Recension: Släke av Håkan Östlundh

Författare: Håkan Östlundh
Titel: Släke
Utgivningsår: 2004
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 337
Källa: Bibliotek
Intresse: Kriminalroman, deckare, serie
Betyg [Rating:4/5]

Det börjar med att ett lamm hittas brutalt slaktat i en sjöbod. Kort därefter upptäcker en förbipasserande en övergiven bil varifrån det kommer en obehaglig doft från takboxen. Däri ligger en man som uppvisar liknande skador som lammet.

Det står snabbt klart att mördaren inte tänker låta sig nöja med två offer och nu gäller det för polisen att handla snabbt innan mördaren slår till igen.

Kriminalpolis Fredrik Broman känns genuin då han saknar divalater och alkoholproblem. Han lever tillsammans med sin fru Ninni och deras barn Joakim och Simon i ett hus beläget i slutet av en enslig väg på paradisön Gotland. En ö som efter de brutala morden döps om till ”skräckens ö” och det är inte konstigt att Ninni känner sig rädd när hon lämnas ensam med barnen då Fredrik beger sig till jobbet på dygnets alla tänkbara timmar. Än värre blir det när morden börjar krypa allt närmare den egna husknuten…

I bästa Läckberg stil talar mördaren i enskilda kapitel med kursiverad stil. Som tur var är dessa varken särskilt frekventa eller långa så de stör inte läsupplevelsen nämnvärt. För en läsupplevelse är det. Östlundh skriver med ett driv och ett flyt som gör det näst intill omöjligt att lägga boken ifrån sig. Att handlingen utspelar sig på Gotland är ytterligare ett plus. Jag har visserligen aldrig satt min fot på denna ö, men att fler och fler författare väljer att förlägga sina deckare där torde betyda att det finns miljöer som gjorda för att befläckas med blod och ond bråd död. Detta väcker naturligtvis min nyfikenhet och någon gång i framtiden måste jag följa i ”mördarens spår” på denna ö som alla talar om.

Fram tills dess att det blir av får jag nöja mig att läsa bok nummer två i serien om Fredrik Broman: Dykaren.Den måste dock vänta lite då jag har drygt 30 böcker som står före i kön, men jag kommer definitivt att läsa mer av Östlundh. I ärlighetens namn kan jag inte begripa hur jag har kunnat ”undvika” honom så här länge…?