Recension: Bara ett barn av Malin Persson Giolito

Jag har allmänt svårt för situationer där djur eller barn far illa. När jag var liten, eller i alla fall yngre, mådde jag sjukt illa när hästarna gjorde kullerbyttor i westernfilmerna (att ryttarna blev skjutna och dog rörde mig dock aldrig i ryggen). Jag blir heller aldrig så arg som när jag ser ett avsnitt av tv-program i stil med Djurpoliserna i New York. Jag kan för mitt liv inte begripa varför man skaffar djur om man inte är kapabel att ta hand om dem, och jag kan inte ens föreställa mig det lidande som de vanskötta djuren får utstå.  Men vad som är än mer smärtsamt att tänka på är att det finns en oändlig mängd barn som växer upp under allt annat än trygga förhållanden, och i Bara ett barn av Malin Persson Giolito får vi möta ett av dem, den sjuårige Alex Andersson.

Han kommer från ett trasigt hem och han hamnar jämt i bråk på skolan. Hans lärare börjar misstänka att något inte står rätt till och en dag gör hon en polisanmälan. När socialen kopplas in får Sophia Weber, i egenskap av advokat, uppgiften att företräda honom. Bokens tidsperspektiv växlar mellan när Alex var riktigt liten och hur hans verklighet ter sig i realtid. Och det är i sanning hemska bilder som rullas upp för läsarens ögon, och jag vill verkligen beröras av det jag läser. Men det gör jag inte, i alla fall inte hela tiden.

De partier som verkligen handlar om Alex och hans situation berör mig på djupet, men så kommer Sophia Webers privatliv eller Alex kursiverade (!) mamma in i bilden och då faller allt. Weber ägnar på tok för mycket tid åt sitt, i mina ögon, ointressanta privatliv i stället för att leda mig igenom processen från det att anmälan kommer in tills fallet får en lösning/slut. Jag vill verkligen veta hur en advokat jobbar med ett sådant här fall. Jag vill, inte minst, få en insikt i vad de kan och inte kan göra i en sådan här situation. Vad får jag när jag läser Bara ett barn? Jo, jag får veta att Weber har ett trassligt förhållande till såväl sin pojkvän, bästis som sin morfar, och att hon själv säger att hon är duktig på att älta saker. No shit!

Och så har vi Alex mamma sedan, även om man knappast kan belasta henne för den kritik som nu komma skall. Jag begriper inte varför författare ska envisas med att ge en karaktär en kursiv röst. Vad är det för fel med fet stil eller t.ex. Arial i stället för Times New Roman? Eller varför inte ta efter Ann Rosman som arbetar med indrag när händelserna förflyttas till förfluten tid? Jag må vara skitaktig när det kommer till detta, men jag fixar helt enkelt inte att läsa längre texter med kursiv stil, då det blir för tok för jobbigt för ögonen. Resultatet är att jag inte har en aning om vad Alex mamma hade att säga, men det spelar ingen roll då jag, som vanligt, fick ihop alla trådarna på slutet i alla fall.

Jag brukar sällan ge upp en författare efter bara en bok, och jag tänker inte ge upp om Malin Persson Giolito riktig än. Jag har Dubbla slag här hemma och om jag tycker bättre om den boken kan det mycket väl tänkas att jag även fortsättningsvis kommer att läsa hennes alster. Om inte är det tack och hej!

Eller förresten, du Linda nämnde en bok som du trodde att jag skulle gilla men i och med datakraschen så försvann det mejlet. Om du läser det här får du gärna uppdatera mig igen om vilken bok det var!

Bokfakta:

Författare: Malin Persson Giolito
Titel: Bara ett barn
Utgivningsår: 2011
Förlag: Pocketförlaget
Format: Pocket
Antal sidor: 372
Betyg [Rating:2/5]