MacBrides fascination för världens fulaste färg

Efter att ha läst Den brustna huden av Stuart MacBride kan jag inte låta bli att fråga mig VAD ÄR DET MED FÄRGEN ORANGE SOM FASCINEAR DENNA FÖFATTARE SÅ TILL DEN MILDA GRAD ATT PRECIS ALLTING MÅSTE VARA ORANGE? Bilarna är av denna ”ädla” färg, husen och godiset likaså. Och är de inte orangea (ja, det heter faktiskt så) så är de åtminstone gulorange eller varför inte rödorange.

Man kan ju undra om han känner för att sätta översättarna i olika länder i svårigheter när han väljer en färg som i en del språk, som t.ex. engelskan, är oböjlig. I svenskan är den tyvärr inte det. Visserligen böjer man adjektivet orange främst i talspråket, men det förekommer även i skrift. Hur krystat, och inte minst fult, låter det inte att säga ”Ser du den där oranga katten?” och ”De där skorna är de orangeaste jag någonsin har sett?” Eller också kanske det bara är så enkelt att han verkligen tycker om färgen.

Efter att ha tittat mig omkring i lägenheten upptäcker jag bara en sak som är orange: en pall som står i ett hörn i badrummet och den är helt enkelt skitful! Därför har jag stora problem med att begripa hur denna gräsliga färg kan omges av en sådan positiv symbolik. Inom religionen förknippas färgen med t.ex. glädje, solsken och framgång. I kinesisk och japansk kultur är orange detsamma som lycka och kärlek. Bland den amerikanska ursprungsbefolkningen är orange detsamma som släktskap. Inom heraldriken står orange för styrka och uthållighet. Det är bara i Sverige och i kristendomen som min åsikt om den tar sitt uttryck: Inom kristendomen är den nämligen symbol för dödssynden frosseri. Här i Sverige har vi fått itutat i oss att vi ska klä oss i orangea kläder om man vill synas bra i trafiken och/eller i skogen. Det är med andra ord en signalfärg. Så nu vet ni det: om ni ska ut i trafiken då är the thing att köra omkring i en orange bil. Ett tips, som jag personligen inte kommer att ta fasta på. Jag kommer att fortsätta att köra omkring i min vita bil i vårt snötäckta landskap!

När jag tog Denise Minas bok I midnattens stillhet i min hand kände jag mig trygg i att jag inte skulle behöva störas av sådana här, egentligen fåniga, bryderier. Men vad möter mig? Första meningen i boken lyder: ”En orange påse …” Touché!