Jag gillar inte tjat och upprepningar. Ej heller är jag förtjust i när saker och ting ältas i det oändliga. Men så började jag tänka tillbaka på en del recensioner jag har skrivit och då insåg jag att jag gör just allt detta. I alla fall när det gäller författarnas och/eller förlagens förkärlek för den kursiva stilen som jag avskyr mer än allting annat. Ett par ord eller kanske till och med en hel paragraf är helt okej, men när det börjar bli flera sidor orkar inte mina ögon vara med längre. De börjar svida och innan jag vet ordet av hoppar de som en hoppjerka hit och dit i texten, och till slut vet jag inte var jag är längre.
Därför brukar jag alltid konsekvent hoppa över dessa sidor, och egentligen borde jag låta det stanna vid det, men se nej det går inte, ty jag verkar ha ett inneboende tvång att ge författaren och/eller förlaget en känga i samband med recensionerna också just på grund av detta.
Fruktansvärt onödigt eftersom jag än aldrig har missat något livsavgörande genom att helt enkelt låtsas som att dessa partier inte finns. Och i ärlighetens namn är det inte den kursiva stilen det hänger på om boken är bra eller inte. Eller det borde i alla fall inte hänga på det.
Innerst inne vet jag allt det här, men det var i samband med att jag läste Onda flickor av Alex Marwood som tanken på att en gång för alla göra mig av med det här irritationsmomentet som jag ändå inte har en chans att påverka kom till mig. Och saker man inte kan påverka är som bekant ingenting annat än slöseri med energi som man kan lägga på vettiga saker i stället.
I ovan nämnda bok får vi möta Kirsty Lindsay, journalist, och Amber Gordon, städare, och det är deras barndom som kommer till oss genom kursiv stil. Min vana trogen hoppade jag över dessa sidor, och i början gick det riktigt bra. Jag bara bläddrade på och fortsatte läsa där texten blev läsbar igen. Men så började irritationen att växa till en näst intill obeskrivlig nivå eftersom de kursiva partierna aldrig ville ta slut.
När jag så hade läst ut boken tänkte jag genast sätta mig ner och skriva recensionen, men så kom jag på andra tankar. Eftersom jag var så irriterad skulle knappast recensionen bli till författarens fördel, vilket gjorde att jag lugnade ner mig och började läsa en annan bok i stället.
I dag, ett par dagar efter att Onda flickor är utläst, har jag fått lite perspektiv på saker och ting och jag har insett att det är jag som äger problemet. Och därför är det endast jag som kan göra någonting för att förändra situationen.
Härmed kommer jag för sista gången att uttrycka min avsky för långa partier skrivna i kursiv stil, och därefter kommer jag aldrig att ta upp den problematiken igen. Någonsin.
Jag avskyr långa texter skrivna i kursiv stil!
Sådär, nu är det dags att gå vidare och oj så skönt det känns.
Finns det någonting som du retar dig på som du vill dela med dig av?
Jag tillhör en av dem som inte alls har ont av Kursiv stil, tycker nog snarare att det är lite spännande att läsa just den delen 🙂
Däremot kan jag i vissa böcker störa mig på när det är flera sidor av beskrivningar av till exempel hur däcket på en båt ser ut, då kan jag bli lite trött…..så var det i boken ”Fröken Smillas Känsla för Snö” alldeles för mycket beskrivningar av vissa saker, snön i Grönland t .ex beskrevs i flers sidor…. så man bara tänkte ”Kom till saken nu då!!” Annars är ju detaljer och beskrivningar det som gör att boken blir bra ibland också, men inte för detaljerat som sagt 😉
Carro recently posted..UTLÄST – ARVET av TOM SAVAGE
Jag tycker också att det är lite jobbigt med långa texter i kursiv stil, korta partier går bra, men när det blir längre avsnitt blir det lite jobbigt att läsa.
Nåt annat som jag stör mig på är när man hittar onödiga stavfel eller ett ord för mycket osv.
Ja, jag håller med om att det också är irriterande och då framför allt om samma fel genomgående dyker upp i en och samma bok.
Intressant att detta ska irritera så! Om jag tänker efter stör det nog mig också litegrann. I mitt huvud låter alltid den kursiva stilen tystare eller ”burkigare” som att just denna ”röst” kom långt bortifrån. Antagligen för att dessa partier oftast brukar handla om något som utspelar sig innan själv handlingen.
Det mörka tornet recently posted..I detta nu!
Jag har inte tänkt på hur den kursiva stilen ”låter”,men nu när du säger det så känner jag att du är inne på rätt spår. Ofta beskriver ju dessa partier något som har hänt i det förflutna och då är det ju egentligen självklart att den rösten har en viss distans till bokens nutida händelser.
Jag håller med, gillar verkligen inte långa kursiverade delar i en bok! Fast jag brukar läsa dem ändå och just i fallet med Onda flickor är det ju rätt viktiga del av handlingen som finns i det kursiverade. Men hade författaren använt rubriker som t.ex. angett vilket år ett visst kapitel utspelat sig, hade det inte behövts några andra markeringar för att vi skulle hänga med i vad som hände. Även utan rubriker hade det nog gått rätt bra ändå…
Marie/Skuggornas bibliotek recently posted..Stockholms internationella seriefestival
Det är så skönt att komma till den insikten, egentligen vad det än gäller 🙂 Jag hoppas du får lugnare och trevligare läsning nu när du bestämt dig för att aldrig ta upp den här igen.
Min käpphäst är dålig korrekturläsning och det är nog tyvärr så att jag aldrig kan sluta ta upp det 🙂
Monika recently posted..En smakebit på søndag: Skendöd
Dålig korrekturläsning kommer jag heller aldrig att sluta störa mig på, men så är det ju en del av mitt jobb 🙂
Egentligen är det bortkastad tid och energi att reta sig även på sånt men en dålig och/eller bristfällig korrektur förstör helheten mer än vad ett kursivt textavsnitt gör.
Tror inte du är den enda som stör dig på det kursiverade. Jag håller med om vartenda ord du skriver. Sen finns det författare som dessutom blandar in olika typsnitt och det stör mig lika mycket det. Jag menar, jag är fullt kapabel att ta reda på vem som säger vad eller vem ett kapitel handlar om, utan att bli alldeles yr av alla dessa grafiska utsvävningar.
Samma här!