Recension: Gullenos av Peter Stein

Efter en kort ordväxling via mail landade boken Gullenos av i min brevlåda. I den hade han skrivit ett kort meddelande där han uppmuntrade mig att vara mördande ärlig, och med det sagt är det väl bara att skrida till handlingarna.

Först och främst: Gullenos är inte en titel som ”andas” !

Jari Styrman är ”jaget” i boken. Han är datakonsult vars karriär är i dalande. På ett uppdrag i USA upptäcker han något som han inte vill vara en del av vilket får honom att avbryta uppdraget och resa till för att vila upp sig. Där träffar han Linda, som i sin tur för honom till Polen och hennes bror Igor, och tvillingsystern Jennifer.

Peters tar med andra ord med oss till en massa spännande platser, men med tanke på att 99% av intrigen utspelar sig i ett hotell, på ett kontor, i en bil på motorvägen etc. skulle den lika gärna ha kunnat utspela sig utanför mitt vardagsrumsfönster.

Jag är förvisso inte ett fan av långrandiga miljöbeskrivningar, men lagom är alltid bäst och i det här fallet känner jag mig snuvad på möjligheten att med karaktärernas hjälp kunna förflytta mig tillbaka till mitt smultronställe som jag har besökt så många gånger, . ”Bortom hotellet speglade sig månskenet i Gardasjöns mörka yta och skapade en effektfullt vacker inramning åt målet” (sid. 72) är inte på långt när tillräckligt för att ge denna magiska plats rättvisa.

Lago di Garda

Apropå att lagom alltid är bäst.

Gullenos är en katastrof för människor med dåligt namnminne. Namnen bara haglar över en och rätt många av dem har endast ett för- eller efternamn, medan andra har fått äran att heta ”mannen” och ”ryssen”.

Trots denna gedigna arsenal av karaktärer är det endast en som får mig att verkligen känna något och det är Linda. Tyvärr kommer vi aldrig att bli vänner på riktigt ty hon saknar all trovärdighet: ena sekunden är hon en tjej som inte drar sig från att vara en farlig förbrytare, i nästa är hon den kärleksfulla flickvännen som skulle göra allt för att skydda sin Gullenos och så tillbaka igen. Om och om igen. Dessutom gör hon den ena obegripliga saken efter den andra och hon avslutar samtliga med en fullständigt bisarr ritual som verkar vara helt tagen ur luften.

Why?

I min värld är en bra bok synonymt med att det är karaktärerna som driver intrigen framåt och inte författaren. För att detta ska kunna ske måste det finnas någon form av (åtminstone emellanåt) för i annat fall leder det till att läsaren blir skriven på näsan och det kan t.ex. se ut så här:

Jag kunde väldigt exakt känna trycket som min kroppsvikt utövade på fötterna. Eftersom jag stod i en lutad position åt vänster hade jag större vikt på den foten. Kanske två tredjedelar i viktfördelning. I mitt höjda medvetandetillstånd kunde jag uppfatta exakt var trampdynan satt på foten” (s.253)

Intrigen och perspektivet växlar i ett närmare ursinnigt tempo, och min övergripande känsla är att Peter har lagt in en på tok för hög växel i stället för att försöka landa i sin egen berättelse och gå in i den på ett djupare plan. Dessutom är jag säker på att han då skulle ha fångat upp formuleringar som ”Vad är det där? Min hand pekade på […]” (sid. 175) och jag får i alla fall hoppas på att han skulle ha filat på sexscenerna för att bespara läsarna från skämskudden (Hoppla Pålle, really?).

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge