Bokens titel Fall down dead härrör sig till ett gäng vandrare som ger sig ut för att bestiga berget Kinder Scout i Peak District. Under vandringens gång, som utgör en rätt stor del av boken, drar en tät dimma in. Den blir en utmärkt sköld för en av deltagarna som knuffar en kvinna mot sin död nedför Dead Woman´s drop.
Omständigheterna kring denna vandring, miljöförhållandena och deltagarna är så utmärkt beskrivna och/eller gestaltade att det var en ren fröjd att följa med på färden som snuddade vid perfektion. Detta gjorde mig på intet sätt förvånad för jag har vant mig vid att Stephen Booths böcker håller hög klass, vad som är förvånande är att han har lyckats upprätthålla dessa styrkor ända sedan den första boken i serien, Svarta hunden, som kom ut 2001 (2000 i Storbritannien). Jag föll huvudstupa för Booth och inte minst för Ben Cooper och Diane Fry redan då och så här 18 år senare njuter jag fortfarande av deras sällskap.
Vad som jag däremot aldrig blir riktigt klok på är det inbördes förhållandet mellan Cooper och Fry som i sanning är en svår nöt att knäcka.
Cooper är en helyllekille som känner så gott som alla i Edendale och han är en respekterad polis. Han har ett nära förhållande med sin bror Matt och hans familj. Därmed har han ett stort kontaktnät som numera har utökats med flickvännen Chloe.
Fry har vid åtskilliga tillfällen uttryckt sin avsky för Copper (eller?) och Edendale men ändå dras hon dit varje gång. Hon har inte många om ens några vänner och detta fyller mig med en oförklarlig sorg samtidigt som den bättre halvan av mig tycker att hon får skylla sig själv. Hon bjuder inte in till samtal och släpper inte in någon i sin sfär. Inte ens hennes egen syster och systerson. I den här boken står hon dock inför en internutredning och den enda som kan hjälpa henne ur knipan är Cooper. Detta faktum får henne att lida alla helvetes kval eftersom hon verkligen inte vill visa sig svag och tvingas be om hjälp. Allra minst av Cooper!
Det här är bara ett exempel av många där Coopers och Frys olikheter drar dem åt skilda håll, men så händer det något och så sammanstrålar de igen. Och förhållandet dem emellan fortsätter att kittla läsarnas nyfikenhet i bästa Peter James anda beträffande Roy Grace och hans försvunna fru Sandy.
Vad som däremot inte kittlar vare sig min nyfikenhet och/eller intresse är ovan nämnda Chloe. Inget av det hon och Cooper säger och/eller gör känns genuint och jag får känslan av att hon endast är ett mellanspel som skulle kunna ta slut här och nu. Jag skulle minsann inte sakna henne, inte minst med tanke på att det redan finns tjejer i Coopers liv som utan tvekan skulle kunna steppa upp och ”claima” sin ”rätt” till honom.
Till sist ett litet smakprov på brittisk humor som jag verklige uppskattar:
(…) he (Ben Cooper) found blue-and-white coils tied in unsightly knots round lamp posts, fluttering in strands from a fence and lying in sodden heaps on the pavement. Someone had managed to get every horizontal lengths of it upside down too – quite an achievement considering how often it had been twisted. The message POLICE LINE – DO NOT CROSS was illegible to anyone not standing on their head” (s. 3).
Kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna i nästa bok av denna fantastiska författare!
Speak Your Mind