Reflektioner kring Helgonet av Carin Gerhardsen

För en tid sedan fick jag Helgonet av Carin Gerhardsen som recensionsexemplar av Norstedts förlag.

Det här kommer inte att bli en recension i egentlig mening då jag behöver klämma och känna på en fysisk bok för att komma i rätt ”stämning”. En än mer försvårande omständighet är att jag tvingades lyssna på den på jobbet vilket innebär att det är svårt att få till ett ”läs”flyt när det nästan är omöjligt att kunna få en längre sammanhängande tid för sig själv utan att jobbet eller kollegorna tränger sig på och stör.

Hur som helst så har jag väntat oerhört länge på att del fyra i Hammarbyserien äntligen skulle ges ut och nu när den väl är här så motsvarade den inte alls mina förväntningar. Jag säger inte att den är dålig men den håller långt ifrån samma klass som Pepparkashuset (som jag läste innan bloggens födelse), Mamma, pappa, barn och Vyssan lull.

Jag får en känsla av att Gerhardsen hamnade i någon slags tidsnöd och därmed snabbt snickrade ihop en historia som inte känns riktigt intakt.

Dels har vi själva mordhistorien som inte berörde mig särskilt. Visst är det hemskt att en till synes helt vanlig man går och blir skjuten med ett nackskott vars  motiv verkar vara kopplat till Poker. Men när ledtrådarna sprutar från alla håll och det alltid är Hammarbypolisens nya kollega, Hedvig ”Geddan” Gerdin som hittar någon tråd på Flashback Forum som leder fram till ett avgörande bevis som omkullkastade allting som tidigare har framkommit så blir det hela tämligen långtråkigt till slut. Förvisso är Gerdin en intressant personlighet men jag köper definitivt inte allt hon företar sig och att samtliga poliser blir i det närmaste inkompetenta i hennes närhet ligger så långt ifrån vad som är troligt som det går att komma.

Dessutom kryllar boken av adverb och det är jag inte alls van vid när det gäller Gerhardsens böcker. Jag hoppas att det här är en tillfällig svacka som kommer att gå över till hennes nästa bok. För en sådan kommer det att bli, det måste det bli för att Petra Westman någon gång ska kunna kunna lägga våldtäkten bakom sig och låta båda våldtäktsmännen sona för sitt brott.

Som sagt; det är mycket möjligt att flera dimensioner av nyanser har gått förlorade i och med att a) det var en ljudbok och b) att jag lyssnade på den på jobbet där flera störningsmoment är omöjliga att undvika, MEN jag är VET att Gerhardsen kan mycket bättre än så här.

En klar fördel med ljudboken är dock att jag slapp den kursiverade partierna som jag är bombsäker fanns i den fysiska upplagan, eller har jag fel?