5 karaktärer jag skulle vilja möta IRL

Jag kan stå ut med ganska mycket när jag läser en bok men en sak tummar jag inte på; det måste finnas minst en karaktär som jag “har känslor” för.

Det betyder inte att karaktären ifråga måste falla mig i smaken eller att jag på något sätt måste kunna identifiera mig med honom eller henne. Nej, det handlar helt enkelt om att karaktären måste beröra mig på ett eller annat sätt.

Här talar vi inte om enbart positiva känslor, utan jag kan bli lika fascinerad av ett råskinn och/eller en skitstövel som av en mjukisperson som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att äta en middag tillsammans med.

Jag måste med andra ord antingen tjusas eller förfäras. Om jag inte kunde bry mig mindre om vad karaktären kommer att göra härnäst har författaren “misslyckats” med sitt uppdrag att övertyga mig om att hans eller hennes bok är värd att läsas.

Min nästkommande vän eller fiende måste göra sin entré relativt tidigt i berättelsen. Helst redan på första sidan, men eftersom det inte är särskilt vanligt förekommande kan jag sträcka mig till att dra ut på det till en bit in i andra kapitlet. Men där går gränsen, och när karaktären väl gör sin entré måste det ske med en BANG!

Det kan t.ex. vara en tanke som karaktären väcker, eller en detalj som avslöjar vad han eller hon snart kommer att ta sig för (ja, jag älskar cliffhangers om författaren verkligen kan konsten), eller varför inte en action som karaktären håller på att företa sig just där och då.

Egentligen spelar det ingen roll MEN viktigt är att karaktären gestaltas och inte berättas.

Det finns ingenting värre än författare som känner sig tvungen att berätta allt, och då menar jag ALLT, om utifall att läsaren skulle råka vara dum i huvudet.

Lars Kepler är ett exempel, Cody McFadyen är ett annat och då jag inte gillar att bli dumförklarad kommer det att dröja innan jag ser åt någon av deras böcker igen. Om det nu någonsin kommer att ske.

Photo Credit: greekadman via Compfight cc

Som tur är finns det författare som Dag Öhrlund & Dan Buthler, Assar Andersson, Elly Griffiths, Peter James och Amanda Kyle Williams som verkligen kan det här med att skapa karaktärer som berör.

Christopher Silfverbielke är en obehaglig typ som lever upp till sin diagnos “ärkepsykopat”. Han är beräknande, snygg, charmig, elak, känslolös, farlig och rysligt spännande. Ingen svärmorsdröm med andra ord.

Men vet du vad? Jag skulle absolut inte ha någonting emot att möta honom IRL ändå, eftersom han är en av de mest spännande karaktärer jag någonsin har stött på.

Inte för att jag vet, men jag är tämligen säker på att författarna Buthler och Öhrlund har spenderat många timmar på att läsa in sig på psykopati för att kunna gestalta Silfverbielke så bra.

Jag har bara läst de två senaste böckerna Återvändaren och Uppgörelsen, men jag hoppas på många fler med min favoritpsykopat i huvudrollen.

En annan onding är Allan Börjesson i Assar Anderssons trilogi om Anders Hademark. I Flickan i fönstret,  Återbetalningen och Jakten är det helt och hållet karaktärerna som för handlingen framåt, och Anderssons gestaltning av framför allt Allan Börjesson är av och till briljant.

Man får inte veta särskilt mycket om honom, men det man får veta är tillräckligt för att nyfikenheten ska väckas till liv, och när den väl har väckts vill man bara ha mer.

Som tur är kommer Andersson snart att släppa en fristående fortsättning på serien och med tanke på titeln, Allan Börjesson,  så är jag lur om att jag äntligen kommer att få lära känna Börjesson på ett djupare plan.

Ruth Galloway befinner sig så långt ifrån dessa herrar som det bara går att komma, men det betyder inte att hon är mindre intressant för det. Skillnaden är att om Ruth skulle sträcka ut en hand och fråga om inte vi skulle ta och hänga tillsammans över en flarra vin så skulle jag inte tveka en sekund. (Sannolikheten att jag skulle göra det med Christopher och Allan är i ärlighetens namn tämligen obefintlig).

Jag föll pladask för henne redan när jag läste

Ruth flings out an arm and sends the alarm crashing to the floor, where it carries on ringing reproachfully. Groaning, she levers herself upright and pulls up the blind. Still dark. It´s just not right, she tells herself, wincing as her feet touch the cold floorboards. Neolithic man would have gone to sleep when the sun set and woken when it rose. What makes us think this is the right way around? Falling asleep on the sofa during Newsnight, then draddig herself upstairs to lie sleepless over a Rebus book, […] sid 11 i The Crossing Places.

I mean, what´s not to love?

Jag har märkt att en del av Elly Griffiths läsare stör sig en aning på Ruth Galloways gnatande om vikten, men jag tycker att det är en del av hennes charm. En Ruth utan tokroliga kommentarer/tankar om sin egen vikt skulle inte vara den Ruth som jag lärde mig tycka så mycket om 2009.

Roy Grace är en annan karaktär jag tokgillar. Jag läste Levande begravd och sedan var jag fast. Hopplöst fast. Grace är Peter James skapelse och jag vill hela tiden ha mer. Grace är naturnära, tuff när det gäller, samvetsgrann, medkänslig. Kort sagt, han är mänsklig. Och jag vet att jag kan lita på att han alltid gör sitt yttersta för att sköta sitt jobb, och att han inte tvekar en sekund att gripa in om någon som står honom nära är i fara.

Han är helt enkelt en mysig polis och jag skulle inte ha några som helst problem med att spendera en timme eller två på tu man hand med honom.

Keye Street är en avdankad FBI-agent som numera är både såväl nykter alkoholist som ägare till en liten detektivbyrå. Hon lider alla helvetes kval för att hålla sig nykter, och sättet hon hanterar sitt (o)beroende på är extremt underhållande. Street hamnar i en mängd kniviga och tokroliga situationer som hon får använda sin fantasi för att ta sig ur. Jag gillar henne skarpt och nästa år möts vi igen i Don´t talk to strangers.

Samtliga fem har en sak gemensamt; de berör mig och eftersom de berör mig känner jag mig trygg tillsammans med dem. Karaktärer som inte berör mig, vill jag inte heller lära känna. Så enkelt är det!

Ja, det här är bara några av mina tankar kring ämnet karaktärer men jag tror att du vid det här laget har förstått att spännande och/eller intressanta karaktärer är något av det jag värdesätter mest av allt med en bok.

Sedan gör det ju ingenting om intrigen är spännande, om miljön är levande eller om språket är som ljuv musik.

Om allt detta finns i en och samma bok är jag i himmelriket och där är jag nog nu i och med A Tap on the window av Linwood Barclay. Läs den. Du lär inte ångra dig.

Läs mer om Buthler och Öhrlund här.

Allt du vill veta och lite till om Ruth Galloway finns att läsa här.

Assar Andersson har tyvärr ingen egen hemsida men om ni vill läsa vad han tycker om Jens Lapidus och förlagsbranschen kan ni göra det här.

Peter James ligger inte på latsidan och på hans hemsida finns en mängd information både om såväl böckerna som omgivningarna där händelserna utspelar sig. Dessutom finns här en interaktiv sida där du kan gå sida vid sida med Roy Grace i Brighton och annat smått och gott.

Amanda Kyle Williams huserar här.

Om du vill veta mer om Linwood Barclays senaste bok A tap on the window kan du klicka dig vidare till hans hemsida.