Finns det givna regler en bloggare måste följa?
Nu så här i jultid handlar en hel del inlägg om kommentarer. Eller snarare uteblivna sådana. Milkbartoilet ), hello tiger, schmut samt Bokstävlarna () är bara några exempel på bloggar som tar upp det faktum att vi bloggare verkar få mindre kommentarer nu än vad vi fick tidigare. Vad det kan bero på kan ju naturligtvis diskuteras men jag är nog inne på samma linje som Snowflakes in rain nämnde i en kommentar. Det är snart jul med allt vad det innebär. Vintermörkret gör också sitt till och som om det inte vore nog så har de flesta av oss andra åtaganden som måste gå i första hand. (Det är ju faktiskt få förunnat att kunna blogga på heltid). Studier, arbete, familj eller vad det nu kan vara hindrar oss, åtminstone stundtals, från att vara aktiva bloggare (med det menar jag både att skriva egna inlägg samt skriva kommentarer på andras). Gör det oss till dåliga människor? Naturligtvis inte!
Jag har en gyllene regel som jag alltid följer: jag svarar alltid på en kommentar (om det inte är en anmälan till en tävling) och jag återgäldar alltid ett besök. Om någon besöker min blogg och lämnar en kommentar så gör jag detsamma. Med det inte sagt att det sker samma dag eller ens samma vecka. Jag memorerar det i min ”databas” och gör min ”plikt” när jag har tid.
Plikt och plikt förresten. Finns det någonting som heter Plikt i det här sammanhanget. Ja, enligt Bostonbibliophile (eller snarare en av hennes ”läsare) så är det faktiskt så. Hon har skrivit en inlägg med rubriken Blogging, Comments and Manners online . Där berättar hon bl.a. om det något frostiga svar hon fick på ett e-mail – i början av hennes bloggarkarriär – i vilket hon berömde en annan bloggares blogg. Detta uppskattades dock inte alls. I svaret påpekade han eller hon vad hon i stället borde ha gjort. Hon borde ha skrivit sitt beröm i en kommentar eftersom han eller hon minsann hade lämnat en kommentar i hennes. Och vidare framhöll han eller hon det faktum att det är oförskämt att inte besvara en kommentar. Bostonbibliophile trodde alltså i sin enfald att hon skulle göra den andra bloggaren glad genom att ge en komplimang. I stället fick hon veta att det faktiskt finns någonting som heter blogging etiquette, det vill säga vissa regler en bloggare måste följa. Men gör det verkligen det? Finns det (o)skrivna regler för hur en bloggare måste agera i varje enskild situation? Måste man verkligen svara på precis alla kommentarer man får? Det här är högst intressanta frågeställningar. Har man varit med ett tag i branchen (blogg eller hemsida) så faller det sig naturligt att man besvarar och lämnar kommentarer samt återgäldar andras besök. Här finns det dock vissa undantag. Det finns ingen anledning att besvara en oförskämd kommentar (om man inte är intresserad av att kasta sig in i ett krig). Ej heller ser jag någon mening med att hålla på att kommentera bloggar där man inte får någon respons. En sak är dock säker: om man själv inte är en relativt flitig ”kommenterare” så kan man inte räkna med att ens egen inkorg ska svämma över av kommentarer. Det är ett ständigt pågående givande och tagande och det är ju det som är charmen med hela bloggandet.
Hade då mottagaren av mailet rätt i sin kritik? Nej, det tycker jag inte! Visst kommentarer är en stor del av vad bloggandet går ut på, men om man vill ”styra” sina läsare åt sitt kommentarsfält så finns det definitivt snyggare sätt att göra det på!
Milkbartoilet
Det låter ju rätt extremt att gnälla på någon för att den skickar ett e-mail istället för lämna en kommentar…
Jag bryr mig inte om vilken form den kommer, bara jag får lite feedback. Många av mina irl-vänner brukar kommentera när jag postar länkar till min blogg på facebook. Det syns ju inte i bloggen, men det är lika kul att få en kommentar där.
Klart att man inte MÅSTE kommentera heller! Men jag tror att vi var flera som reagerade på att plötsligt inte få någon kommentar alls på säkert en vecka ttots att man bloggat som vanligt. Då börjar man ju undra om folk tröttnat på en.
Ja, det är sant men jag tror att många har kommit in i den berömda vintertröttheten. Julstressen gör ju naturligtvis också sitt till.
Jag håller med dig: det spelar ingen roll i vilken form man får uppskattning för det man skriver huvudsaken är att man får lite feedback. Nu får jag inte det på riktigt alla inlägg jag skriver men jag deppar inte ihop för det. Jag tycker om att skriva och bara att ha möjlighet att göra det är en belöning i sig.
När jag började pyssla med hemsidor en gång i forntiden (jag var ca 12 år) fanns det många oskrivna regler kring att man skulle skriva i varandras gästböcker, länka tillbaka om någon länkade till en o.s.v. o.s.v. Nu för tiden skiter jag i alla oskrivna regler. Jag följer jättemånga bloggar via RSS-feeds och skulle få ha det som heltidsjobb om jag skulle kommentera allt jag läser. Jag kommenterar bara det jag känner för att kommentera – kanske rör det sig inte ens om en kommentar på 10 inlägg. Men så är jag heller ingen ”kommentarssamlare” själv. 😉 Det är mest min mamma som kommenterar på mina bloggar och jag känner mig nöjd med det. 🙂
Per dag har jag väl ungefär drygt 1000 inlägg som passerar genom min reader och att läsa och kommentera alla dessa är naturligtvis omöjligt. Jag skummar igenom listan och dyker in på inläggen som intresserar mig och läser kommentarerna och bidrar med egna om det pågår en intressant diskussion där jag känner att jag kan tillföra något.
Det är härligt med mammor (Det tycker min dotter också)! 🙂
En plikt kan det väl inte vara, hjälp vad hemskt och krystat det låter. Däremot håller jag med dig, jag svarar alltid på en kommentar och besöker bloggen i fråga. Det är bara kul dessutom, ingen plikt. Det är kul om det händer något i kommentarsfältet!
Egentligen ser jag inte heller det som någon plikt. Jag tycker det är kul när någon skriver en liten kommentar till ett inlägg jag har skrivit, men jag deppar inte ihop om kommentarerna uteblir. Detsamma gäller om jag inte får respons på en kommentar som jag har skrivit. Det ska vara kul att blogga och då behövs inte några lagar och förordningar som måste följas. Sådant finns det nog av ändå.