Det är märkligt! Jag som självutnämnd Elly Griffiths ”specialist” har helt och hållet missat att läsa The Ghost Fields. Inte konstigt att jag hade lite problem att hänga med i alla svängar i The woman in blue!
Jag känner inte till någon författare som tecknar så levande och intressanta karaktärer som Elly. Det finns inte en enda huvudkaraktär vars ”tidslinje” man inte kan följa från bok till bok. Och karaktärer som endast är med oss under en kort tid (oftast i en enda bok) har tagit ett enormt kliv mellan början och slutet av boken. Och det är utan tvekan det jag uppskattar mest med Elly.
Karaktärerna som jag har följt sedan starten är jag så involverad i att jag skriker av frustration när någon av dem inte uppfattar en vink, blinkning eller liknande som kommer deras väg. Lika frustrerad blir jag över förhållanden ”not meant to be”, och baske mig om jag inte känner mig lite ledsen också av samma anledning.
Och jag slår mig för pannan varje gång som Phil Trent, Ruths chef, öppnar munnen, helt enkelt bara för att han är sååå pinsam. Han gör allt för att synas i tidningar och på tv när han i stället borde rannsaka sig själv och söka jobb på en arbetsplats som inte kräver några särskilda kunskaper.
Svartsjuka är en styggelse men här är den nästan charmig för den dyker upp på de mest oväntade ställena. Extra komiskt blir det när den som är mest svartsjuk är den som borde se om sitt hus först.
Intrigen är ovanligt snårig och det är många trådar och inte minst namn att hålla reda på, men med lite tålamod så faller allting på plats precis som det brukar göra i Ellys böcker. Detsamma gäller vädret för hon bidrar verkligen till att England uppfattas som ett mycket regnigt land. Det skrämmer dock inte en Englands-älskare som mig och jag blir mer och mer sugen på att utforska Norfolk med omnejd lite extra. Ty för mig låter det nästan exotiskt med ett sådant regnoväder att vägar försvinner, och hus riskerar att översvämmas. Jag vet, jag har förmodligen fler diagnoser att inhämta, men jag kan dock inte låta bli att fundera på hur det skulle kännas att susa omkring i en amphibious vehicle duck på ”torra land” när alla andra alternativ är uttömda.
SPOILER ALERT!!
Ibland swishar saker förbi som skulle kunna vara hämtade från mitt eget liv och Ruth sätter ord på något som jag själv länge har undrat över: ”But do they have a relationship? thinks Ruth. It seemed possible once, but now she thinks that they were just cars that passed in the night” (s.203).
Jag kan även skriva under på Ruths slutord men vad de består av får du ta reda på själv.
Serien om Ruth Galloway i rätt ordning:
2009: Flickan under jorden (The Crossing Places, 2009)
2010: Janusstenen (The Janus Stone, 2010)
2011: Huset vid havets slut (The House at Sea’s End, 2010)
2012: Känslan av död (A Room Full of Bones, 2012)
2013: En orolig grav (Dying Fall, 2012)
2014: De utstötta (The Outcast Dead, 2014)
2015: De öde fälten (The Ghost Fields, 2015)
2016: En kvinna i blått (The Woman in Blue, 2015)
2017: Dolt i mörker (The Chalk Pit, 2017)
2018: Den mörka ängeln (The Dark Angel, 2018)
2019: The Stone Circle
2020: The Lantern Men (februari)
Speak Your Mind