Jag har mer eller mindre lovordat Arnaldur Indriðasons böcker om Erlendur Sveinson, men Den kalla elden var ingenting annat än en plågsam vandring i det förflutna.
Jag är totalt ointresserad av historia, men jag kan stå ut med det om det förflutna vävs samman med en intrig som jag finner intressant och/eller med karaktärer som på ett eller annat sätt berör mig.
I Den kalla elden lyser allt detta med sin frånvaro.
Här har Erlendur begett sig tillbaka till den plats där han växte upp för att förlika sig med sin brors öde, och för att ta reda på vad som hände när den unga kvinnan Matthildur och ett gäng brittiska soldater försvann under en storm flera decennier tidigare.
För att få rätsida på sin brors försvinnande tar han kontakt med människor som är specialister på rävar och deras beteende, och när det gäller Matthildur (och till viss del soldaterna) är det människor som levde i hennes närhet som ställs mot väggen.
Trots att Erlendur agerar i egenskap av privatperson och inte som polis går det förvånansvärt lätt för honom att få svar på de frågor han ställer. Visst är vissa väldigt restriktiva till en början, men även den som har mest att vinna på att hålla tyst öppnar sig till sist.
Det Erlendur får veta är onekligen skrämmande, och ett bevis på hur svartsjuka och hämnd- och hatbegär kan få en människa att helt tappa sina hämningar. Det hjälper dock föga för att få mig intresserad av vare sig handlingen eller persongalleriet.
I normalfallet brukar Indriðason få mig intresserad av Island och den isländska naturen och kulturen. Efter att ha läst Den kalla elden känns det dock inte som någon större uppoffring att stanna där jag är, för att i stället ta mig an nya böcker som jag hoppas kommer att beröra mig mer än vad den här gjorde.
Indriðasons miljöbeskrivningar är med andra ord en av hans största styrkor. Men i stället för att fascineras av dem blir jag förbannad och besviken. Jag bor i en fjällkommun och därmed är jag mycket väl medveten om vad som kan hända om någon blir överraskad av en storm på fjället. Vidare är jag inte dummare än att jag vet hur kroppen reagerar vid extrem kyla, eftersom -40 inte är ovanligt där jag bor. Att då få konsekvenserna skrivna på näsan känns en aning besvärande för att uttrycka sig milt. Det kan hända att Indriðason tror, eller tror sig veta, att en isländsk vinter skiljer sig från t.ex. en svensk, men det är inte en förmildrande omständighet i det här fallet.
Just nu är jag så besviken att det mycket väl kan dröja ett år eller två innan jag ens kommer att överväga att läsa en bok om Erlendur Sveinson igen.
Att Den kalla elden ändå når upp till en tvåa i betyg beror helt och hållet på att det är just Arnaldur Indriðason som har skrivit boken. Om det hade varit en för mig okänd författare hade jag gett upp redan på sidan 41.
Bokfakta:
Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Den kalla elden
Originalets titel: Furðustrandir
Utgivningsår: 2012
Förlag: Norstedts
Format: Inbunden
Översättare: Ylva Hellerud
Antal sidor: 288
Källa: Biblioteket
Intresse: historia
Serie: Erlendur Sveinson (del 9)
Betyg [Rating:2/5]
Jag håller helt med Annika, Indridason är en av mina favoritförfattare, men Den kalla elden vet jag inte om jag orkar läsa ut. Jag har hunnit ungefär halva och var tvungen att läsa en recension för att kolla om det bara var jag som tyckte den var dålig.
Nä men vad nu! Boken var ju bra, äntligen fick man svaret på gåtan och ett cold case dessutom, eller två, eller tre.
Men jag har en känsla av att vi inte riktigt samma sorts te i koppen vad det gäller deckare? 🙂 Och hur skulle det vara om alla var överens, inge bra.
violen recently posted..Kvant, Christel: Resan till Ribston
Nej, vi har nog inte det 🙂
Kanske skulle jag ha tyckt bättre om boken om jag hade läst alla föregående delar i serien, men jag är tveksam. Historia och dyligt är helt enkelt inte min grej.
Twitter: lasandekaninen
says
Eftersom jag ganska länge undrat vad som hänt med Erlendur så tyckte jag att det var trevligt att träffa honom igen. Däremot så är jag inte helt säker på att det blir någon fler bok
Hanna (Den läsande kaninen) recently posted..Fvonk
Jag har läst alla i serien fram till del sju (Mörka strömmar) och jag håller med ovanstående om att han är ganska ojämn. Men jag har nog aldrig upplevt honom som dålig, så det var ju trist att höra om den här boken.
Monika recently posted..En smakebit på søndag: Svart eko
Vad trist! Jag älskar också Indriðason och har sett fram emot den här boken länge. Dock tycker jag att han har varit lite ojämn och jag tyckte tex att Vinterstaden (eller vad den nu hette, men den lilla pojken som mördades) bara var sorglig och inte alls spännande.
Feministbiblioteket recently posted..Bokbloggsjerka v 42 – Böcker som påverkat mig
Jag har inte läst särskilt många böcker av honom, men de jag har läst har jag tyckt mycket om. Tack för varningen om Vinterstaden, låter som en bok jag också kan klara mig utan.