Millenniumtriologin skapar hysteri!

I senaste numret av Vi (Nr 1, 2010) skriver Lars Westman om den hysteri som Stieg Larssons böcker har skapat i Spanien. Enligt honom har serien sålt lika mycket där som här hemma i Sverige, det vill säga totalt fyra miljoner.

Jag tycker att det är så häftigt när en författare slår igenom med buller och bång. Vart man än vänder sig så skrivs det spaltmeter efter spaltmeter av artiklar och det går inte en dag utan att någon tar just den författarens namn i sin mun. Hysterin kring Stieg Larsson är inget undantag: vi pratar fortfarande om honom på jobbet och i och med att filmerna nu visas på bio alternativt har kommit ut på DVD så tar diskussionerna åter fart. Så även i Spanien! Enligt Westman så dräller spanska tidningar av artiklar om Larsson och hans i Spanien kallade Sverigeböcker. Det mest komiska i sammanhanget är att böckerna ”håller på att förändra spanjorernas bild av vårt land”, säger Westman. I artikeln bjuder han på ett utdrag ur en recension skriven av Mario Vargas Llosas:

Landet som vi vant oss vid att se som ett av de länder som kommit längst när det gäller demokratisk utveckling, rättvisa och jämlikhet visar sig … (i Larssons böcker) vara en filial till helvetet, där domarna försummar sina plikter, psykiaterna [Ja, det står faktiskt så i artikeln] torterar, poliser och agenter är brottslingar, politikerna ljuger, företagarna bedrar och institutionerna genomsyras av korruption…

Det är inte bara spanjorerna som har ändrat sin bild av Sverige. Det har även fransmännen gjort: ”Man lär sig enormt mycket om Sverige, som inte alls är lika perfekt som man trodde…” Orden kommer från Emily, 28 år. Det verkar som att många anser att det som Larsson skrev är lika med sanningen. Det är snudd på patetiskt och jag kan inte annat än att hålla med Westman när han skriver ”Jag sträcktläste hela den här fantastiska Larssontriologin men blandade ju aldrig ihop den med det Sverige jag lever i, lika lite som Cervantes samtida blandade ihop Don Quijote med Spanien.”
Man måste väl ändå hålla en viss distans till det man läser även om det naturligtvis finns ett visst mått av samhällskritik insprängt i intrigerna. Det finns det nästan alltid. Ofta är den väl dold men den finns där om man vet var man ska leta.

Även om det är tragiskt, ja jag hittar inget annat ord, att människor i andra länder utgår ifrån att Larsson har presenterat en sann bild av Sverige så finns det något som är än mer tragiskt. Att huvudpersonen själv aldrig fick uppleva vilken succé han skapade.