Varje morgon klockan 06.31 sätter jag på radion för att lyssna på DET radioprogrammet: Morgonpasset i P3. Tyvärr hinner jag aldrig lyssna på hela programmet i ett enda svep. Men vad gör väl det när det går alldeles utmärkt att lyssna på programmet i efterhand.
Morgonpasset är ren och skär glädje för mig: programledarna har en härlig distans till livet, de blandar allvar med en stor portion humor, de har intressanta gäster, de spelar (för det mesta i alla fall) bra musik. Detta sammantaget får de mig alltid på ett extremt gott humör och saknaden är stor när dessa tre underbara människor försvinner på semester.
“Dessa tre” består av Martina Thun, Kodjo Akolor och så den helt underbara journalisten, krönikören och numera också programledaren Hanna Hellquist.
Till sättet påminner hon väldigt mycket om min äldsta dotter Desirée: Båda är extremt spontana och säger precis vad de tycker och tänker just där och då. Ibland passar det väl in i sammanhanget, ibland inte (vilket kan bli smått pinsamt, men på samma gång härligt). Men vad gör väl det? Det är underhållande och många gånger önskar jag att jag besatt åtminstone en bråkdel av den spontanitet som dessa båda uppvisar. Om någon skulle fråga mig om vem (och nu pratar vi inte författare) jag helst av allt skulle vilja träffa så skulle jag utan tvekan svara just Hanna Hellquist. Kanske blir det verklighet en dag, vem vet?
I vilket fall som helst gjorde hon programledardebut i tisdags med sin serie Jakten på lyckan som hade premiär i SVT 2 i tisdags klockan 21.30. Jag håller helt och hållet med Rebecka Åhlund (SvD) när hon skriver att “[d]et är tack vare programledaren Hanna Hellquist som SVT:s programserie Jakten på lyckan blir medryckande istället för floskelfylld.”
Det enda jag ser på tv är deckarserier och sport (längdskidor, skidskytte, alpint, fotboll, hockey, etc), vilket innebär att om inte just Hanna hade varit programledare så hade detta program gått mig obemärkt förbi. Så icke nu: i ytterligare sju avsnitt kommer jag att bänka mig framför tv:n för att följa Hannas jakt på lyckan. Jag menar, hur kan man ens fundera på tanken att låta bli?
Var passar då Nathanael Parker in i sammanhanget? Jo, han dök helt oväntat upp i ett avsnitt av Kommissarie Lewis som sändes i tisdags med start kl. 21.00 i kanal 5. Behöver jag säga mer?
Jo, det var minsann en sak till: Jag har vant mig vid att se Nathanael i rollen som Kommissarie Lynley, men här spelar han en helt “vanlig” medborgare som har en affär med en gift kvinna.
Speak Your Mind