Inger Frimansson har en mängd böcker bakom sig men Det kalla landet är den första som jag har läst av henne. Så här i efterhand har jag insett att jag borde ha gjort en något mer ingående research om boken innan jag lånade den ty då hade en del av mina frågetecken aldrig uppstått och min kritik skulle ha haft ett något annorlunda innehåll.
Huvudstoryn kretsar kring Maria som anmäler sin syster Ingrid försvunnen men polisen tar inte hennes oro på allvar. Efter några dagar hittas hon i den galna kvinnan Roses källare. Ingrid är svårt medtagen och har ett komplicerat armbrott som kräver operation. När hon ligger på sjukhuset får hon veta att Titus har fått ge upp kampen mot den cancer som han så envist hade kämpat mot under tiden som hon hölls fången.
Maria blir så förblindad av hat att hon inte kan släppa tanken på hämnd. Av en slump ser hon ett tv-program om den kända Voodoodrottningen Marie Laveau som levde och verkade i New Orleans under 1800-talet. Då sägen gör gällande att man kan få sina önskningar uppfyllda vid hennes grav beger sig Maria dit i sällskap med Ingrid med målet att hämnas på Rose …
Det kalla landet börjar trevande och ett tag funderade jag på om jag skulle lägga bort den för att i stället leta efter en bok som skulle fängsla mig mer. Jag bestämde mig dock för att ge den några kapitel till och innan jag visste ordet av hade jag totalt fastnat i en sammelsurium av karaktärer som väckte känslor inom mig som jag knappt visste att jag hade. Om jag hade läst Kråkflickan där många av karaktärerna presenteras för första gången innan den här så hade jag med all säkerhet sluppit försöka hålla reda på alla namn, hur de är släkt med varandra och andra familjekonstellationer som gjorde att det nästan svindlade för mig. Inte blir det bättre av att någon blir kallad vid sitt riktiga namn på ena sidan för att sedan på nästa få slänga sig med ett smeknamn som gjorde att jag fullständigt tappade bort mig. I det här fallet var det Jennifer vs Jennie vars namn i och för sig påminner om varandra men då man har lärt känna en karatär som ”Jennifer” för att sedan i slutet av boken stöta på en ”Jennie” så är det fullt tillräckligt för att få en människa med dåligt namnminne (som jag) att bli mer förvirrad än vanligt.
Trots detta är det just i karaktärerna som styrkan i Det kalla landet ligger. Här finns så otroligt många människor vars karaktärsdrag höll på att driva mig till vansinne men jag kunde bara inte släppa boken i hopp om att åtminstone någon av dem skulle ta sitt förnuft till fånga.
Först och främst har vi Maya (Roses son Tomas fru) som är en thailändska som ständigt söker bekräftelse av sin omgivning och då inte minst av Tomas som tyvärr faller för detta varje gång. Dessutom pratar hon om sig själv i tredje person och det kommer aldrig någonsin att gå hem hos mig. Julia, Jennifers syster, träder helt på eget bevåg in i sin fars (Titus) roll på hans bokförlag. Där kör hon med allt och alla och personalen bara sväljer förtreten och går i hennes ledband. Inte en enda törst stå emot den litteraturvetenskapliga studenten då de på fullt allvar (?) verkar tro att allt som numera sker på förlaget är enligt Titus önskemål.
Det finns mycket mer att säga om karaktärerna men jag nöjer mig med det här … för stunden i alla fall.
Det kalla landet är en thriller vars största drivkraft är hämnd, vrede och skuld vilket är känslor som vi nog alla har gått och burit på vid något tillfälle i våra liv. Men att låta Maria söka lösningen i Voodookulturen känns som ett något desperat drag av författaren som gör att intrigens trovärdighet radikalt sjunker. Det finns oräkneliga författare som har använt Voodoo som ett vapen för hämnd men inte har lyckats särskilt bra, och det gör inte Inger Frimansson heller.
Med tanke på hur den slutade så ger det mig en hint om att vi kommer att få återse några av karaktärerna i framtiden!?
Bokfakta:
Författare: Inger Frimansson
Titel: Det kalla landet
Utgivningsår: 2011
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 357
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller
Betyg [Rating:2.5/5]
Speak Your Mind