Att kommunicera är väl ingen konst, eller?

Nedanstående text är hämtad från Explosiva barn skriven av Ross W. Greene, och jag är övertygad om att den kan lära oss en hel del om hur man ska kommunicera. Eller kanske snarare hur man INTE ska göra.

(Jaget i texten är lika med Greene himself och texten är hämtad från sidorna 212-216).

DRAMA UR VERKLIGHETEN

Regler för

När Mitchell, en femtonårig niondeklassare som hade diagnoserna Tourettes syndrom och bipolärt syndrom, och hans föräldrar kom till sitt andra besök på mottagningen fick jag veta att de hade haft en jobbig vecka.
”Vi kan inte prata med honom – om något – utan att han blir galen”, sade hans mamma.
”DET DÄR ÄR INTE SANT, MAMMA”, dundrade Mitchell. ”Jag tänker inte sitta här och lyssna på när du överdriver.”
”Då kan du ju alltid ställa dig upp”, skämtade hans pappa.
Mitchell tystnade och funderade över pappans ord. ”Om det där var ett skämt så är du en sämre komiker än jag trodde”, sade han. ”Och om du menade allvar är du dummare än jag trodde.”
”Det var inte jag som fick gå om en klass”, slog pappan tillbaka.
”DET VAR INTE JAG SOM TVINGADE MIG ATT GÅ I DEN DÄR SKOLAN”, röt Mitchell.
”Du, Mitchell, jag är inte intresserad av att börja tävla om vem som pissar längst”, sade pappan.
”Och vad kallar du det du håller på med nu?”, flikade mamman in. ”Hur som helst tror jag inte att Mitchell är redo att prata om sitt misslyckade skolår än.”
”LÄGG INTE ORDEN I MIN MUN, MAMMA!”, skrek Mitchell. ”DU VET INTE VAD JAG ÄR REDO ATT PRATA OM!”
”Ursäkta att jag avbryter”, sade jag, ”men är det så här alla era samtal i familjen brukar låta?”
”Varför vill du veta det? Tycker du att vi är galna alla tre?”, frågade Mitchell.
”Tala för dig själv”, sade pappan.
”Dra åt helvete”, sade Mitchell.
”Det här går ju verkligen jättebra, eller hur?”, sade mamman.
”DET GÅR INTE ALLS BRA, MAMMA!”, dundrade Mitchell.
”Jag var ironisk”, sade mamman. ”Jag tänkte att lite humor kunde lätta upp saker och ting.”
”Det var inte roligt”, muttrade Mitchell.
”Vi är inte här för att roa dig som tur är”, sade pappan.
”Ursäkta att jag avbryter er igen”, sade jag. ”Men jag undrar fortfarande om det här är ert vanliga sätt att tala med varandra.”
”Äh, Mitchell skulle ha blivit förolämpad och rusat ut ur rummet om vi hade varit hemma”, sade mamman. ”Jag är faktiskt förvånad över att han fortfarande sitter härinne.”
”DU HAR INGEN ANING OM VAD KÄNNER”, skrek Mitchell.
”Vi har fått höra dig tala om för oss vad du känner ända sedan du var liten”, sade pappan. ”Vi vet mer om hur du känner än du själv.”
”SLUTA NU!”, skrek Mitchell.
”Det är precis vad jag också känner”, sade jag. ”Jag tror att jag ska besvara min egen fråga. Ni får ursäkta om jag går rakt på sak, men ni har en del mindre bra sätt att kommunicera med varandra.”
”Hur menar du?”, sade mamman.
”Ni använder mycket ironi och sarkasmer”, sade jag, ”vilket kunde vara okej, antar jag, om det inte vore så att det ofta blir väldigt svårt för Mitchell att räkna ut vad ni menar.”
”Men har är ju så smart och vi så korkade”, sade pappan.
Mitchell funderade en stund över pappans ord. ”Försöker du vara rolig igen?”, frågade han.
”Du som är så smart kan väl räkna ut det”, sade pappan.
”Hmmm”, avbröt jag. ”Jag tror säkert att ni skulle kunna hålla på så här hela dagen, men jag tror inte att det skulle leda någon vart.”
Mitchell flinade.
”Han tror fortfarande att det ska leda någon vart att vi kommer hit”, sade han utan att rikta sig till någon särskild.
”Jag vill också tillägga att sarkasmer inte är den enda dåliga vanan”, fortsatte jag, ”Driften att vinna varje meningsutbyte verkar också vara enormt stark i den här familjen.”
”Kaka söker maka”, sade mamman.
”Vad betyder det?”, krävde Mitchell att få veta.
”Det betyder att äpplet inte faller långt ifrån trädet”, sade mamman.
”Var försiktig med vems träd du pratar om”, sade pappan. ”Jag vill inte ha ansvaret för det här.”
”Jag måste tyvärr meddela att du nog har en stor del i det”, försäkrade jag pappan. ”Jag undrar om vi skulle kunna etablera några regler för kommunikation. Men jag måste också varna er – jag är nämligen inte säker på att ni kommer att ha särskilt mycket att tala om när jag givit er dessa regler.”
”Bravo”, sade Mitchell. ”Det låter som musik i mina öron.”
”Vad är det för regler?”, frågade mamman.
”Jag tror att det skulle bli mer konstruktivt om vi kunde bli av med mycket av sarkasmerna”, sade jag. ”Det grumlar verkligen kommunikationen. Och behovet av att plocka poäng i varje diskussion måste vi också kasta ut.”
Den följande tystnaden bröts av pappan. ”Det tror jag inte att han klarar”, sade han och tittade på Mitchell.
Innan Mitchell hann bryta ut grep jag in.
”Det där är just den poängplockning som jag talade om.”
”Seså killar, var har ni lagandan?”, flikade mamman in.
”Det där är sarkasm”, sade jag.
”Oj, oj, oj, den här snubben är verkligen tuff”, sade pappan och vände sig till mamman. ”Jag tror inte jag vill gå tillbaka hit.”
Han log.
”Det där är ironi”, sade jag.
”Min man är inte van vid att bli rättad”, sade mamman.
”Det påminner mig om den sista dåliga vanan”, sade jag.
”Herregud, vad har jag  nu sagt?”, sade mamman och satte händerna för munnen.
”Ni talar en hel del i varandras ställe”, sade jag. ”Som om ni kunde läsa varandras tankar.”
”Ja, vi känner varandra väldigt väl”, sade mamman.
”Det kan så vara”, sade jag, ”men efter vad jag har sett är era spekulationer om varandra inte särskilt korrekta, och de tas inte emot särskilt bra heller.”
”Vad kallade du det?”, frågade mamman.
”Spekulationer”, sade jag. ”Att tro att man vet vad som försiggår i någon annans huvud. Det gör er bara mer uppretade.”
”Slut med spekulationerna?”, sade mamman.
”Slut med spekulationerna”, bekräftade jag.
”Vad ska vi göra om någon gör en av de här tre sakerna?”, frågade Mitchell.
”Påpeka det bara för dem utan att vara fördömande”, sade jag. ”Om någon är sarkastisk, säg bara: det där är sarkasm. Om någon försöker plocka poäng, säg: det där är poängplockning. Och om någon spekulerar säg….”
”Å det där är spekulation”, fyllde Mitchell i.
”Oj, oj, vad han är snabb att fatta då”, sade pappan.
”Det där är sarkasm”, sade Mitchell.

Jag tycker att den är klockren, vad tycker ni?

Comments

  1. Klockren!

  2. Jag gick en kurs förrförra veckan som till del handlade om kommunikation. Och verkligt effektiv kommunikation aktiverar högra hjärnhalvan. Metaforer är särskilt bra till det. Sa han som höll kursen iallafall.

    Så jag tror du ska fortsätta med metaforer. Det gäller väl bara att välja metaforer som passar in i mottagarens referensramar. 🙂

  3. Tänk om man orkade vara rak och ärlig i sin kommunikation hela tiden. Undrar om man skulle inspirera andra att vara likadana?

    Det är nästan bara när jag pratar med barn som jag inte lockas till någon eller flera av ovanorna från ditt exempel.

    Och det tog mig faktiskt ett tag att lära mig att barn inte förstår ironi (som jag föredrar att kalla det när jag faktiskt bara försöker skämta, inte vara elak).

    Jag ska försöka bättra mig. 🙂

    • Jag har tvingats lära om mig och det har verkligen varit en resa, men det har varit en oerhört nyttig resa och nu för tiden säger jag alltid vad jag menar. Det jag däremot har svårt att lära mig av med är metaforer som jag använder ungefär 100 gånger per dag, men om man jämför det med texten så får man väl säga att det inte är så farligt, eller hur? 🙂

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

%d bloggare gillar detta: