Recension: Alex av Pierre Lemaitre

Baksidestext: Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Hennes kidnappare lämnar henne naken i en bur upphängd flera meter över marken i en övergiven fabriksbyggnad. Dagarna går och tiden börjar rinna ut. Blir det hungern, törsten eller råttorna som gör slut på Alex först? Förutom ett osäkert ögonvittne har kommissarie Camille Verhoeven inte ett enda spår att gå på. Ingen identitet på offret, ingen saknad och ingen misstänkt. Men i takt med att han långsamt lyckas nysta upp den unga kvinnans exceptionella historia, blir det allt tydligare för Camille att det inte är något vanligt offer han letar efter. Att rädda Alex liv är snart det minsta av kommissariens bekymmer …

Mina tankar:

Alex  ingår i trilogin om Camille Verhoeven och om man tittar på omslagen är det något osäkert i vilken ordning de bör läsas i. Enligt Wikipedia är det Irène, Alex och Camille som gäller. Själv har jag bara läst Alex och Camille, och det räcker gott och väl för Pierre Lemaitre är en mästare på upprepningar. Faktum är att det finns så gott om dem att jag tämligen omgående blev illamående.

Camilles fru, Irène, dyker upp ungefär tusen gånger. Detsamma gäller Camilles längd som uttrycks om och om och om igen, även om nyanserna är annorlunda: ”Han är kort, skallig och spinkig […] (s. 22), ”Från sin höjd på en och fyrtiofem […] (s. 22-23) och så vidare. 

Av karaktärerna är det enbart Alex som berör mig. Det hon tvingades utstå när hon var ung är fruktansvärt. Hur kan man göra så mot en annan människa? Tyvärr förstör Lemaitre denna beröringspunkt genom att låta Alex gå från att vara ful och mager till bländande vacker på bara ett par månader. Skulle inte tro det!

Dessutom verkar det som att Lemaitre har försökt att hämta en viss inspiration från Jean Christophe Grangé, och den misstanken blir inte mindre direkt om man betänker att den här korta introduktionen är hämtad från Alex.se. Lemaitre är dock inte i närheten av att kunna producera en så spännande, stundtals brutal, och intressant historia som Grangé. 

Jag är dock föga förvånad över att den här boken har fått rejält högt betyg på Goodreads  och att Lotta Olsson på DN tycker att den är en av de 30 bästa deckarna under 2017.

Till sist: är du rädd för råttor skulle jag nog säga att du bör hoppa över den här boken för här finns det gott om dem. Jag, som tycker att spindlar är långt mycket läskigare än råttor, fascinerades dock av Lemaitres målande (och kanske sanna!?) beskrivning av deras beteende när de har en ”mumsbit” inom räckhåll. Detta var den enda höjdpunkten med hela denna ”läsupplevelse”.

Alex är utgiven på Sekwa Förlag i översättning av Cecilia Franklin.

Pierres egna ord om Alex (på franska):

Speak Your Mind

*