Recension: Dödsmässa av Reginald Hill

Författare:
Originaltitel: Midnight Fugue
Utgivningsår: 2010
Förlag: Minotaur
Översättare: Ulf Gyllenhak
Antal sidor: 391
Källa: Bibliotek
Intresse: , serie
Genomsnittligt betyg Rating: ★★★½☆

Gina Wolfe kommer till Mid-Yorkshire i sökandet efter sin försvunne make som antas vara död. Hon vänder sig till Andy Dalziel för att få hjälp. Ingen kan ana att något som sattes i rullning för länge sedan därmed kommer att få sin våldsamma upplösning under denna soliga höstdag.

En journalist anar att det scoop han i flera år drömt om har landat i hans knä. En kvinnlig assistent till en parlamentsledamot misstänker att hennes chef döljer skelett i garderoben. En hänsynslös affärsman gör allt för att se till att hemligheter i det förgångna fortsätter vara dolda.

Flera berättelser, två omaka kriminalkommissarier som försöker förstå hur allt hänger ihop och en klocka som obönhörligt tickar på. Dalziel och Pascoe får lära sig att ibland krävs det inte mer än en dag för att förändra livet – för alltid.

(Sammanfattning från bokus.com)

Jag har ända sedan starten haft en slags hatkärlek till Reginald Hills böcker. Jag har troget läst allt han har kommit ut med. Jag har aldrig blivit helt överförtjust, men ej heller aldrig riktigt besviken förrän jag läste Döden löser alla problem som är hans klart sämsta bok. Alla kategorier!

Men nu kan jag brista ut i ett glädjetjut för med Dödsmässa har han äntligen bevisat för mig varför han är en av Storbritanniens mest framstående deckarförfattare.

Intrigen är så skickligt berättad och karaktärerna är så extremt bra tecknade att det gör det hart när omöjligt att skilja sanning från lögn, goda från onda, misstänkta från oskyldiga osv. Detta är hjärngympa nog, men det som får en att verkligen gnugga geniknölarna är Gina Wolfes försvunne make. Det är lite komiskt att han har varit så nära, men ändå så långt borta genom hela berättelsen och när sanningen uppdagas blev i alla fall jag helt tagen på sängen.

Men största behållningen står faktiskt de två huvudpersonerna för: Andy Dalziel och Peter Pascoe. I en tidigare bok råkade  Dalziel ut för en olycka och nu är han sakta men säkert, till mångas förfäran, på väg tillbaka till sitt forna jag. Under hans konvalescens har Pascoe fått ta ett allt större ansvar, vilket han inte är sen att utnyttja även under arbetet med det här fallet. Detta uppskattas givetvis  inte av Dalziel som minsann ”ska sätta honom på plats och visa vem det är som bestämmer”. I nästa andetag kan han tänka att han måste komma ihåg att förespråka honom för en befordran. Dessa partier är skrivna med sådan humor som är totalt omöjlig att återge  en . Det måste upplevas.

Det finns egentligen bara ett litet minus och det är de två lösa trådarna som inte knyts ihop på slutet. Men jag förlåter honom. För den här gången.

Handling Rating: ★★★★☆
Språk Rating: ★★★★☆
Tempo Rating: ★★★☆☆
Karaktärer Rating: ★★★★☆
Omslag Rating: ★★☆☆☆

Comments

  1. Fru E says:

    Jag har också läst och delar din uppfattning om att den största behållningen är Dalziel & Pascoe, framförallt Dalziel. Det är en sorts hatkärlek man känner till denne burduse och sexistiske polis. Men han har ju ett stort hjärta, som ibland skiner igenom hans hårda yttre. Och humorn är underbar! Jag har inte läst alla men tycker också att Hill är lite ojämn. Döden löser… har varit den sämsta. Men du vilka lösa trådar tänker du på?

    • Annika says:

      Det kan jag ju inte avslöja här ju 🙂
      Jag skickar ett mail till dig vid tillfälle….

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge