De långa kaptitlens förbannelse
Jag är en stor förespråkare av korta kapitel för då känns det som att intrigen får en extra dimension då det hela tiden händer saker. Dessutom får min ”bara ett kapitel till mani” sitt lystmäte tillgodosett och innan jag vet ordet av har jag läst ut boken. Det är läsglädje på högsta nivå det!
En som är mästare på det här är Peter James. Hans kapitel är alltid korta, oftast inte mer än tio sidor, och mot slutet kortar han ner dem ännu mer vilket gör att det redan höga tempot höjs ytterligare ett snäpp för att sedan kulminera på de allra sista sidorna. Behöver jag säga att hans böcker är unputdownable och att klockan kan bli både tre och fyra på natten innan jag äntligen förmår mig att lägga ner boken för att sluta ögonen en liten stund innan det är dags att börja den ”nya” dagen?
Nu håller jag på att läsa dinasauriens [fjädrar] av Sissel-Jo Gazan och den är bra på många sätt MEN kapitlen är på tok för långa. De snittar ungefär 30 sidor vilket innebär att jag i stället får rikta in mig på ”bara en sida till” modet tills jag kommer till kapitlets slut och det är inte lika njutningsfullt.
Det här kan låta något motsägelsefullt då jag i slutändan har läst ungefär lika många sidor men det är vägen fram dit som är skillnaden.
Slutsats: om kapitlen är korta kan jag välja att sluta läsa när jag vill, men om kapitlet är långt känner jag mig mer eller mindre tvingad att läsa det färdigt.
Vad föredrar ni: korta eller långa kapitel och vad är det som gör att ni är för det ena eller det andra?
Related posts:
- CWA Dagger in the Library 2011 – Långa listan
- Ljudbokens förbannelse
- Långa listan till Theakston Old Peculier Crime Novel of the Year
- Recension: De ensamma av Håkan Nesser
Comments