Recension: Vattnets form av Andrea Camilleri

vattnets-formLångt innan serien om började visas på tv läste jag Vattnets form av , och den följdes snabbt av de andra tre titlarna som dittills hade översatts till svenska. När så SVT påbörjade den goda vanan att åtminstone då och då förgylla tv-kvällarna med högklassig italiensk underhållning satt jag på första parkett och sög i mig av allt som hör Italien till: språket (och då inte minst kroppsspråket), maten, människorna, vinet, Sicilien (har jag sagt att det är en paradisö?), korruptionen, maffian, knarket och (familje)sammanhållningen. Nej, nu överdrev jag nog en smula, men samtliga ingredienser finns i alla fall närvarande i Vattnets form.

Förra året utbrast jag i ett spontant JIPPIII när Modernista förkunnade att de skulle ge ut den femte boken, La Gita a Tindari, i svensk översättning. Och som jag skrattade åt Utflykten till Tindari, eftersom jag då hade tv-seriens karaktärer framför mig när jag läste. Detta skulle normalt kunna vara en nackdel och ett säkert sätt att förstöra läsupplevelsen, men när det gäller Camilleris böcker är det faktiskt tvärtom. Den eller de som har castat rollbesättningen har gjort ett utmärkt jobb.

Fast vänta nu, det finns ett undantag!

lucaIngrid Sjöström, spelad av , hade de gärna fått byta ut mot t.ex. mig även om jag varken är blond, långbent eller kör rallybil som Schumacher. Tänk er själva att få promenera sida vid sida med , eller ta ett dopp med honom i havet, eller sitta vid hans sida under tysta middagar med ett glas rött. Jag börjar nästan dregla av bara tanken.

*Skaka på huvudet och återvänd till boken, tack!*

För ett tag sedan gjorde mig uppmärksam på att de skulle släppa en ny utgåva av Vattnets form, och med tanke på att det är minst tio år sedan jag läste den var jag inte sen att be om ett . Nu är även den utläst och jag måste erkänna att jag inte fick mig lika många skratt som när jag läste Utflykten till Tindari, men det går nästan inte att säga något ont om Camilleris böcker; när det gäller att förena humor med blodigt allvar befinner han sig i en liga för sig.

Vattnets form slåss prostituerade, kvinnliga rallyförare, gatsopare, poliser, journalister och ett och annat korrupt högdjur om uppmärksamheten. Det kan tyckas omöjligt att finna någon slags röd tråd dem emellan, men på något konstigt sätt lyckas Camilleri knyta ihop säcken på ett allt annat än okonstlat sätt.

Jag ska ärligt säga att jag är lite förälskad i Salvo Montalbano, och det är utan tvekan han och Catarella (som helt saknas i den här boken) som ger filmerna (och bok nummer fem) en extra krydda. Montalbano är helt enkelt inte lika rolig på egen hand. Visst, det finns humor även här men när han och Catarella befinner sig i samma rum, eller på varsin sida av en telefonsladd, är det bara att utfärda en rejäl skrattvarning och det är inte bara en gång som jag har varit tvungen att ta en paus i läsandet och/eller tv-tittandet för att låta magmusklerna vila.

Vattnets form är en lättsmält bok som ger en skön avkoppling för stunden. Det märks att Montalbano ännu var i sin linda när den här boken såg dagens ljus men ingen kan ta ifrån Camilleri att han är en skicklig författare som bara har blivit bättre med åren.

Bonus: Filmatiseringen av Vattnets form. Filmen är så klart på italienska men om du inte behärskar språket finns det andra saker du kan titta på: miljön och/eller Luca Zingaretti till exempel 😉

Bokfakta:

Författare: Andrea Camilleri
Titel: Vattnets form
Originalets titel: La forma dell´acqua
Utgivningsår: 2013
Förlag: Modernista
Översättare: Barbro Andersson
Antal sidor: 153
Källa: Förlaget
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Montalbano (del 1)
Betyg Rating: ★★☆☆☆

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge