Recension: Saharasyndromet av Christian Unge

Om boken (från Bokus): Fem hjälparbetare för Läkare utan gränser blir kidnappade av en terroristgrupp vid ebolacentret i Sierra Leone. I vansinnesflykt genom öknen pressar kidnapparna sina jeepar och attackeras av militären, och terroristledaren blir dödligt skadad.

Kirurgen Martin Roeykens insjuknar längs vägen med hög feber. Hans unga kollega, Mette Gobanski, får ett ultimatum: Rädda terroristen eller dö. Samtidigt försöker hon hålla sin vän Martin vid liv. När de till slut hamnar i en skola i Algeriet förstår Mette att mardrömmen bara börjat – man använder barn som levande sköldar.

Hemma i Stockholm inser Martins dotter Bella att tidskriften hon jobbar för har koppling till den skadade terroristledaren. Hon gör allt hon kan för att övertyga Säpo om att få flyga ner till Algeriet. Målet är att förhandla med terroristerna innan den franska och algeriska militären sätter in sin attack.

Mina tankar:
Inledningen i Saharasydomet utlovar mycket, men jag känner mig en aning snuvad på konfekten då Martins dotter Bella får på tok för mycket uppmärksamhet här. Utmålas man som en huvudkaraktär ska man också vara det, precis på samma sätt som en bikaraktär ska hålla sig lite i bakgrunden. Det säger sig självt men här verkar Unge ha fått allt om bakfoten och det stör mig enormt mycket.

En del av den här intrigen påminner mig om tv-serien Strike back och när det gäller den jämförelsen så är tv-serien utan tvekan vinnaren i alla kategorier: den är rapp, spännande, intressant och faktiskt en aning humoristisk. Den här boken är riktigt blek vid en sådan här jämförelse, och som jag skulle ha önskat att Christian hade raderat all utfyllnad och tryggat upp spänningen minst 3 snäpp.

Här tänker jag exempelvis på vad som utspelar sig efter läkarna togs som gisslan och vad som händer när Martin blir sjuk. Det pågår precis hur länge som helst och som jag ser på det skulle åtminstone den första delen ha kunnat kapas med minst hälften för att tighta till den hela en hel del. Nu är den delen bara ett enda stort sömnpiller och en tirad av upprepningar i det oändliga.

Naturligtvis förstår jag att författare måste ta sig vissa friheter för att vissa detaljer och annat ska passa in i intrigen, och för det mesta köper jag det, men här går det till en sådan överdrift att jag inte köper något av det. Till Christan Unges försvar måste jag dock tillägga att han i sitt tack skriver att Martins symtom antagligen skulle ha utvecklats snabbare, men på samma gång förstår jag inte varför han inte kapade bort allt oviktigt vetande för att i stället koncentrera sig på en intrig som skulle ha kunnat innehålla både en hel del spänning, oerhört intressanta karaktärer och en annorlunda skådeplats för att skapa en riktig bladvändare.

Till syvende och sist är det bara en sak jag faktiskt gillar med den här boken och det är slutet. Jag hade verkligen inte räknat med den upplösningen!

Andra röster om Saharasyndromet finns här.

Saharasyndromet av Christian Unge är ett recensionsexemplar från Lind & Co Förlag.

Speak Your Mind

*