Jag blir ofta berörd på olika sätt när jag läser en bok men jag tror aldrig att jag har blivit så nedstämd så att jag har börjat gråta.
Om man däremot med ”ledsen” menar illa berörd, rörd till tårar eller bedrövad så har jag åtminstone ett exempel till var och en av dessa känsloyttringar.
David Pelzers självbiografiska bokserie kan omöjligt lämna någon oberörd. Jag var så arg på framför allt pappan i familjen som lät mamman i huset behandla sin egen son sämre än en husmus. Jag vet att vissa rykten florerade som gjorde gällande att Pelzer inte helt och hållet höll sig till sanningen men det gör mig detsamma.
Vid det här laget har jag nämnt monologen Novecento av Alessandro Baricco så många gånger att jag egentligen borde skämmas. Men se det gör jag inte! Boken om denna besynnerliga får en att brista ut i skratt och gråt i ett enda virrvarr och när slutet kommer är inte ett enda öga torrt, det lovar jag!
Strindbergs stjärna av Jan Wallentin gjorde mig så bedrövad att jag inte ens kom längre än några sidor in i boken och det berodde inte på intrigen utan på det extremt dåliga språket. Usch!
Speak Your Mind