I mitt förra inlägg Stephen Boot nytt skrev jag att hans tionde bok om Diane Fry och Ben Cooper skulle släppas i UK i april så nu är det redan ”historia”. Vad som däremot är nytt är att första kapitlet finns online på Booth hemsida som en liten ”teaser”.
Nu var det egentligen inte boken Lost River som det här inlägget skulle handla om. Tanken var i stället att jag skulle diskutera lite kring alla resor som läsare gör för att följa i sina litterära hjältars spår. Jag har nämnt det förut i samband med Midsomer Murders, Harry Potter och Kommissarie Montalbano. Nu har turen kommit till Stephen Booth och hans Derbyshire och i och med Lost River även Birmingham. Den här gången har jag inte hittat några guidade resor men Booth skriver i sitt senaste nyhetsbrev (#25) att han är mäkta imponerad över sina läsare som lägger ner stor möda på att besöka platserna som används i böckerna. Som exempel nämner han en offentlig telefon (se bilden) i Wardlow som inte mindre än tre besökare snokade reda på och som sedan tog kontakt med Booth för att redovisa sitt ”fynd”.
Han, liksom många andra författare, ändrar namn på vissa platser och lägger till eller drar ifrån fakta från andra ”all with the aim of protecting the innocent, of course.” Då han är en hyvens kille (eller verkar vara det i alla fall) så har han gjort sig besväret att skapa två olika kartor med hjälp av Google Maps: en över Birmingham och en över hans älskade Derbyshire. Båda innehåller namn, bilder och fakta om platserna som nämns i Lost River. Man kan väl inte annat än beundra honom för att han gör sig sådant besvär för att underlätta för sina läsare att kunna följa i Ben Cooper och Diane Frys fotspår?
Personligen är jag oerhört nyfiken på Peak District som ständigt dyker upp i hans romaner. Ej heller skulle jag tycka det var tråkigt att ta sig en tur till Midsomer eller till Sicilien (det sistnämnda är en ö jag verkligen rekommenderar oavsett om man gillar Montalbano eller ej). Nu på senare tid har jag även – tack vare Tamara McKinley fått upp ögonen för Australien, men jag har hela tiden sagt att jag vägrar åka dit på grund av de gigantiska spindlarna som finns där, och det är en åsikt som definitivt inte har förändrats i och med hennes böcker. Hugaligen säger jag bara! (Mer om det i recensionen av Matildas sista vals som kommer längre fram i påsk).
Vad säger ni? Kan ni förstå att människor vallfärdar till platser som blir omnämnda i en bok bara för att få ett smak för platsen själv? Är det något som ni själva skulle kunna tänka er att göra?
Speak Your Mind