Recension: Love you dead av Peter James

SPOILER ALERT! 

 

Love you dead är den 12:e boken av om kriminalkommissarie .

En hänsynslös mördare går lös och hennes mål är att locka till sig rika män, gifta sig med dem för att sedan mörda dem på ett sätt som inte kan bindas till henne. Allt detta för att hon ska bli snygg och rik. Jodie Bentley är smart men det är Roy Grace och hans team också.

Här ställs Roy Grace, en metodisk, extrem vanemänniska som trots fru och barn sätter jobbet först; han älskar nämligen att utreda mord, mot den karaktär som fångade mig mest, Jodie Bentley, som är smart, hänsynslös, elak, metodisk.

Jodie Bentleys barndom beskrivs rätt omfattande i dialoger eller monologer och ibland är dessa så tragiska att jag faktiskt kan förstå vissa av hennes ageranden (morden undantagna så klart). Det måste ha varit fruktansvärt för henne att växa upp under dessa förhållanden.

För att nå ovannämnda mål googlar hon fram sina offer som måste vara rika och singlar och oh boy vilka planer hon smider för dem. Därtill har hon en samling djur i ett dolt rum som får min hud att knottra sig på mig. Det kan hända att jag väger in alltför mycket i min tolkning av deras plats i intrigen, men som jag ser det matchar de varandra perfekt. Ormar kramar sina offer tills de kvävs och Jodie kramar ur alla pengar från sina offer. Skorpioner hugger till när man minst anar det och det gör minsann Jodie också. Hennes poison dart frog vet minsann hur man lockar till sig sina offer, och det gör Jodie också. Och så har vi spindeln som, nej jag vill inte ens tänka på den! 

Vad dessa djur kan ställa till med förmodar jag att Peter James har gjort rejäl research på för han har då övertygat mig om att det han skriver är sant.

Samtidigt som jag på ett plan hyser en viss respekt för Jodie blir jag så beklämd över att hon ständigt och jämt måste förnedra sig för att nå sina mål. Och så gör hon ett så fatalt misstag att all min fascination flög ut genom fönstret!

Vad som har varit en bihistoria under en lång tid är Grace försvunna fru Sandy. Denna kommer till sitt slut här, eller inte helt, för den är även början på ett nytt oväntat kapitel i Grace och hans familjs liv som jag med spänning ser fram emot att följa.

När Grace beskriver sitt hus bröt jag nästan ihop av skratt. Han beskriver det som ”(…) an ugly duckling, with tiny windows, each a different shape and size, locking as if it had been designed by an infant playing with bricks” (s. 220). Detta påminner mig nämligen mycket om ”Dancing building” i Prag som på riktigt är det fulaste huset jag någonsin sett, eller vad säger du?

Man hör ofta att riktiga poliser inte kan vare sig läsa en deckare eller se en /film på teve för att de blir så irriterade på hur deras yrke framställs. I den här boken nämns CSI som en viss karaktär har lärt sig en del trick ifrån. Dessa är tämligen självklara men jag gillar ändå att tv-serier som jag gillar/har gillat nämns i alla möjliga sammanhang. Jag kan i och för sig förstå att riktiga poliser reagerar på att man kan få fram DNA på bara ett par timmar, men hur skulle en presentation på vita duken eller teveskärmen se ut om produktionen skulle återspegla verkligheten? Jag menar, hur skulle man få till någon som helst spänning om man skulle vara tvungen att vänta flera veckor på ex. DNA-prover?

Speak Your Mind

*