Recension: Löftet av Tinka Ullbro

Under kort tid har jag läst två böcker som kretsar kring samma tema, men där författarna har valt två helt skilda angreppssätt. Först ut var Löftet av Tinka Ullbro som dök upp i brevlådan som en trevlig överraskning.

Omslaget utlovar en Västkustdeckare, men en deckare i egentlig mening är det inte. Vad det däremot handlar om är en trovärdig skildring av hur livet ställs på ända när man släpper in fel människor i sitt liv, och vad det kostar i blod, svett och tårar att försöka komma på fötter igen.

Det står utom allt rimligt tvivel att Ullbro besitter kunskaper om misshandlade kvinnor, och i förlängningen även barn, som vi vanliga dödliga inte ens kommer i närheten av. Tack och lov säger jag, eftersom den här boken fick mig att må illa på sina ställen. Det kan tyckas en aning märkligt med tanke på att jag slukar deckare som andra människor äter knäckebröd till frukost. Men mord och ond, bråd död i en deckare kan inte jämföras med det våld och kvinnoförakt som Ullbro belyser i den här boken. Jag har på något konstigt vis enklare att fjärma mig från en trovärdig och välskriven deckare, än när jag läser en bok som mycket väl skulle ha kunnat vara sann.

Jag tycker att det är oerhört synd att Ullbro har valt att låta samtliga karaktärer berätta i jag-form. Jag tillhör den gamla skolan som utan tvekan föredrar när en historia berättas i tredje person. Jag-varianten kan också fungera, men då får det bara vara ett jag och inte sex som det är i Löftet. Jag går helt enkelt vilse, och då spelar det ingen roll att kapitlen är märkta med namnet på den som därnäst ska få göra sin röst hörd. Om jag hade fått bestämma så skulle Paola (som vi kommer att få återse i fler böcker) ha varit den enda jag-berättaren, och alla andra skulle snällt ha fått göra sina röster hörda på ett, i mina ögon, normalt sätt.

Vidare tycker jag att huvudkaraktären är bokens svagaste kort. Jag känner ett genuint medlidande med Annika, Adrian och Mathilda. Som förälder kan jag inte heller undvika att dela den smärta som Louise och Olle känner när deras barn och barnbarn far illa. Michael känner jag bara avsky för, men han berör mig och växer en ilska inom mig, som jag vet finns där, men som sällan kommer upp till ytan. Men Paola, vem är hon? Jag vet att hon är psykolog, och att hon har en lång erfarenhet av barn som far illa i bagaget. Hon lever lyckligt tillsammans med sin man som har full förståelse för att hon ibland tvingas vara hemifrån i långa perioder. Sen då? Ingen aning! Jag känner absolut ingenting för henne, och med tanke på att det är just hon som ska följa med till nästa bok så är jag högst osäker på om det kommer att bli ett återseende.

Andra som har bloggat om Löftet: boktok73

Bokfakta: 

Författare: Tinka Ullbro
Titel: Löftet
Utgivningsår: 2012
Förlag: Orda
Format: Inbunden
Antal sidor: 245
Källa: Författaren
Intresse: relationer, psykologi
Serie: Paola König (del 1)
Betyg [Rating:2/5]