Recension: Lockfågeln av Henrik Brun

lockfagelnDet första som möter mig i Lockfågeln av Henrik Brun är kapitlet ”Någonstans på Balkan” skrivet i kursiv stil. Jaha, tänkte jag, har jag återigen fått tag på en bok där irritationsmomenten kommer att ta udden av nöjet? Och tyvärr var det precis vad som hände.

Om man bortser från den kursiva inledningen så lovade Lockfågeln gott. Det känns spännande och nytänkande att en dansk författare/journalist har förlagt hela handlingen i Balkanområdet. Vidare känns det fullständigt naturligt att huvudkaraktären går i sin skapares fotspår. Kjetil Brandt har förvisso lagt journalistyrket på hyllan när han bestämmer sig för att åka och besöka sin gode vän Michael Jensen i Trebnje, i Slovenien. Han hinner dock inte ens dit innan han får veta att Jensen har blivit mördad, och att den lokala polisen vill ha Kjetils hjälp att lösa fallet.

Redan där börjar boken bli alltför förutsägbar, och när människosmuggling kommer in i bilden har Lockfågeln inga som helst överraskningar att bjuda på. Men det är inte förutsägbarheten som gör att jag nästan känner mig förbannad när jag läser den. Ej heller hänger det ihop med de kursiva avsnitten som dyker upp med jämna mellanrum, eftersom jag helt enkelt bara bläddrar förbi dem utan att ägna dem en enda tanke.

Nej, här handlar det om McFadyen-fenomenet!

Jag vet inte om du har läst min recension av Dödens ansikte av Cody McFadyen, men Henrik Brun delar tyvärr en mindre smickrande egenskap med honom: Båda författarna utgår ifrån att läsarna är dumma i huvudet, vilket ”tvingar” dem att berätta och förklara ALLT.

Följande exempel lyfte jag fram i samband med McFadyens recension:

”Jag kramar hennes hand. ”Det är säkert. Du kan få hela rummet.”

Hon skakar på huvudet. Nej tack, betyder det.

Jag sätter mig så att jag har ryggen åt sovrumsdörren, fortfarande utan att tappa ögonkontakten.Jag är här, jag ser dig, du har min fulla uppmärksamhet, vill jag säga med det.

”My Little Pony!” ropade hon.
”My Little Pony”, var en leksak för barn, ett slags mellanting mellan älva och ponny, vilket resulterade i osannolika ljusblåa ponnyer med rosa manar. Sarah hade en dockversion som hon sov med.”

Efter den upplevelsen har jag inte ens tagit reda på om han har kommit ut med något nytt alster, för i ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre.

Nedan följer bara två av tusentals exempel på Henrik Bruns misstro för läsarens intelligens:

”Kjetil märkte att han gapade, och inte bara för att han var häpen. Han fick också en chock av det totalt oväntade beskedet.” (s.40)

”Kjetil satt på passagerarplatsen till höger om Ines.” (s.134)

Som tur var är det sällan man stöter på författare som helt har missat att läsarna faktiskt kan tänka själva, men det är lika tragiskt varje gång det faktiskt händer. Om Henrik Brun kommer att få någon fler chans återstår att se, men i dagsläget känns det allt annat än troligt.

Henrik Brun på Krimimässan 2011, del 1

Henrik Brun på Krimimässan 2011, del 2

 

 

Bokfakta:

Författare: Henrik Brun
Titel: Lockfågeln
Originalets titel: Den danske lokkedue
Utgivningsår: 2013
Förlag: Massolit
Format: Inbunden
Översättare: Ann Margret Forsström
Antal sidor: 456
Källa: Förlaget
Intresse: Spänningsroman
Serie: Kjetil Brandt (del 1)
Betyg [Rating:2/5]

Comments

  1. Jaha, då vet jag vad jag har att vänta mig när jag tar mig an denna om en vecka eller så. Jag måste verkligen hålla med dig om det där med idiotförklaringarna, man behöver verkligen inte berätta allt. Nåväl, vi får väl se vad jag tycker 🙂
    Monika recently posted.."En hjärtformad ask" av Joe Hill

Trackbacks

  1. […] som bloggat om boken är Annikas litteratur- och kulturblogg, Booze’n'Books, böcker-serier-film, Bokhyllan och […]

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: