För en tid sedan trillade det ner inte mindre än två recensionsexemplar i min inkorg: Röd vinterängel av Tove Birkeland Brandt och Ankharen av Ståle Brandt.
Toves bok skrev jag om här och i dag har turen kommit till Ståles.
Ankharen inleds på ett bra sätt och spänningen och inititativrikedomen finns där.
Jag gillar även sidohistorien och en av karaktärerna blev jag så förbannad på att jag utan tvekan skulle kunna ta itu med honom själv.
Morden är sinnrikt planerade av en mördare som kan vara i stort sett vem som helst. Ingen förutsägbarhet här inte och så långt är allt gott och väl.
Men det räcker inte.
Tyvärr tappar intrigen farten alltför snabbt och det rår upprepningarna för. Till slut blir det bara för mycket och efter drygt 200 sidor tappar jag intresset helt.
Upprepningarna består främst i att utredarna upprepar information om utredningen i det oändliga. Detta ter sig förvisso normalt när det t.ex. handlar om att utredningsledaren ska delge en överordnad information om var de står i fallet, men detta kan göras på ett betydligt smidigare sätt så att läsaren slipper hänga med på repris efter repris.
Tyvärr går nämnda upprepningar hand i hand med tusentals adverb och mitt råd till Ståle är stryk, stryk, stryk och stryk ännu mer. Adverb är ett otyg och i samband med dialoger ska de vara bannlysta!
Ståle visar dock att han kan skapa spänning, intressanta karaktärer och av och till en såväl tilltalande som en något ödelagd miljö.
Han behöver dock, liksom sin fru, ta hjälp av en extern resurs för att mota bort adverben och övrigt “skräp” i dörren.
Och när han har gjort det då ses vi igen.
Men Ståle: ögonlösa hål kan inte stirra!
Senaste kommentarer