Baksidestext: När en ung kvinnas ruttnande kropp återfinns nära ett järnvägsspår utanför Bristol antyder såren på hennes handleder självmord. Det är också just så polisen vill ha det: snyggt och prydligt och enkelt att lägga till handlingarna.
Men kriminalkommissarie Jack Caffery tvivlar. Fler synbara självmord dyker upp, alla med kopplingar till Älvgrottorna, ett nästan bottenlöst system av översvämmade gruvor. Caffery börjar ana en skugglik, mystisk varelse, någon som håller sig gömd i mörkret och osedd kan ta sig in i folks hus.
Vid sidan av Caffery arbetar polisdykaren Flea Marley. Med sitt förflutnas trauman bakom sig har hon börjat undra om deras förhållande inte skulle kunna bli någonting mer än det yrkesmässiga. Men så upptäcker hon något som inte bara kommer henne obehagligt nära, det är så skrämmande att hennes liv aldrig kommer att bli detsamma.
Och den här gången kan ingen – inte ens Jack – hjälpa henne.
Mina tankar:
Mo Hayder delar tronen i kategorin dystra böcker med James Ellroy. De är utan tvekan två av de ”mörkaste” författarna som jag har läst men båda är bara så bra!
I Hud sparar Hayder minsann inte på krutet utan allt drar igång redan på första sidan och sedan är man ohjälpligt fast. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att hänga med i ett virrvarr av trånga utrymmen, mörka hemligheter, svek, kärlek och hat och för en gångs skull håller jag med Lotta Olsson, DN, när hon beskriver Hayders författarskap med orden ”Just när man tror att allt är över skrämmer hon vettet ur en”.
Precis så är det!
Jag gillar både Flea och Jack! Flea för att hon väljer att gå sin egen väg och att hon har en tuffhet som är lätt att beundra, samtidigt som hon här visar upp en blödig, näst intill pinsam sida gentemot sin bror Thom. Jack på grund av att han är en något vilsen själ som känner sig dragen till den Vandrande mannen för att försöka bringa klarhet i den trista verkligheten han befinner sig i. Och att de delar ett liv med hämnd i hjärtat gör deras vänskap, hur underlig den nu är, än mer begriplig.
En av bikaraktärerna, som bokens titel härrör sig till, är en creepy bastard som jag inte kan säga så mycket om utan att avslöja för mycket. Men att han utnyttjar sin ställning för att genomföra horribla ingrepp på icke bättre vetande medmänniskor, enbart för sin egen vinnings skull, gör mig oerhört illa till mods.
Här finns även en myt om Tokoloshen – en afrikansk vidskeplighet i form av missbildning och vanskapthet, närmare bestämt en människa stor som en fullvuxen babian, med en apas kropp och en människas ansikte. Och visst finns det en karaktär som stämmer in på den beskrivningen, men han är mycket mindre skrämmande än vad sägen säger.
Observera:
Böckerna om Jack Caffery och den Vandrande mannen ska utan tvekan läsas i ordning oavsett vilken serie som står på omslaget eftersom alla hör ihop.
- Birdman (Jack Caffery #1) (Fågelmannen)
- The Treatment (Jack Caffery #2) (Behandlingen)
- Ritual (Jack Caffery #3, Walking Man #1) (Ritual)
- Skin (Jack Caffery #4, Walking Man #2) (Hud)
- Gone (Jack Caffery #5, Walking Man #3) (Försvunnen)
- Poppet (Jack Caffery #6, Walking Man #4)
- Wolf (Jack Caffery 7, Walking Man #5)
Hud är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Anders Bellis.
Vad roligt med inlägg från dig! 🙂 Mo Hayder har jag inte läst något av men funderar på att testa, känns på ett sätt som att böckerna kan vara lite läbbigt även fast jag läser mycket deckare, men jag måste nog ta reda på om det är så 😉
Tack!
Ja, Hayders böcker kan vara rätt läbbiga men det finns bara ett sätt att ta reda på om de faller dig i smaken. Håll mig gärna uppdaterad!
Åh, jag blev så glad när jag såg att du postat ett inlägg. Har saknat dig 🙂
Jag har ju precis läst ikapp den här serien, till och med Försvunnen, men jag har varit lite besviken på flera. Förutom just Försvunnen, som jag tycker är minst lika bra som Fågelmannen.
Monika recently posted..Film: Black Panther (2018)
Jag har saknat dig också Monika!
Mina tankar om Försvunnen kommer på onsdag. Ska bli kul att se om du håller med mig eller inte 😉
Hoppas allt bra med dig, Modernista ger ut tuffa böcker, jag hoppar nog över denna.
Jag är långtifrån helt återställd men nu försöker jag tvinga mig tillbaka en något så när normal vardag, och jag har saknat bloggen och läsarna fruktansvärt mycket.
Personligen älskar jag Modernistas utgivning eftersom de har böcker som passar mig som handen i handsken, men du gör nog rätt som står över om du inte gillar tuffa böcker 🙂