Gustavsdotters historiska roman var ingenting för mig [Recension]

Jag har aldrig varit intresserad av historia, och då är det ganska logiskt att jag ej heller kommer särskilt bra överens med böcker som utspelar sig under en tidsperiod som jag inte alls känner att jag har grepp om.

Trots det tackade jag ja när Isaberg förlag frågade mig om jag skulle vara intresserad av att läsa Flickan på kyrkogården av Maria Gustavsdotter. I ärlighetens namn minns jag inte vilket marknadsföringsknep de körde med, men när den väl dök upp läste jag i sedvanlig ordning baksidestexten, och därefter åkte den upp i bokhyllan.

Och där stod den bra i ca ett år innan jag till slut lyfte ner den och började läsa.

En dag hittar Aurora Eklbad den unga flickan Karna Nilsdotter brutalt mördad på kyrkogården. Året är 1824, och trots att det inte passade sig för unga flickor att frottera sig med typiskt manliga yrken dras hon i en utredning som växer sig allt större då ett mord blir till flera.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är rätt person att ge den här boken en rättvis bedömning, eftersom jag

• inte kan bedöma om vare sig klädseln eller språket speglar den tid som intrigen utspelar sig i
• inte kan känna någon sympati för människor som levde under en så pass svunnen tid att jag tycker att deras beteenden är i det närmaste pinsamma
• känner en enorm saknad efter någonting som jag kan känna igen mig i
•  inte kan hitta den minsta lilla spänning i en bok som segar sig fram i ultrarapid

Bokfakta:

Författare: Maria Gustavsdotter
Titel: Flickan på kyrkogården
Utgivningsår: 2011
Förlag: Isaberg
Format:Inbunden
Antal sidor: 295
Källa: Förlaget
Intresse: historia, deckare
Betyg [Rating:1/5]