Jag är en renodlad teoretiker. Det finns ingenting jag inte kan läsa mig till (här måste man dock bortse från allt som har med matematik att göra), och det skulle aldrig falla mig in att börja pilla på en ny teknisk pryl utan att först ha läst tillhörande manual från pärm till pärm.
I torsdags fick jag min Sony Xperia Tipo som jag köpte begagnad av min dotter. Enligt henne skulle det följa med en manual som skulle förklara allt jag behövde veta för att komma igång.
Bra tänkte jag och slet upp paketet.
Där fanns mycket riktigt en folder men en manual var det knappast. Jag fick visserligen vägledning i hur jag skulle sätta i sim- och minneskortet samt hur man startar telefonen. Men mycket mer var det inte. Som tur är har jag en dotter som är betydligt mer teknisk än vad jag är, och hon har visat mig de mest grundläggande sakerna som jag bör känna till för att kunna använda min telefon på en daglig basis. Nu kan jag ringa, svara, skicka meddelanden, ladda hem appar och surfa in på Facebook. Efter jag har läst manualen som jag laddade hem från nätet kommer jag dock att kunna göra så mycket mer. Snart kommer jag att ha en enorm glädje av min nya telefon, det känner jag på mig.
Manualens förbannelse
Jag har alltid vetat och accepterat att jag behöver en manual, eller annan likvärdig vägledning, för att utföra vissa uppgifter. Det går inte bara att ge mig vilken uppgift som helst i tron om att jag ska kunna lösa den hur lätt som helst.
Nej, nej och åter nej!
Jag har dock aldrig insett att det här ”handikappet” har en hämmande verkan på mig och min egen kreativitet. Det var något som slog mig hårt i huvudet på hem från jobbet i går morse, och det var först då som jag insåg varför jag aldrig har kommit mig för att skriva den där boken jag har tänkt på så länge. Det finns, och kommer aldrig att finnas, en manual till hur jag ska skriva min egen bok.
Hur sjutton gör jag nu?
Speak Your Mind