vägrar släppa greppet, (Kanske självförvållat, kanske inte, men jag struntar i vilket).

I princip kan man säga att den är en steg för steg guide över hela Sons of Anarchys existens, det vill säga att den ger oss en inblick i hur Kurt Sutter* först kom upp med idén, hur han pitchade den till både FX och AMC som båda tände på idén men där FX gick vinnande ur striden, och alla händelser fram till det slutgiltiga resultatet som skulle erövra en hel värld. Skådespelarna som spelar de större rollerna presenteras och man får veta hur det gick till när de fick rollerna, hur de ser på sina respektive karaktärer och till viss del även hur de känner för varandra utanför arbetet.
Boken är sprängfylld med bilder, tankar och åsikter från bl.a. skådespelarna och vissa regissörer och den innehåller även detaljer om smink, kläder, tatueringar, rivaliserande bikergäng, slang, motorcyklarna, musiken, och en guide över alla sju säsongerna. Men det är inte allt, man får även veta hur det gick till när Dublin flyttade till USA och vilka åtgärder som vidtogs för att få till alla element med ljus, fuktighet osv. Kort sagt är det en bibel som alla SoA-fantaster bör ha i sin ägo!

Signaturmelodin

Kort sagt, det är den coolaste jag har sett. Kolla här och bedöm själv:

SoA:s framtid
Sons of Anarchy som vi känner till den är förbi, men Sutter håller på att skriva på en Prequel om de ”first 9” som jag hoppas kommer att spelas in och sändas riktigt snart. Dock kommer det att innebära att många av de jag känner mig mest connected till inte kommer att vara med, men det kan inte hjälpas. Så länge som en serie har en anknytning till SoA så kommer jag att parkera mig framför skärmen, så är det bara.

Har jag gjort slut med motorcykelklubben nu? Knappast! Faktum är att jag är så kär i serien att det aldrig var något snack om vad jag skulle döpa mina undulater till: Jax och Opie. Vad jag har för ringsignal på min mobil är knappast särskilt svårt att lista ut.

*Kurt Sutter är inte bara seriens skapare utan han är även gift med Katey Segal och spelar rollen som Otto Delaney i serien, och dessutom är han ett geni. Om du frågar mig i alla fall!

Fanfiction

I klippet Afterword ovan framgår det att Sutter är perfektionist och jag måste säga att han lyckades knyta ihop alla trådar riktigt bra. Detta innebär dock inte på något sätt att det inte finns saker att spinna vidare på om man skulle vilja det, t.ex. via Fanfiction.

Om jag skulle sätta igång att fantisera ihop en historia med SoA-anknytning så skulle den t.ex. kunna handla om vad som skulle ha hänt om Opie inte hade tagit det ödesdrigra beslutet i fängelset, eller om hur klubben lever vidare med Chibs vid rodret, eller om förhållandet mellan Tig och Venus, eller varför inte något om Nero och Wendy?

Christopher Golden har skrivit boken Bratva som utspelar sig mellan säsong tre och fyra där vi bland annat får återstifta bekantskapen med Trinity, Jax halvsyster. Inte riktigt fanfiction, men ändå en slags spinoff…

På tal om bok…

Kuriosa: David Labrava anställdes som Technical Advisor på grund av sina kopplingar till Hell´s Angels, men efter ett tag castades han för rollen som Happy Lowman och han spelar den med den äran vill jag säga. Han har skrivit ”Becoming a son” som jag är extremt nyfiken på.

Kuriosa 2: TM är ett ord som ständigt florerar i serien. Det står för Teller-Morrow, men i min värld står det för Translation Memory.

Thank you @sutterink for introducing me to this horrific but yet magical world!  And I would also like to say thank you to @KateySagal, @KimFCoates, @RamboDonkeyKong, @Theorossi, @dreadematteo, @TommyFlanagan, ”Jackie Boy” a.k.a. Charlie Hunnam and everyone else in the SoA cast. I love you all ”brothers”.

Så där, nu är jag färdig med den här serien!